Alltså, jag känner att läget kräver ett förtydligande angående vad jag menar med acceptabla namn på ”mellantårna”, som jag skrev om i mitt förra inlägg. Jag upplever inte att mellantårna lider någon brist på gulliga smeknamn, utan att de helt och hållet saknar anständiga ”riktiga” namn. Huruvida smeknamnen är gulliga eller inte är ju dessutom en subjektiv bedömning. Personligen känner jag avsky inför de flesta, och förmodligen beror det just på deras avsaknad av riktiga namn. Med sina smeknamn som substitut för riktiga namn blir de som låtsaskroppsdelar, någonting man har bara för att det är gulligt.

Om någon till exempel väljer att kalla sin eller någon annans näsa för ”den lilla potatisen” så är det helt okej, eftersom det är ett smeknamn och ”den lilla potatisen” har ett riktigt namn, nämligen näsa. Men om någon föreslog att man skulle avskaffa namnet näsa, till förmån för ”den lilla potatisen”, då skulle jag nog haja till. Kanske skulle jag rent av bli upprörd och vilja föra kampen för näsans rättigheter. Men nu behövs inte det, näsan behöver ingen kamp, den sitter mitt i ansiktet och den orkade man minsann hitta på ett riktigt namn till.

Jag tror att han som hittade på namnen på fingrarna och tårna var obeskrivligt lat. Ja, jag tror att det var en han och att han halvlåg på en sackosäck och åt nötter och helt enkelt inte orkade hitta på fler namn. När han var klar med fingrarna låg han och flåsade, oljig i hela ansiktet, och förmådde inte fortsätta med sin uppgift. ”Det är aldrig någon som kommer att upptäcka att de inte fick några namn”, tänkte han. ”Folk skiter i det där, man ser dem ju inte ens”, tänkte han vidare. Men han hade fel, det går aldrig en dag utan att jag tänker på och lider med mellantårna.

Ta inte ifrån mig kampen om mellantårna, den är allt jag har kvar.

Efter idag tänker jag inte vänta längre, inte på magsjukan i alla fall, inspirationen är ett helt annat kapitel. Men magsjukan borde jag redan ha åkt på om jag skulle få den.

Jag vabbade i fredags. Egentligen skulle jag ha jobbat den sista dagen med projektet från helvetet då, men Korvas blev hemskickad från dagis i torsdags och Lisa, som precis har börjat på ett nytt jobb, kunde inte gärna vara borta en dag till, sin första vecka. Själv var jag (och är fortfarande i viss mån) ganska slutkörd från jobbet, framförallt själsligt. Det var skitjobbigt att inte träffa Korvasson på så många dagar, så att få vara hemma med henne en dag tidigare än beräknat, kändes som att få en present. En kärleksgåva.

När jag plockade upp henne ur sängen var hon glad men väldigt trött och lite hängig. Hon tryckte sig mot mig, med sina armar om min hals och var alldeles stilla. Och jag kramade tillbaka och andades i hennes hår, nästan lite desperat, som någon som försöker vinna tillbaka förlorad tid. Under flera timmar på förmiddagen hade jag henne limmad mot min kropp och vi läste sagor och gick igenom namnen på alla fingrar och tår flera gånger. I alla fall namnen på alla fingrar, på fötterna är det bara stortån och lilltån som gäller. Inte förrän någon presenterar acceptabla namn på ”mellantårna” tänker jag kalla dem för någonting annat än just ”mellantår”. ”Långtån” kan jag köpa, men då ska det gälla den tå som verkligen är längst, alltså den som många löjligt nog kallar pektån, och inte den tå som sitter i mitten, bara för att den med sin placering motsvarar handens långfinger. Det säger sig självt att man inte kan kalla en tå för ”långtån”, när den sitter bredvid en tå som är betydligt längre. Det skulle i grunden kunna rubba ett barns uppfattning om fysikens lagar. Egentligen har jag invändningar även mot ”ringfingret”, men det är ett så inarbetat namn att jag är rädd att kampen redan är förlorad. Det jag stör mig på är hur som helst att alla andra fingrar har fått sitt namn efter sin fysiska form eller, som i pekfingrets fall, efter en viktig funktion. Men man kan ju inte på fullaste allvar påstå att det är en viktig funktion hos ett finger att kunna bära en ring!?

