Jag trodde att tiden var förbi, då jag använde badbyxor som reservplagg till kalsonger, men jag hade fel. Nu sitter jag här igen med plastiga underkläder och väntar på att kläderna på trappräcket ska torka.  Imorgon blir en nystart.

Korvas och jag har äntligen fått hänga under två hela dagar och det behövde jag verkligen. Jag förstår att människor som aldrig får hudkontakt mår dåligt. För att må riktigt bra måste man fysiskt beröra och bli rörd med jämna mellanrum. När Korvas klappar mig i ansiktet känns det som att få vatten, efter dagar av torka.

Jag lät henne skriva i min kalender. In i det sista envisades jag med att skriva mina anteckningar i förra årets kalender, i de där minimala rutorna som ofta finns över nästkommande år. Men när till och med de tog slut var jag tvungen att köpa en ny, vilket innebar att halva den nya kalendern, fram till maj, var tom. Korvas verkade lite förbryllad över att hon bara fick rita på vissa sidor.

Förbryllad eller inte gjorde hon två viktiga anteckningar – en milstolpe i livet. För första gången någonsin skrev hon något som man, utan att behöva ha alltför livlig fantasi, faktiskt kunde tyda. Och eftersom hon samtidigt uttalade bokstävernas namn fanns det ingen tvekan.

”M” och ”o”.