Att göra ingenting är också att göra någonting. Så är det. Så länge man inte är död så gör man alltid någonting, och varför skulle bara vissa aktiviteter räknas som någonting och andra som ingenting?

Ett strålande exempel på när ingenting blir någonting, även för de som ofta brukar säga att de ingenting gör, är när man har semester. Då är ingenting ingenting. Ingenting finns inte, det har upphört att existera. Precis så som det egentligen alltid förhåller sig, eftersom ingenting är en del av allting och således alltid måste vara någonting. Har man semester spelar det ingen roll vad man gör eller inte gör, för man har semester, och att ha semester är sannerligen att göra någonting.  Man är liksom skyddad av huvudaktiviteten ”att ha semester”, ett ”någonting”, som omöjliggör ingentinget.

Så är det här på landet, hade vi inte haft semester skulle många ha ansett att vi inte gör någonting.

Men att äta jordgubbar med mjölk är aldrig ingenting.

Klockan är ganska mycket och det är mörkt ute. Visst, men är det verkligen en godtagbar ursäkt? Man blir trött av värmen och föräldraskapets tidiga morgnar. Visst, men håller det verkligen som argument?

Jag sitter och skriver väldigt nära en försluten plastpåse med bajsblöjor. Det måste finnas ett hål eller någonting i påsen, för med en viss regelbundenhet passerar det små vindpustar av extremt oangenäm karaktär, förbi min näsa. Men jag känner mig så matt och så slut att jag inte orkar förmå mig att resa på mig för att bära ut påsen till soptunnan, trots att lukten gör mig lite smått illamående.

Gör det mig till en lat människa, eller är jag bara dum i huvudet?

Häromdagen såg jag ett program om en man som levde tillsammans med grizzlybjörnar under tretton somrar. Timothy Treadwell hette han. Timothy älskade björnar och ville beskydda dem och allra helst ville han vara en björn själv. I ärlighetens namn verkade han inte vara helt och hållet frisk. Vilket naturligtvis inte gör honom till en dålig eller ond människa – det gör honom bara till en inte helt frisk människa. Tvärtom var det svårt att inte tycka om honom och beundra hans mod, eller dumhet, eller vad det nu var frågan om. Någonting värt att beundra på något sätt var det i alla fall. Om någon klarar av att leva, obeväpnad, tillsammans med livsfarliga grizzlybjörnar under tretton somrar så måste denne ha något att beundra, så enkelt är det.

Förresten menar jag egentligen inte ”livsfarliga” grisslybjörnar. En björn är en björn – varken mer eller mindre. Men det är livsfarligt att vistas med björnar, om man är människa (eller lax), just därför att en björn är en björn. Det är ju inte så att björnarna går omkring och är livsfarliga, bara sådär i största allmänhet. De går bara omkring och är björnar, helt enkelt. Själva livsfarligheten uppstår i och med mötet björn och människa. Jag menar, en giljotin är ju inte farlig om man inte stoppar huvudet, eller några andra vitala lemmar, i den.

Hur som helst, för er som undrar, blev det aldrig någon fjortonde sommar med björnarna för Timothy Treadwell. Varför? kanske ni undrar. Tröttnade han plötsligt på björnar, eller hade han inte råd att finansiera sina resor längre? Nej, faktum är att det inte blev någon fjortonde sommar för Timothy Treadwell över huvud taget, varken med eller utan björnar, därför att han blev uppäten – av en björn.

Det enkla skälet till varför jag skriver om det här är för att jag är orolig.

Vad tror ni, är det en framtida Timothy Treadwell vi ser i Korvas?

Mitt lilla barn sover bredvid mig i soffan. Hon har just vänt sig, från att sova på rygg i soffans längdriktning till att ligga på sidan på tvären, med benen vikta mot ryggstödet, i nittio grader. Tungt sover hon – värmen tar musten ur vem som helst. Hon har sovränder på ryggen, från vecken på tyget, och ögonen rycker till lite då och då. Jag tittar på hur hennes bröstkorg höjs och sänks och jag förundras över hur stor hon har blivit. Så plötsligt. Hon får inte längre plats att sova raklång på tvären i soffan, inte på långa vägar. ”Hur gick det här till?” tänker jag. ”Hur FAN gick det här till?” tänker jag, som om jag har blivit lurad – på tiden. Jag har inte hängt med. Ändå har jag varit där hela tiden.

När hon återigen vänder sig om på rygg, med armarna bakom huvudet, ser hon nästan ut som en vuxen, om än en liten vuxen, människa. Hon har små skrapsår och bett från insekter på benen och håret är somrigt flottigt av svett, solkräm och smuts. Fötternas undersida börjar få en viss hårdhet nu. Ett resultat av livets första barfotasteg mot brygga och barmark.

