Jag, Korvasvikarien, minns förra året när Halloween försökte tränga sin in innanför vår tröskel. Jag har ingen relation till halloween så jag brukar kallt vända ryggen till när det beger sig. Jag har givetvis gett vika vid tillfällen som då Molly skulle ha festdag på dagis. Då satt jag där ändå och sydde häxdräkter av gamla trasor till tidiga morgontimmar.

Där vi bor nu så kommer det barn som knackar på vid påsk och halloween. Jag har lite svårt att hantera det så i påskas låtsades som om jag inte var hemma – fast jag hade gått förbi dem i trappan. Man hörde också tydligt hur de utanför dörren föraktade min nonchalans, men jag varken hade något godis eller ville ge dem något godis. I ärlighetens namn vad har de gjort för att förtjäna det?

För ett tag sen, när Molly hade pussjukan, var vi alla hemma. Jag och Sverker satt i vårt ”kontor” och knappade på in bokstäver för glatta livet. Då kom det sig att ett par illvilliga barn tjuvringde på dörren. Vi sitter väldigt nära ytterdörren och jag reagerar väldigt snabbt genom att flyga fram och öppna dörren. Små snabba steg hörs fara både uppåt och neråt i trapphuset. Jag stannar upp för en halvminut och väljer givetvis att följa spåren som bar uppåt i trapphuset.

En trappa upp, tryckta mot den stängda vindsdörren, hittar jag dem. De står hoptryckta och försökte maskera sig med sina jackor över huvudena. Jag frågade iskallt: ”Hur tänker ni nu? Varför springer ni uppåt och inte neråt? Vad vill ni?”

Det var panik i deras ögon och det gjorde min dag lite lite roligare och jag känner mig redo för årets halloween, mer än någonsin.