Det viktigaste jag använder mina händer till nuförtiden är att hålla i Korvassons små händer. Det slog mig häromdagen hur stor hon har blivit och vilken fantastisk känsla det är att kunna gå sida vid sida och hålla i hennes hand. Vi går fram och tillbaka genom lägenheten, samtidigt som hon om och om igen säger ”akta dig, akta dig, akta dig”.

Ett utdrag ur ”lilla snigel” som verkar ha etsat sig fast i hennes minne.

Jag har väntat i flera dagar nu. Dels väntar jag på att bli magsjuk, då det är jag som står på tur efter Korvas, Lisa, Sverker och Molly, men så väntar jag också på inspiration. Trots att jag vet att man inte kan vänta på inspiration, så väntar jag. Jag väntar och väntar och undrar när den ska komma. Det är som att vänta på en buss som man vet inte kommer. Idiotiskt inte sant? Det är en myt att inspiration är någonting som bara kommer, man måste själv gräva fram den. Eller för att fortsätta på bussmetaforen så måste man ibland hoppa på en buss som man vet inte tar en dit man vill, för att under färdens gång komma underfund med vart man egentligen vill och med vilken buss man i så fall måste åka. En felaktig riktning är också en riktning. Och när man sedan vet vart man vill och allt bara går av farten så skördar man frukten av ens tillsynes planlösa arbete. Hur som helst kan man inte bara vänta, som jag har gjort.

Det ni läser nu är alltså ingen skördefest, utan mitt tillsynes helt onödiga arbete. Sällan får man ta del av andras tillsynes onödiga arbete, man bjuds oftast bara in när allt är bearbetat och klart. Och då är det ju lätt att tro att det inte finns något tillsynes onödigt arbete bakom.

Mina vänner, jag vill hälsa er välkomna på en bussfärd i fel rikting.

Jag, Korvasvikarien, minns förra året när Halloween försökte tränga sin in innanför vår tröskel. Jag har ingen relation till halloween så jag brukar kallt vända ryggen till när det beger sig. Jag har givetvis gett vika vid tillfällen som då Molly skulle ha festdag på dagis. Då satt jag där ändå och sydde häxdräkter av gamla trasor till tidiga morgontimmar.

Där vi bor nu så kommer det barn som knackar på vid påsk och halloween. Jag har lite svårt att hantera det så i påskas låtsades som om jag inte var hemma – fast jag hade gått förbi dem i trappan. Man hörde också tydligt hur de utanför dörren föraktade min nonchalans, men jag varken hade något godis eller ville ge dem något godis. I ärlighetens namn vad har de gjort för att förtjäna det?

För ett tag sen, när Molly hade pussjukan, var vi alla hemma. Jag och Sverker satt i vårt ”kontor” och knappade på in bokstäver för glatta livet. Då kom det sig att ett par illvilliga barn tjuvringde på dörren. Vi sitter väldigt nära ytterdörren och jag reagerar väldigt snabbt genom att flyga fram och öppna dörren. Små snabba steg hörs fara både uppåt och neråt i trapphuset. Jag stannar upp för en halvminut och väljer givetvis att följa spåren som bar uppåt i trapphuset.

En trappa upp, tryckta mot den stängda vindsdörren, hittar jag dem. De står hoptryckta och försökte maskera sig med sina jackor över huvudena. Jag frågade iskallt: ”Hur tänker ni nu? Varför springer ni uppåt och inte neråt? Vad vill ni?”

Det var panik i deras ögon och det gjorde min dag lite lite roligare och jag känner mig redo för årets halloween, mer än någonsin.

Som Korvasvikarie, denna period, fortsätter jag försöka reda ut hur en mest 11-åring fungerar. Vi brukar säga så, mest 11. Molly fyller 12 om 2 veckor och hon har under ett halvårstid sagt att hon är snart 12, men vi väljer istället att säga att hon är mest 11 och mest 11 kommer hon fortsätta vara ett halvår och 2 veckor till vilket glädjer oss.

