Alla människor är ett ackord. Jag är A-moll. Ta fram en gitarr eller något annat instrument och spela ett A-moll så har ni mig där, i ett nötskal. Det är inte svårare än så. Men ändå inte helt enkelt.

Jag har en vän som brukade roa sig med att dela ut ackord till andra. ”Det här är du Danne”, kunde han säga. Det var en ganska rolig sysselsättning och naturligtvis hade han reserverat det vackraste ackordet till sig själv.  Det han gav till mig klingade i toner som varnade om att man borde vara på sin vakt. Jag minns inte vad ackordet hette, men omvandlat i ord skulle det ha hetat ”en ulv i fårakläder”. Det är en lek man kan roa sig med, men sitt eget ackord måste man upptäcka själv, det går inte att dela ut till höger och vänster på det där sättet. Givetvis kan man ge andra ett ackord som man själv tycker passar för just den personen. Men det ackord man verkligen är och det man oftast spelar för andra är sällan ett och samma.

Man kan alltså spela andra ackord, vilka som helst egentligen, det är inte ens ovanligt att man spelar något annat bättre, men man har liksom ett huvudackord, en bas, kärnan av ens väsen, som man alltid måste utgå ifrån. Den gladaste personen man känner, som alltid tycks spela i dur, kan alltså mycket väl ha ett mollackord som huvudackord. Det betyder inte att den ljuger för sin omgivning, bara att basackordet är välstämt där i botten. Kommer man för långt ifrån sitt huvudackord blir man till slut olycklig. Då kan man inte spela några ackord rent.

Det är oerhört lätt hänt, inte minst i mörkertider, att instrumenten stämmer om sig. I bra perioder märker man det direkt och vrider om stämskruvarna. I halvbra perioder orkar man kanske inte stämma om hela tiden, men man är medveten om tonernas något falska klang och väntar förhoppningsvis inte för länge med åtgärda det. I dåliga perioder kan det mycket väl hända att man inte ens märker när ett ackord blir så ostämt att det helt övergår i ett annat.

Kom ihåg det.