”Det fungerar jättebra! Det känns som om hon alltid har gått här” sa personalen på den nya avdelningen, när jag hämtade Korvas på dagis igår. Hon stod med byxorna nere (Korvas alltså), i hallen när jag kom in. Jag kom nämligen mitt i en av dagens obligatoriska blöjbytarstunder, då hela laget, oberoende av fuktstatus, förses med torr beklädnad på underkroppen.

Korvas var verkligen i gasen och efter blöjbytet sprang hon runt som en vettvilling och snackade och skrattade och gömde sig och kom fram igen. Hon ville gå själv och vi var på väg i drygt tjugo minuter, innan vi verkligen kom iväg. Dessförinnan fick en av hennes favoriter i personalen på den gamla avdelningen, hon som jag i bloggen kallar för Annie men som egentligen heter någonting annat, fem avskedskramar. Varje gång vi närmade oss grinden vände sig Korvas om, vinkade och ropade ”hej då Annie” och så sprang hon över gården på sina stolpiga små ben, med armarna utsträckta – förberedd för en kram.

Hon såg lite ut som någon som just gjort mål i fotboll, där hon kom springande med vind i håret och med armarna som vingar. Även de brukar ju kramas – de som just gjort mål i fotboll. Visserligen kramas även de som inte just gjort mål i fotboll, men då kramas de med den som just gjort mål. Annars skulle det inte bli några kramar. Men det är glädjen som målet genererar som får fotbollsspelarna att vilja kramas och springa runt som flygplan. Det har de gemensamt med dagisbarnen. Men dagisbarnen är glada för att det är sol och vår i luften.

Vi köpte frukt på vägen hem. Vi skulle egentligen bara köpa mjölk, men Korvas började på egen hand att plocka bland frukterna i butiken, då jag själv kände ett plötsligt och häftigt begär efter frukt – som om jag inte skulle kunna leva många minuter till om jag inte fick frukt. Därför hejdade jag inte Korvas, utan höll istället fram Korgen och lät henne fylla den med bananer, äpplen, päron och apelsiner.

Korvas fick en banan på vägen hem, medan jag själv gick och suktade efter ett päron, men jag ville vänta tills vi kom fram. Inne på gården satte jag mig på en bänk och lyfte upp Korvas som ville sitta bredvid. Sen satt vi där i solen med varsitt saftigt päron. Vi sa inte så mycket till varandra då, vi smaskade mest, men jag vet att Korvas också märket det, lika tydligt som jag:

Att tiden stod helt stilla.

Just nu arbetar Korvaspappa med något som har att göra med en stor apelsinbil med bävernylonblad, en lerig åker och ett par stora heliumballonger, som inte behöver vara med egentligen. Det är i sådana lägen en Korvasvikarie får ställa upp. Det är då Korvasvikaren får en chans att lysa, en chans att stiga fram från sitt liv i skuggan av Korvaspappa. Det gäller inte bara på bloggen, det gäller även hemma och på dagis.

Nu är det vi som på morgonen vinkar hejdå till nappen i hallen. Sen tar vi oss fnissande vidare till dagis. Där vinkar jag hejdå, en avskedsprocess som även innefattar en puss och ett leende som bär mig genom dagen. Det är de här dagarna, alltså de dagarna då jag står i rampljuset, som jag möter Korvas skinande (och oftast smutsiga) ansikte när jag hämtar henne på dagis. Det är vi som går hem, sjunger sånger, kastar grus i håret och jagar katten på gården.   

Imorgon när Korvaspappa är tillbaka då är det bara att hoppa i uniformen igen och återgå till mitt liv i skymundan, men det är okej för det är en rosa uniform och han är mycket snyggare än jag.

Kanske har vi nått en brytpunkt nu, det känns nästan så. Häromdagen kom veckobrevet från dagis, där alla olika avdelningar finns representerade. I och med bytet av avdelning omnämndes Korvas på två olika ställen. Under rubriken för den avdelning som Korvas tillhörde fram till idag tackades Korvas för den tid som varit och det stod att hon skulle bli saknad, men att hon säkert skulle få det bra på den nya avdelningen. I samma veckobrev, under rubriken för den nya avdelningen, hälsades Edith varmt välkommen.

