Just nu arbetar Korvaspappa med något som har att göra med en stor apelsinbil med bävernylonblad, en lerig åker och ett par stora heliumballonger, som inte behöver vara med egentligen. Det är i sådana lägen en Korvasvikarie får ställa upp. Det är då Korvasvikaren får en chans att lysa, en chans att stiga fram från sitt liv i skuggan av Korvaspappa. Det gäller inte bara på bloggen, det gäller även hemma och på dagis.

Nu är det vi som på morgonen vinkar hejdå till nappen i hallen. Sen tar vi oss fnissande vidare till dagis. Där vinkar jag hejdå, en avskedsprocess som även innefattar en puss och ett leende som bär mig genom dagen. Det är de här dagarna, alltså de dagarna då jag står i rampljuset, som jag möter Korvas skinande (och oftast smutsiga) ansikte när jag hämtar henne på dagis. Det är vi som går hem, sjunger sånger, kastar grus i håret och jagar katten på gården.   

Imorgon när Korvaspappa är tillbaka då är det bara att hoppa i uniformen igen och återgå till mitt liv i skymundan, men det är okej för det är en rosa uniform och han är mycket snyggare än jag.