Vi brukar kalla Molly för Fisen här hemma och oftast protesterar hon inte. Hon förstår nog att det är med kärlek. Man skulle ju aldrig kalla någon man inte tycker om för Fisen, det låter alldeles för kärvänligt på något vis. Prutten möjligtvis eller Fjärten, förmodligen inte ens det, men absolut inte Fisen. Om man verkligen tycker illa om någon vill man ge den ett smeknamn som på något sätt förmedlar personens brist på charm – något som inte låter snällt eller sympatiskt.  Och man kan säga vad man vill om fisar, men de är inte elaka eller osympatiska, utan förmedlar någon sorts oskyldig snällhet. Små oskuldsfulla misstag skulle man kunna kalla dem.

Då och då, om någon kompis till henne råkar höra när vi kallar henne för Fisen, reagerar hon och anmärker, men glömmer snart bort det igen. Men för någon vecka sedan, då Molly kom ner för trappan på morgonen, hade Korvas för första gången snappat att Molly hade fler namn än ett och välkomnade henne med ett stort och glatt ”heeej Fisen” och då fick Molly nog.

”Asså allvarligt, ni MÅSTE sluta kalla mig för Fisen. Att bli kallad för Fisen av sin lillasyster är INTE okej.”

Och någonstans förstår man ju vad hon menar Molly, att hon upplever att maktbalansen känns lite rubbad då.