För ett par veckor sedan satt vi vid frukostbordet och vanligtvis är det under tystnad som vi äter vår gröt med Daniels hemmalagade äppelmos. Denna morgon var annorlunda för vi hamnade i en diskussion och det alldeles för tidigt på morgonen. Jag minns inte riktigt vad det handlade om, men förmodligen om Mollys kompisar, utetider, smink och regler. I sin frustration utropar molly ilskt:

”Du vet inte hur det är. Du är 30 och inte 24 längre!”

(Jag vill även påpeka att jag inte ens är 30 år än – utan 28…)

Hela veckan är Korvaspappa inlindad och isolerad i en reklamkokong. Han kom hem tidigt tidigt på morgonen för att gå lika tidigt igen. När Daniel tar dessa reklamjobb innebär det alltför ofta att man inte ser skymten av honom på flera dagar och inte heller blir han en fjäril när han väl trängt sig ur kokongen. Istället är det en trött Korvaspappa som skriker efter sömn och kärlek.

Om jag inte hade varit nästan lika trött som Daniel idag, hade jag tagit tillfället i akt och skrivit en pamflett om reklamproduktion och reklamproducenter. Istället tänkte jag lite kort fokusera på en trivialare fråga som Korvasfamiljen har försökt reda ut och vi tar tacksamt emot hjälp.

Idolyran är ju igång igen och Molly har förälskat sig i Erik för att han har så snygga ben och fötter(?), men det var inte för att försöka reda ut det som vi behöver hjälp – den här gången. Istället handlar det här om vid ett tillfälle vid uttagningarna (tror jag) som en av årets idoldeltagare/-sökande av glädje sprang fram till Anders Bagge och kysste honom på hans flintiga skalle.

Min ytliga analys säger att man endast pussar en människa på huvudet i lägen när man vill tydliggöra någon annans litenhet, underlägsenhet eller för att illustrera sin egen roll i den andres behov. Det är sällan man ser vuxna män med hår få en kyss på huvudet. Däremot kan man titt som tätt se skalliga män få en kyss på den glänsande skallen. Varför?

Är det för att det är obehagligt att få hår i munnen? Är det för att man ser skalliga män som underlägsna? Kanske är det symboliskt – som att man genom att kyssa en skallig skalp får ta del av hans öppenhet och kärlek och/eller hans svaga och sårbara punkt?

(Innan inlägget skulle publiceras fick Sverker, vår hustomte, inneboende, parasit och älskade bror kasta ett öga på texten. Han uttryckte en tröttsam suck och uttryckte sig milt irriterat: ”jag fattar inte poängen”. Men då ska Korvasläsaren veta att jag vet att han aldrig vill försöka hitta innebörden i någonting överhuvudtaget!)

Molly och hennes kamrater är som kameleonter som inte bara kan byta skepnad över en natt utan de kan även byta dialekt i en och samma mening och de vet alltid hur man är rätt i tiden – hur man ska se ut just nu för att vara snyggast i skolkatalogen.

Jag tänkte att jag som Korvasvikarie ska ta tillfället i akt och lära er hur ni blir lika snygga i skolkatalogen som alla privilegierade Stockholmskids.

1.       Ta reda på vilken som är din ”snygga sida” så denna sida möter kameran

2.       Lägg huvudet på lite på sned

3.       Sug in köttet under underläppen

4.       Sträck ut läpparna till ett sånär leende så överläppen hamnar ovanför och sticker ut som en anknäbb – du gör nu en ankmin. I denna process kan det se ut som att du bajsar på dig.

5.       Nu kommer det svåra: Se till att hålla ankminen samtidigt som du försöker slappna av i hela ansiktet så ögonbrynen inte skrynklar sig och att hakan hänger i sitt naturliga läge.

Öva detta framför spegeln ett par gånger så kommer du snart vara redo för 2009 års pose.

