Vi är inte mycket för julpynt i det här hemmet, i alla fall inte Lisa och jag. Vi är kanske inte så mycket för julen över huvud taget. Med Molly är det dock annorlunda, hon vill att det ska kännas att det är jul hemma och hon var inte alls nöjd med den mistel som vi hängde upp förra året som enda julprydnad. Den hänger fortfarande kvar och är därmed aktuell igen, om än något medfaren, men Molly tyckte att det var futtigt, skruttigt och dåligt.

Nu har vi ansträngt oss lite, blivit mjuka och veknat. Alldeles nyss reste vi en plastgran och hängde upp några julslingor som får göra misteln sällskap. Och i morgon när fisen vaknar hoppas vi att hon ska känna en viss julefrid i sitt vanligen ganska arga morgonsinne.

Den uppenbara nackdelen är att vi genom detta kanske kommer att forma Korvasson till en person som också kommer att ställa en massa krav till julen.

Sist jag försökte berätta om Korvassons något skruvade nappbeteende kände jag att fokus förflyttades från själva ämnet till att riktas mot den skitiga tröja hon bar på bilden. En seglivad diskussion.

Nu har det gått ett antal dagar och många fler tröjor har hunnit förbrukas – somliga mer fläckiga än andra. Men hennes beteende rörande nappanvändandet har ändrats något. Hon känner fortfarande att hon måste ha tillstånd, men hon har blivit lite djärvare och mer utmanande och det är inte alls omöjligt att detta är ett steg mot att hon så småningom kommer att känna sig helt bekväm med att stoppa in nappen själv, när hon behagar.

Nu plockar hon upp nappen och håller den nära sin mun och säger: ”Munnen, munnen”. ”Ja, du får stoppa den i munnen” säger man då, varpå hon blir nöjd och stoppar in den direkt.

Det här var bara en kort redogörelse och jag har valt att inte blanda in några bilder som kan förvirra eller flytta fokus. Men jag kan på heder och samvete intyga att den tröja hon bar under dagens observationer var fläckfri.

Eller i alla fall ganska.

Jag ringde mormor idag och föreslog att Korvas och jag skulle komma dit och hälsa på. Hon blev jätteglad när jag ringde, sådär glad så att rösten skar sig och jag kände mig som världens ruttnaste människa som ringer och hälsar på henne så sällan. När någon blir sådär glad när man hör av sig är det ett tecken på att man hör av sig alldeles för sällan. Målet måste vara ett närmast slentrianmässigt ”nämen hej du”, för att veta att man är någon att räkna med. Jag är ingen att räkna med.

”Jo, jag tänkte ju när du inte hörde av dig på min födelsedag att nu vill han väl säga upp bekantskapen. Haha, nej men jag förstår ju att du har så mycket med ditt.” Och jag kände mig ännu vissnare, jag har inte alls mycket med mitt. Det tar fyrtiofem minuter att åka kommunalt till min mormor och ringa går ännu snabbare, och då borde jag kunna göra det oftare än en gång i kvartalet, på sin höjd.

Korvas var jätteblyg och hängde i mina byxben större delen av tiden och sa inte ett knyst. Sedan satte vi oss i soffan och mormor i fåtöljen. Det är alltid så vi sitter när jag hälsar på – en gång i kvartalet. När Korvas hade samlat lite mod hängde hon sig över kanten på soffan och tittade på mormor och sa plötsligt ”hej mormor”. Mormor spratt till av förvåning och det syntes att hon blev väldigt glad.

Och jag lovade tyst för mig själv att inte låta det gå tre månader till nästa gång.

Det här är ett självdestruktivt beteende, jag är medveten om det. På gränsen till masokistiskt . Genom att åsamka mig själv smärta känner jag att jag lever. Jag saltar själv i de sår som ligger öppna, och ber även andra salta i dem.

Som om jag inte har lidit nog över att Korvas inte alls liknar mig och att hon liknar Molly och Lisa så mycket – jag måste dra in Lasse Anrell också.

Och ni, ni sväljer betet med hull och hår och skrockar och skrattar gott.

Nästa gång jag vill göra mig själv illa ska jag inte ta några omvägar, då ska jag be mina läsare komma hit direkt och ge mig ett rejält kok stryk.

