Se så jag vanvårdar min blogg. Hade det inte varit för den fantastiska Korvasvikarien hade den sannolikt gått en plötslig död tillmötes. Igår tänkte jag göra ett försök, då jag kom hem redan klockan nio, men i huvudet var det helt blankt.

 

De senaste dagarna har jag bara träffat Korvas en knapp halvtimme på morgnarna, innan jag har rusat iväg. När jag pratar med Lisa i telefon och hör Korvas röst i bakgrunden knyter det sig i magen på mig. Och den pappighet som jag hade lyckats bygga upp, sedan jag kom hem från Grekland är nu som bortblåst. Igår fick jag inte ens hjälpa henne att sätta på sig jackan – det skulle mamma göra. En liten tröst fick jag imorse, då hon började ta på sig skorna och ville följa med mig ut när jag skulle gå.

 

Det här liknar mer en rapport, jag vet det och jag är inte ens säker på om korta rapporter av detta slag är bättre än ingenting alls. Det känns inte så när jag skriver dem, men i statistiken är de i alla fall värda lika mycket som vilket inlägg som helst. Och det måste ju vara värt någonting.