Är det så det kommer att bli, att Korvas blir Edith över en natt? ”Vem fan är Edith?” undrar ni som inte vet. Och det är precis det Korvas också undrar.

”Vem fan är Edith?”

Jag hade förberett mig mentalt på att inte träffa Korvas ikväll, därför att jag skulle jobba sent trodde jag. När vi plötsligt blev klara tidigare och jag insåg att jag skulle hinna hem innan hon skulle gå och lägga sig, blev jag alldeles varm i kroppen. Jag ringde till Lisa för att försäkra mig om att hon inte skulle få för sig att natta henne tidigare och att jag ville ge henne vällingen.

Korvas mötte mig i hallen, med nyklippt lugg, och sa ”hej pappa”. Sedan försvann hon in i vardagsrummet och började ropa ivrigt att jag skulle komma. Hon ville banka med bultbrädan. Jag satte mig bredvid henne och väntade medan hon slog ned den första pinnen, sedan räckte hon över hammaren till mig och sa ”pappas tur”. Redan andra dagen med bultbrädan hade vi skapat en tradition och det kändes stort och märkvärdigt. Sedan var det dags för nattning.

Det är märkligt hur mycket det kan göra för det själsliga välmåendet, med en liten vällingstund och några minuters bankande. En kvart med Korvas före läggdags gjorde skillnaden mellan en bra och en dålig dag.

Värre blir det imorgon och i övermorgon, varför torsdagen måste vigas helhjärtat åt kärlek och bankning.

Med en liten lugn födelsedagsfika i all anspråkslöshet hade vi tänkt fira Korvas tvåårsdag, men det slutade i rena rama storkalaset. Arton personer totalt. Hon förstod nog inte varför, men det tog inte lång tid innan Korvas förstod att de inslagna gåvorna var till henne. Hon slet inte upp paketen på det ivriga sätt som man kanske föreställer sig att en tvååring gör. Istället rev hon försiktigt bort små remsor av omslagspapper och var noga med att överlämna varje remsa till mig, så att den kunde läggas i en skräphög för sig, innan hon gav sig i kast med nästa.

Pappa köpte en trehjuling åt Korvas, som hon blev otroligt glad över. Det var fint att se och jag blev glad över att hon blev så glad, även om jag hade svårt att acceptera att den var rosa – ett färgval som pappa påstod sig ha gjort för att jävlas med mig. Då blev jag mållös, men nu är jag rådvill. Frågan som återstår är om jag ska rikta mina sprayburkar mot den lilla prinsesscykeln, eller mot någon av min fars ägodelar.

Och så bultbrädan, som jag hade önskat åt Korvas av hennes farmor. Det är fina grejer. Så fort den var uppackad ur kartongen började Korvas banka på den, med en självklarhet som visade att det här omöjligt kan ha varit första gången. Allt tyder på att en liknande finns på dagis och att hon redan där har hunnit bli en hängiven bankare. När ena sidan var nedslagen vände hon vant på den och började om. Det är ju det som är finessen – att den aldrig tar slut.

Långt efter att alla hade gått och det var dags för Korvas att gå och lägga sig avrundade vi kvällen med att banka. Vi bankade varannan pinne. När Korvas hade slagit ner en pinne gav hon hammaren till mig och sa ”pappas tur” och när jag hade slagit ner en pinne gav jag klubban till henne och sa ”Korvas tur”.

Hon var så uppe i varv efter kalaset att hon inte ville gå och lägga sig och på skötbordet, med tårar på kinderna, ropade hon ”cykel, cykel”.

Molly hade loppmarknad med klassen idag för att samla in pengar till klassresan. Lisa, Korvas och jag var också med, som övervakare när Molly med vänner hade sitt pass. Jag skulle ljuga om jag sa att jag var särskilt sugen på att sälja saker på en loppis, men väl där sken solen och en väl undangömd bilhandlarsida hos mig vaknade till liv. Jag blev helt enkelt lite uppspelt av prisförhandlingarna och höll linan spänd varje gång jag kände att jag hade en fisk på kroken. Ingen slapp undan. Jag synade köparnas blickar och hållning och läste av hur stort deras begär var och så lade jag priset efter det.