Rätt och slätt, utan krusiduller.

Är det bara jag som tycker att Korvas liknar Lasse Anrell?

Ögat är alltjämt rött och jag har haft två helt fantastiska dagar med Korvasson. Det är som ett återbesök i det gamla livet, före dagis, men med ny energi och en ny, betydligt mer kommunikativ, bebis.

Boken om livet med Korvas får lämna plats för livet med Korvas, och det är ju helt i sin ordning. Det ena är ju en förutsättning för det andra och det gäller att inte glömma bort vad som är viktigast. Jag vill ju inte se mig själv hamna i en situation där jag skriver boken om livet med boken om livet med Korvas.

Det varar som sagt fortfarande från hennes öga och det ser ut som att vi kommer att få ytterligare en dag, som egentligen inte finns, i morgon. I dag velade jag mellan att ta henne till moderna museet och kulturhusets rum för barn. Min längtan efter att se henne framför ett staffli avgjorde valet och det blev rum för barn, men då kanske vi styr vår kosa till moderna i morgon.

Bättre ateljéplats än den i kulturhuset får man leta efter. Den har rymden, ljuset och utsikten – alla komponenter som krävs för att kunna skapa fritt, utan att känna sig instängd. Korvas attackerade duken direkt, utan några funderingar eller tveksamma penseldrag. Allt det som behövde komma ut, fick komma ut omedelbart och sedan var hon klar. Det är ingen idé att stå kvar och dutta när man har vräkt ur sig det mest väsentliga – essensen av sitt innersta väsen. Själva känslan riskerar att gå förlorad i poleringsprocessen, men i det råa formatet lever den kvar och tycker man inte att det är vackert är det bara att acceptera; livet är inte alltid vackert. De innersta tankarna är inte alltid vackra.

Så, ungefär, tror jag att Korvas resonerade.

Det blev en dag i lugnets tecken. Ett långt bad och ett par dispyter vid middagsbordet hörde till de mest rafflande händelserna. Vi är fortfarande inte överrens om huruvida det räcker med att bara äta upp pålägget på sin smörgås för att få en ny. Jag har tydligt klargjort min syn på saken, vilket också Korvasson har gjort och ingen av oss är beredd att pruta så mycket som en millimeter på våra principer, med gråt och frustration som följd. Hon gråter, men vi är båda frustrerade.

Hon har också konsekvent vägrat ge mig pussar, trots att jag har bett om det säkert tjugo gånger. ”Nej”, säger hon med ett allvar som verkligen betyder att hon tyvärr inte kan ge mig någon puss just då. Hon har förstått att hon har makten över sina pussar och att hon inte behöver dela ut några om hon inte känner för det. Minst hälften av gångerna tror jag beror på tjusningen i det faktum att hon kan, att det är ett område där hon faktiskt bestämmer. Jag kan bossa och domdera hur mycket jag vill med osten, men med pussarna måste jag vackert acceptera ett nej. Därmed inte sagt att man inte kan fråga igen.

Och så har vi övat på julsånger. När jag börjar sjunga på någon visa är det som att vrida om en startnyckel och Korvas sätter igång och gör rörelser som jag inte visste att hon kunde. Återigen slogs jag av insikten om hur mycket hon lär sig på dagarna (på dagis) som jag är helt omedveten om. Plötsligt säger hon bara ett, för mig, helt nytt ord (alltså ordet är inte nytt för mig, men det faktum att hon kan det) med en självklarhet som om hon hade kunnat det i en evighet. ”Musik” sa hon idag och pekade på stereon. Jag blev förvånad över att hon kunde säga ”musik” och hon blev besviken när det kom en Smiths-låt istället för en juldänga.

Men hon kan sina ”tipp tapp, tipp tapp, tippetippetipptapp” och allting talar för att hon inte kommer att göra bort sig på luciatåget på måndag. Och ögat är fortfarande rött och varar och personalen har varskott mig om att inflammationen måste vara helt borta innan hon får komma tillbaka, vilket innebär att vi får möjlighet att öva in sångerna ytterligare i morgon.

Kanske hinner vi fålla pepparkaksdräkten också.