”Sen kan se fisk” säger hon, en och en halv sekund efter att hon plötsligt öppnat ögonen. Hon syftar på Hitta Nemo, som hon har sett ett oräkneligt antal gånger.

Sen vänder hon sig om igen och somnar om.

Jag ville bjuda på bilder, men jag får det inte att fungera. Bilderna vill inte hoppa över från systemkameran till min, relativt nya och relativt outforskade, dator. Så jag skiter helt enkelt i det. 

Idag hände någonting enastående – en milstolpe i Korvas liv. Även i mitt kanske man får lov att säga. Vad jag glömde nämna igår att vi köpte, förutom båt och gummibassäng, var en potta. Korvas har ju börjat intressera sig för olika tillvägagångssätt, när det gäller toalettbesöken och vi beslutade för en tid sedan att det var dags för en potta. Sedan igår har pottan stått bredvid gummibassängen och bland annat fungerat som stol. Korvas har suttit på den och lekt med båtar och andra plastsaker. I bassängen vill hon inte vara, men gärna bredvid och gärna sittandes på en potta. Ibland har hon fyllt den lilla skålen i pottan med vatten och vid ett par tillfällen har hon, under jubel från mamma och pappa, även kissat i den. Vi har sagt att hon också gärna får bajsa i den, vilket hon också vid flera tillfällen har påstått sig ha gjort, men med osynliga Korvar som resultat.

Jag ska väl inte säga att hon har ljugit, hon kanske har trott att hon har bajsat, eller så har hon bara varit så upptagen av tanken på att hon en dag ska bajsa i pottan, att hon har pratat om det, som om hon redan hade gjort det. Vad vet jag? Men med det som bakgrund kanske man kan förstå att jag inte förväntade mig att det skulle ligga någonting i pottan när hon idag återigen påstod att hon hade bajsat i den. Men som en artig gest gick jag i alla fall fram för att titta och fann, till min stora förvåning och till min kanske ännu större förtjusning, att det faktiskt låg en korv i pottan. Vi jublade och jag skrattade och berömde henne så att hon förstod att det hon hade åstadkommit var någonting fenomenalt.

Efter att jag sköljt ur pottan tyckte jag att Lisa, som åkt in till stan för att jobba, absolut måste få ta del av denna fantastiska nyhet, så jag ringde upp henne och gav luren till Korvas. Normalt sett brukar hon mest le lite fundersamt mot telefonen, eller på sin höjd säga ”hej” eller ”mamma”, men denna gång lyckades hon själv berätta för sin mor om sin stora bragd. ”Kåjas bassa i potta” sa hon, varpå det bjöds på ytterligare jubel och lovord i andra änden av telefonen.

Bilderna jag så gärna ville bjuda på, men misslyckades med, var alltså inte på bajs, det bör kanske klargöras.

Vi sitter i huset i skuggan, med en surrande och snurrande bordsfläkt som ytterligare lindring mot hettan. Det är så varmt att man inte orkar göra någonting. Bara att kliva utanför dörren är lika ansträngande som att springa en halv maraton – tror jag. Jag har aldrig sprungit maraton, varken en hel eller en halv, men jag känner många som har gjort det, så jag skulle ju kunna fråga dem. Men de skulle säkert hävda att det är mycket jobbigare att springa en maraton, som för att markera att de vet bättre än jag. Och då har jag ju ingenting att sätta emot. Hur skulle jag någonsin kunna motbevisa det? Ansträngande är det hur som helst, det kan ingen ta ifrån mig.

Igår var det likadant. Då tog vi en lång tur med båten, till Åkersberga, för att låta havsbrisarna svalka oss och för att köpa en sådan där liten gummibassäng till Korvas. Hon fick en gul liten plastbåt också som hon blev sådär otroligt glad och stolt över. Så nu ska vi masa oss ut, hur ansträngande det än må vara, och rigga upp ett parasol och låta Korvas inviga både bassäng och båt.

Jag kan eventuellt ha stått på altanen och kissat ut i naturen vid ett par tillfällen. Möjligen. Tomten på baksidan är ingen tomt i den bemärkelsen att man brukar vistas på den, varför man, i de lite tröttare versionerna av sig själv, har tillåtit sig att kissa direkt därifrån istället för att gå iväg en bit på den barriga och steniga marken.

Vid några av dessa tillfällen har det också hänt att Korvas har följt med och tittat på. Det tog mig en stund att lägga ihop ett och ett och förstå att det är därför hon har varit så noga med att också hon ska kissa från altanen. Hon säger att hon ska kissa och man tar av henne blöjan och så går hon omkring på altanen för att till slut ställa sig på den plats där hon har sett mig stå. Jag har envisats med att lyfta upp henne i en sittande ställning och hänga ut henne över kanten, så att dropparna ska landa i jorden. Hon har å sin sida varit lika envis med att hon ska stå helt själv och kissa och så bråkar vi om det där fram och tillbaka. Båda lika orubbliga i sin uppfattning om hur det bör gå till. Hon tycks tro att hennes kiss ska lämna kroppen i en båge och träffa marken nedanför, medan jag sitter inne med vetskapen om att det aldrig inträffar. Istället rinner det längs benen och landar på altanen, på samma ställe där hon vid ett tillfälle även hade fräckheten att bajsa. Det sistnämnda, bör kanske tilläggas, har hon inte lärt sig av mig.