Första timmen sov Korvas, men när hon sedan vaknade använde jag henne till min fördel. Jag höll henne i famnen och lät hennes charm avväpna köparna och försätta dem i ett tillstånd som närmast måste liknas vid hypnos och då kunde jag styra dem dit jag ville. Till att köpa alltså. För vem litar inte på en pappa med ett litet barn i famnen? Han måste ha rent mjöl i påsen, tänker de.

Jag kände mig lite smutsig när passet var slut. Smutsig men tillfreds. Lite som efter en god men kanske lite väl flottig middag.

Jag måste bekänna att jag kanske överdrev en smula när jag tidigare berättade om Korvas dagissituation – hennes byte av avdelning. Eller egentligen var det inte fråga om en överdrift heller, utan snarare att jag följde en känsla som jag hade just då, som jag förstod när jag skrev inlägget förmodligen skulle tolkas som att jag upplevde situationen som mycket värre än vad jag i själva verket gjorde – rent förnuftigt. Rent förnuftigt är det verkligen ingen dramatisk flytt. Korvas är äldst på sin avdelning och ska tillsammans med ytterligare ett barn slussas vidare till en annan avdelning, därför att två andra barn har slutat och då fyller de på underifrån, med väldigt små människor.

Den nya avdelningen ligger vägg i vägg, den har toppenpersonal och alla barn från alla avdelningar leker på samma gård. Det är också på den avdelningen som man lämnar på morgnarna och hämtar på eftermiddagarna, så både miljön och personalen är bekant. En lyxflytt skulle man kunna kalla det, och jag tvivlar inte en sekund på att Korvas kommer att trivas där. Men det ÄR också sorgligt, därför att Korvas har blivit så trygg där hon är och därför att hon är så fäst vid sin personal. Lagom till flytten har hon börjat säga personalens namn på morgnarna, när jag berättar att vi ska gå till dagis. ”Annie, Karin, Annie, Karin” säger hon (fast egentligen har de andra namn och egentligen är det de namnen Korvas säger).

Man får tycka att någonting är sorgligt, utan att situationen för den skull måste vara dålig och trots att det finns så många situationer som är värre. Har man en sorgsen känsla så är det sorgligt, det är inte svårare än så. Känslan avgör det, inte situationen. Det ÄR sorgligt med flytten, trots att det var mycket sorgligare när mamma dog. Och det ÄR sorgligt med flytten, trots at det är ännu sorgligare att någon måste flytta sin senildementa pappa till en annan avdelning.

Och det ÄR säkert jättejobbigt för Sverker som måste laga mat en gång i veckan, trots att… Eller nja, där någonstans kanske gränsen måste dras.

Men ni fattar vad jag menar.

Det är sannerligen inte min mening att skryta, men på sjätte plats på ”lugubertoppen” på google, tätt efter kryssakuten, ligger Korvasbloggen. Inga dåliga resultat, speciellt inte på tal om att göra nya ord till sina egna.

Det är, som Lisa skulle ha uttryckt det, någonting som borde ”firas med stompa och ståt”. ”Stompa och ståt” kommer nu också att läggas till, efter ”mörpumpad”, på Lisas klassikerlista.

Om det fortsätter att komma in fantastiska klassiker i stil med ”kött på fötterna” och ”det gäller att hålla sig al dente”, som har andra upphovsmän, kommer jag inom en snar framtid att tvingas lägga upp ytterligare en lista, för att på ett överskådligt vis kunna bevara dessa tillgångar.