Egentligen är det ingenting speciellt som händer, men jag känner mig lite pirrig och förväntansfull, som dagen innan man ska göra en resa. Korvas har ögoninflammation och jag ska vabba. Om det inte har blivit helt bra till i morgon förstås, men det är ganska lite som talar för det.

Jag drömde om att få vabba redan innan jag fick barn. Det har känts så frestande och lyxigt på något sätt, om det inte rör sig om några allvarliga åkommor, men det får man ju lov att säga att detta inte räknas som. Hon är lite röd och varig om ögonen bara, annars är allt precis som vanligt. Ingenting som kommer att påverka kvalitén på vår dag tillsammans. Hon blir inte jätteförtjust när jag baddar hennes ögon, men heller inte alldeles bestört och är ganska samarbetsvillig.

Eftersom vi egentligen inte skulle ha varit tillsammans i morgon ser vi det som en fribiljett, en chans att göra vad vi vill, utan några krav. Det skulle vi kunna göra varje dag när vi är tillsammans, men det är annorlunda med öronmärkta dagar. Även om man skulle göra exakt samma saker på en öronmärkt dag som på en ”fri” dag så finns det en avgörande skillnad. På öronmärkta dagar har man oftast en föreställning om att man ska göra eller utföra vissa saker, även om dessa saker kan vara att göra ingenting. Men man har ändå i så fall föresatsen att göra ingenting, och då riskerar ”ingenting” att bli som någon sorts planerad aktivitet. I morgon är en sådan dag som svävar omkring fritt i universum, utan att ha fastnat på någons kalender. På sådana dagar har man inte föresatsen att göra någonting, eftersom de egentligen inte finns. De är som svarta hål. Och hur planerar man för dagar som inte finns? Att göra ”ingenting” på sådana dagar sker spontant och kravlöst.

Eventuellt kommer jag ha svårt att somna i natt, som vore jag ett litet barn och i morgon julafton. Och det är nästan så att jag skulle bli besviken om hennes ögon inte varar även i morgon. Hela vår dag tillsammans hänger ju på det – den som egentligen inte finns.

Den ögonmärkta dagen.

Det har varit ett fullspäckat schema idag för Korvas. Först bakning hos farfar, tillsammans med sina kusiner och sedan middag hos morfar.

Hon är så oerhört reserverad i början, när hon är i sällskap av människor hon inte ser dagligen. Och i närheten av sina energiska kusiner är hon lugnet själv. När vi bakade satt hon bara och tittade på sin degklump och vägrade att sätta igång och knåda med den. Hemma hade hon nog haft svårt att motstå frestelsen. Efter ett tag kom hon igång och spelade lite piano och arrangerade klossar med farfar.

Sedan åkte vi tvärbana till morfar, där vi också skulle träffa Molly och Lisa. På tåget var hon rastlös och jag plockade fram klädnyporna, som vi använder för att fästa upp ett tyg för mörkläggning och solskydd, för att roa henne lite. Var jag än satte dem gnällde hon och tyckte att det var fel. Men när jag satte en i min mössa signalerade hon genast att hon också ville ha sina på det viset. Och när jag hade fäst alla tre på hennes mössa var hon mycket nöjd och belåten hela resan.

Sedan var det full fart hemma hos morfar och hon var uppe två timmar efter läggdags, innan hon däckade i morfars säng. När vi skulle gå hem och väckte henne hade den ögoninflammation som härjade i hennes ena öga även vandrat över till det andra. Med största sannolikhet kommer jag att få vabba på måndag. Ögoninflammationsvabben ter sig som en vabb av det mer frestande slaget.

Hemma packade jag upp Korvas och baddade hennes ögon, och det sista hon sa innan jag stoppade ner henne i sängen, med längtan i tonfallet, var:

”Sova, sova”.

…Precis som i alla sammanhang finns det fler perspektiv att ta hänsyn till. En bild som tillsynes illustrerar en fin stund, fylld av kärlek, mellan far och dotter kanske saknar relevant information. För det krävs två för att dansa tango, eller hur man nu säger, och om man vänder på myntet, eller hatten i det här fallet, får man se att kärleken och glädjen var tämligen enkelriktad.

Men enkelriktad kärlek är också kärlek.