När jag nu äntligen har förstått att hon vill kissa som pappa har jag också kommit till den insikten att jag måste kliva iväg en bit, så att hon förhoppningsvis ska börja härma det beteendet istället. Så nu står jag på en sten en bit utanför altanen.

Det är någonting som tar emot när någon pratar med en när man kissar. Lite beroende på vem det är och på vad personen säger naturligtvis – och på var man befinner sig. Men även om man står på en sten, en bit utanför en altan på landet, och åskådaren råkar vara ens dotter, så är det någonting som tar emot när denne ropar, likt en åskådare på Vasaloppet: ”Åhej, åhej, åhej.”

Bara för att övergå till: ”Heja pappa, heja pappa, heja pappa.”

Det räcker med att jag öppnar kranen och börjar tappa upp vatten för att Korvas ska sätta igång och ropa ”Kåjas diska”. Sedan skjuter hon stolen framför sig och sluter upp vid min sida. Ibland fastnar hon med stolsbenet på en av golvplankorna som sticker upp lite högre än de andra. Först försöker hon då en liten stund själv, pressar och frustar, innan hon börjar gapa, närmast panikartat, att hon behöver hjälp. Då får jag skynda till undsättning och lyfter stolen över kanten så att hon kan fortsätta sitt hasande. Hon älskar att vara med och diska och har det mer eller mindre som krav, men bara av mig. Lisa frågar hon inte ens. Men jag har en gång bjudit dit henne att vara med och det såg hon som en självklar stående inbjudan.

Det är en fin stund, om man inte stressar. Inte så mycket prat, utan mest fokus på arbetet, utom någon gång ibland då någon av oss ber den andra lämna över något speciellt föremål. Sedan tillbaka till tystnaden – och arbetet. Om man anser sig ha bråttom är upplevelsen dock förknippad med en viss frustration, för det genererar onekligen lite merarbete. En mindre sjö på golvet och på stolen, och om Korvas är klädd får man byta om på henne efteråt. Om man inte tydligt avblåser aktiviteten blir hon aldrig klar. Det finns inget naturligt slut och hon låter aldrig sina föremål gå till sköljning och torkning. Det är liksom inte poängen, att det ska bli klart. Poängen är att diska. När jag vill avrunda börjar hon protestera, men då ropar jag ”klar!”, högt och tydligt och sköljer av hennes händer. ”Nu får du torka dig och tack för hjälpen!”, säger jag och lyfter ner henne från stolen. Och jag vet att hon känner sig glad, nöjd och rent av lite viktig, när hon varje gång glatt upprepar:

”Ta fö hjälpe!”

Idag är det första dagen på Korvas semester, skulle man kunna säga. Även om hon hade varit ledig idag ändå så är denna helg lite speciell därför att hon inte ska tillbaka till dagis på måndag.

Nu sitter vi här, fulla av förväntan, och ska strax ta itu med att packa ihop lite saker för att sedan bege oss till landet.

”Åka båt sen”, säger Korvas

Korvas har blivit så stor att hon har börjat skämta. Helt otroligt, men så är det. Egentligen skulle man kunna säga att det var länge sedan hon började skämta, men det har kommit till en helt ny nivå nu. Den första gången som jag minns att hon skämtade var när hon var knappt ett år och precis hade kommit på en vansinnigt ful min. När hon märkte att den triggade skratt gjorde hon den om och om igen.

Och så var det det där med att säga ”ahhh”, efter att hon tagit en klunk vatten. Det blev också till ett skämt. Men nu har hon alltså tagit det ett steg längre och kör med genomtänkta skämt. Skämt som är ämnade som skämt och inte bara blir det för att hon upptäcker att någon skrattar.

Ibland säger vi ”mamma Lisa” och ”pappa Daniel” till Korvas, så att hon ska förstå att vi har namn också. En aktivitet som också uppmuntras av dagis. För rättvisans skull säger vi säger även ”Korvas Edith” och hon är väl medveten om att det är ett av hennes alternativa namn, ett namn som några få kallar henne för, men som hon har valt att inte använda själv.

Det var när Korvas började få kläm på våra namn som hon kom på det geniala skämtet. Efter att ha sagt ”mamma Lisa” och ”pappa Daniel” tjugofem gånger fick hon någonting finurligt i blicken. Hon tittade på mig och sa ”Pappa Lisa” och började skratta så att hon nästan trillade av stolen.