I boken Gentlemen, som jag bloggade om häromdagen men av olika skäl bara har hunnit läsa fyra sidor i sedan dess, läser jag ordet ”luguber”. Jag anar vad det betyder, men vet inte säkert. Och eftersom jag inte vet säkert betyder det förmodligen att jag, märkligt nog, inte slog upp ordet förra gången jag läste boken, då för femton år sedan. Det brukar jag göra. Pappa brukade skälla på mig om jag inte slog upp någonting som jag inte visste vad det var, när jag var liten. Han blev arg om jag fann mig i att inte veta, bara för att jag inte orkade ta reda på det. Det var ingenting som jag hade några som helst problem med att finna mig i, eftersom det var så outsägligt jobbigt att slå upp saker, tyckte jag då – långt mycket jobbigare än att leva i ovisshet. Däremot hade jag svårare att finna mig i att pappa blev arg, så det hände, inte alltför sällan, att jag faktiskt slog upp orden.

Ofta sa pappa ”slå upp det” istället för att berätta för mig vad någonting betydde. I början tyckte jag att det var ett drygt och taskigt beteende, men det fick mig att gradvis börja slå upp fler och fler saker, tills att det aldrig skulle falla mig in att strunta i det av bekvämlighetsskäl. Utom möjligen i fallet ”luguber” då, verkar det som.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle skriva ett skolarbete om Kung Oidipus och pappa sa någonting om en fatalistisk syn. ”Vadå fatalistisk?” sa jag ”vad betyder det?”. ”Slå upp det” sa pappa. Jag suckade och gjorde som han sa och sedan frågade jag vad jag skulle skriva för ord istället för fatalistisk i skolarbetet. Jag tyckte att ordet fatalistisk inte tillhörde mig – att det inte var mitt ord och om jag skrev det i arbetet vore det litegrann som att fuska, eftersom jag aldrig tidigare hade använt det. Pappa blev förbannad och undrade hur något ord någonsin skulle kunna bli ens eget om man aldrig använde det. Och det hade han ju rätt i. Om man inte delar med sig av orden blir det mycket tyst.

Därför ska man inte bli förvånad om man hädanefter ser ordet ”luguber” titt som tätt i olika inlägg här på bloggen. Luguber är nämligen ett av mina ord numera, eftersom jag har slagit upp det och vet vad det betyder. Men när jag googlade upp ordet hände något mycket märkligt. Den allra första träffen jag fick var Wiktionary, som förklarade betydelsen av ”luguber” med hjälp av samma mening ur Klas Östergrens Gentlemen, som jag precis hade läst.

Var inte det kusligt så säg?

Plötsligt stannade hon mitt på trottoaren och stod som fastfrusen och bara tittade, samtidigt som hennes mun uttalade ord som jag inte förstod. Jag föreslog att vi skulle gå vidare, men Korvas protesterade – det var någonting väldigt viktigt som hade fångat hennes intresse, så mycket förstod jag. Då jag var oförmögen att förstå vad hon bad om kom hon fram till mig och började gräva i fickan på min jacka, där hon vet att jag alltid brukar förvara en napp, eller flera, för nödsituationer. Då antog jag naturligtvis att hon hade fått ett plötsligt sug efter nappen, vilket gjorde mig lite orolig eftersom jag typiskt nog inte hade någon just denna gång. Det händer nästan aldrig, men nu är vi inne i sådan där cykel när nästan alla nappar är borta. Man kan inte för sitt liv begripa var de befinner sig, fram tills att de plötsligt dyker upp igen, i stora drivor.

Men det var inte nappen hon ville ha, det var nycklarna. Korvas hade hittat en liten dörr och den var hon fast besluten vid att öppna. Det kunde inte vara en slump att där plötsligt uppenbarade sig en dörr i hennes storlek, där låset satt på en ergonomiskt riktig höjd. Inte alls som överlåset därhemma, som i själva verket sitter under underlåset, men som hon måste sträcka sig upp till, så att det knakar i lederna, när hon ska fylla det med skruv.

Och så kom det sig att hon stod där, som en liten vaktmästare, i många minuter, och försökte låsa upp den lilla dörren med mina hemnycklar. När jag försökte förklara att det krävdes olika nycklar till olika lås, genom att övertydligt knacka mot låset med nyckeln för att visa att den inte passade, skrattade hon sitt mest gurglande skratt och fortsatte sedan målmedvetet med sin uppgift.

När jag började frysa fick jag släpa henne hem.