Först måste jag kommentera bilden här nedan. En bild från samma tillfälle har redan använts i bloggen i ett tidigare sammanhang. Då hörde bilden inte ihop med inläggets händelser, utan användes i brist på andra bilder, utan att så angavs. Förvisso handlade inlägget om Korvas och katten, vilket bilden också föreställer, så helt ute och cyklade var jag ju inte, men ändå. Ingen hade märkt det och jag hade tagit hemligheten med mig i graven om det inte vore så att jag ville använda en bild från samma tillfälle idag, för att berätta om en omskakande händelse.

I själva verket togs bilden vid ett tillfälle då jag just hade återfunnit Korvas, efter att för första gången någonsin ha förlorat henne ur sikte och inte vetat var hon var. Tappat bort henne helt enkelt. Jag har flera gånger skrutit vitt och brett om hur Korvas håller sig nära och inte sticker iväg. Att hon därför är mycket lätt att hålla koll på.

Det började med att jag gick ner i barnvagnsrummet i trygg förvissning om att Korvas skulle stå där som vanligt, en halv trappa upp, och vänta på mig när jag kom tillbaka. Jag blev kvar lite längre än vanligt, tjugo sekunder eller så, därför att jag flyttade över regnkläder från en vagn till en annan. När jag kom upp var hon borta.

”Hon måste vara i grovsoprummet”, tänkte jag, när jag såg att den dörren stod öppen. Hon tycker om att vara där och kallar själva rummet för ”många saker”. Något som helt säkert har kommit från någon av de otaliga skattjakter jag har tagit med henne på därinne. ”Titta vad många saker”, brukar jag säga. Hon vet att man ibland har med sig saker dit, men att man lika ofta tar med sig saker därifrån. Skillnaden mellan vårt grovsoprum och leksaksförrådet på Korvas dagis måste vara närmast obefintlig i Korvas värld. På dagis kan man gå in och byta en hink mot en spade och i vårt soprum har hon sett hur man kan byta en kasse tomglas mot ett elpiano.

Korvas var inte i soprummet och jag fick direkt hög puls och började skena iväg i tankarna. ”Du har inte sett ett litet barn” frågade jag en äldre herre som stod och sorterade sopor i rummet. ”Jo, han pep iväg runt hörnet när han fick syn på en katt”, svarade farbrorn.

Eftersom så lite tid hade förflutit och eftersom föremålet för flykten var en katt, kände jag mig nu tryggt förvissad om att pojken som farbrorn hade sett i själva verket var Korvas.

Och det var det.