Imorse togs kampen om skorna upp igen. Det tog inte lång stund innan Korvas hade snokat upp dem i skohyllan och kom släpande med dem med krav om att de skulle sättas på hennes händer. Det blev ett avbrott i frukostbestyren men jag släppte allt jag hade för händerna för att så snabbt som möjligt tillfredställa hennes behov. När man precis har stigit upp på morgonen skär hennes gälla rop som rakblad mot trumhinnorna och jag hade satt skorna på hennes öron, om det var det hon hade begärt för att sluta skrika.

Idag var det dags för babysim igen och Korvas var totalt hopplös. Hon skrek vid varje försök att genomföra någon övning och om instruktören så mycket som tittade åt hennes håll blev hon förtvivlad. Som simlektion betraktat var det ett rent fiasko, men det var en fin stund av närhet med Korvasson. Hon kramade mig mer innerligt än hon någonsin gör i hemmet och även om hon irriterande nog ropade ”mamma” varje gång hon kastade sig om halsen på mig, njöt jag av närheten.

I barnvagnsrummet lät jag henne än en gång stiga ner i bollhavet och när jag satt vid kanten och tittade på, kom det fram en muskelknutte och bad mig passa hans lille son någon minut, medan han lämnade sin väska i omklädningsrummet. Den lille sonen, som var betydligt yngre än Korvas, ålade sig fram som en mask på golvet på jakt efter bollar. Och som den idiot jag är, kastade jag en boll från bollhavet åt honom att leka med, vilket naturligtvis resulterade i att Korvasson genast ville hjälpa till och började målmedvetet tömma bassängen, boll för boll. Efter någon minut kom den med bollar välförsedde lille maskens muskulösa pappa tillbaka och Korvas och jag kunde, efter att ha återställt ”vattennivån” i havet, bege oss därifrån.

Nu skulle vi bara komplettera med några matvaror till middagen innan vi gick hem. I vår nya barnvagn finns en sele som hindrar barnet från att trilla ur, men som är konstruerad på ett sätt som gör att barnet är väldigt fri i sina rörelser. Vi hann inte mer än komma in i affären innan Korvasson ställde sig upp i vagnen, vänd mot mig, och började gorma ”mamma” lika ofta som en normal människa andas.

”PAPPA var namnet”, svarade jag henne och försökte dölja min besvikelse.