Det blev mer film för Korvas igår, men inte som resultat av slöhet från min sida denna gång. Istället användes filmen i rent taktiksyfte. Samtidigt som Korvas var uppslukad i filmens värld, om en fisk som förvandlades till människa, hade jag möjlighet att förbereda packningen inför att åka till landet. När vi stängde ytterdörren och skulle börja gå nerför trapporna vinkade Korvas mot lägenheten, och som för att förstärka mitt dåliga samvete sa hon: ”Hej då teven!”.

Det åskade och mullrade i natt, tydligen. Jag tycker att det är ganska trivsamt att sova i muller och har endast mycket vaga minnen av ovädret. Däremot minns jag, om än mycket vagt det också, hur Korvas plötsligt stod bredvid sängen och viskade. Så fort jag visade livstecken började hon ropa ”pappa, pappa” och kravla sig upp i sängen. Jag var alldeles för trött för att dra slutsatsen att det förmodligen var åskan som hade skrämt henne, men jag lät henne i alla fall komma upp.

Sedan följde en natt som närmast måste liknas vid en brottningsmatch. Utan att känna till namnen på dem, utsatte Korvas mig för både halva och dubbla nelsons. Samtidigt som jag njöt av en varm och närhetstörstande liten kropp vid min sida, var jag inte helt bekväm med hennes sovstil. Stundom var hennes ansikte tryckt mot mitt, bara för att bytas mot en fot eller en hand. När Korvas slutligen hade hittat en position som hon var någorlunda tillfreds med, låg hon böjd som ett u över min hals och delar av mitt ansikte. Varje gång hon rörde sig var det som om någon försökte strypa mig. Men trots grava andningsbesvär orkade jag aldrig uppbåda den kraft som krävdes för att flytta bort henne från halsen. Istället somnade jag om, gång på gång, utmattad.

Till hälften av trötthet och till hälften av syrebrist.