”Du hade glitter när du var liten. Ganska ofta faktiskt”, säger pappa till mig i telefonen, precis innan vi ska lägga på.

”Jasså, hade jag det…”, svarar jag lite besvärad. Jag blir glad över att han säger det. Det kommer liksom som en påminnelse om att jag också har varit någons Korvas. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska svara.

Pappa har läst i bloggen och vill försäkra sig om att det är okej med mig. Det säger han inte, men när han säger att jag hade glitter när jag var liten så är det det han menar. Det är fint. Och trots att man inte ska dra på för stora växlar bara för att någon slår an ett vemodigt ackord lite då och då, så grips jag av en känsla av att bloggen måste ruskas om och ruskas upp lite.  

Vad kan det då finnas för bättre sätt att göra det på än att presentera statistik från SCB? I alla fall när man får svart på vitt att man har en fullständigt unik dotter.

En Edith Harry, finns bara en Edith Harry, en Edith Haaaaaaaaarry, finns bara en Edith Harry.

Tänk fotbollskör.