För mig som har slutat mellanstadiet tänker istället öva in Mollys arga look som jag hoppas klär mig lika bra som henne! (Pg.a. censur har den illustrerande bilden avlägsnats)

Högaktningsfullt,

Korvasvikarien

(Korvaspappa försöker, men har inte riktigt lärt sig än…)

Sedan någon vecka tillbaka har Korvas börjat fästa sig enormt mycket vid vissa föremål. Pigge är ett exempel. Pigge har alltid varit hennes favoritgosedjur och var en av de första av hennes ägodelar som hon lärde känna vid namn. ”Var är Pigge?” brukade vi säga, varpå hon direkt började leta efter den mjuka lilla igelkotten. Och nu, efter att de har haft en något svalare relation under en tid, är det som om kärleken blommat upp på nytt. Hon släpar runt på Pigge vart hon än går. Den filt vi brukar ha i vagnen är ett annat föremål hon är otroligt fäst vid.

För några dagar sedan fick hon med sig filten till dagis och hade enligt uppgift släpat runt på den precis hela dagen. Personalen upplevde att den begränsade henne i hennes aktiviteter och i sitt umgänge med de andra barnen, så dagen därpå lät vi henne vara utan. Man kan ju föreställa sig att även en vuxen människa som alltid släpade omkring på sitt täcke, skulle begränsas i sina aktiviteter och förmodligen inom kort bli rådd av både arbetsgivare och kamrater att lämna täcket hemma.

Igår när Korvas och jag var i lekparken lämnade hon inget utrymme för förhandlingar. Pigge och filten skulle med, trots att hon ideligen snubblade på filten och trots att pigge hindrade henne från att lyfta upp andra föremål hon stötte på i parken. Men Korvas har ju rätt i att en aktivitet ofta blir förgylld om man får göra den i sällskap av sina närmaste vänner, även om ens närmaste vänner inte är av kött och blod.

Och så kom det sig att både Pigge och filten  fick vara med om att spela fotboll, gräva i sandlådan och gunga.

Korvaspappa har en stressig tid med reklamjobb. Den här gången har han de senaste dagarna flyttat kontorsmöbler från ett stort rum till en annat. Det är i dessa lägen som jag förvandlas till Korvasvikarien vid behov. Jag byter ut fotbojan vid spisen som är kopplad till dammsugaren för att istället koppla upp mig mot omvärlden genom Korvasbloggen.

Just nu är det tidigt förmiddag, en förmiddag som är mitt uppe i att förvandlas till en vacker lördagsdag. Jag (Korvasvikarien) dricker kaffe, Korvas suger på snor, jag läser DN och Korvas river sönder gårdagens DN, jag äter på en knäckemacka med x-tra lagrad greve och purjolök, Korvas äter nu min knäckemacka.

Vi väntar ivrigt på melodikrysset.

Jag är inte rustad för det nya livet märker jag. Det känns i hela kroppen när jag inte får träffa Korvas och jag riskerar att knappt se henne alls under hela nästa vecka. Jag tänker tillbaka på den tid då all tid var min helt och hållet. Utan problem kunde jag kasta mig in i projekt som innebar att man skulle vara borta flera nätter i rad. Ibland kunde det kännas tråkigt förstås, om det var något kul som hände som man missade för att man jobbade, men det var ända okej. Man kunde ta igen det sen. Men nu känns det inte så. Jag har visserligen blicken fäst på näst nästa vecka och hur jag då ska ta igen förlorad tid med Korvasson, men det är en föga tröst nu. Att ha henne nära en stund varje dag har blivit lite som att äta, man blir tjurig och ledsen om man inte får sina mål mat varje dag. För att inte tala om att man blir hungrig. När man dessutom redan i förväg vet att man inte kommer att få äta på flera dagar, blir man ju förtvivlad. Man tar ut hungern i förskott.

Men något som är ännu värre än att vara hungrig i förskott, är att vara trött i kombination med att vara hungrig i förskott. Och det kan jag ju i alla fall påverka i viss mån själv. Därför tänker jag nu gå och lägga mig.

Det finns en viss risk för att det kommer att saknas ett och annat inlägg under de kommande dagarna, om inte Lisa skulle få för sig att skriva några rader förstås. Men det är kanske lika bra, jag är inte i min mest inspirerade fas just nu, men när jag kommer tillbaka kanske det är helt andra bullar.

Det är det nog, jag har det på känn.