Sedan finns det eftermiddagar som börjar som den igår. Att Korvas är trött hela vägen hem, på gränsen till att somna. Och så på gården får man syn på katten och vet att det bara är en fråga om hundradelar innan Korvas också får syn på honom. Man hinner bara tänka ”jaha, då var det slut på fride…”, innan man hör ett upprymt ”KATTEN!”, framsluddrat genom en napp från ett nyss slumrande barn. Hon skriker ordet och sprätter till så att det skakar i vagnen. ”KLAR!”, fortsätter hon ”KOJAS E KLAAAR!”.

Hon säger alltid ”klar” när någonting ska upphöra. Det kan vara när man kittlar henne, eller mitt i en bok som tråkar ut henne. När hon får syn på katten är hon följaktligen klar med att åka vagn och vill snarast upp på egna ben. Och katten, om han inte är på humör, försvinner upp i närmaste träd.

Den reaktion som Korvas genomgår dessa stunder, när hon på en hundradel går från sitt tröttaste till sitt allra piggaste jag, för tankarna till scener i filmer där någon är på väg att dö, men som i sista stund får en sådan där stor adrenalinspruta (eller vad det nu är) nerhugget i hjärtat och plötsligt flyger upp, med uppspärrade ögon. Så stor är kontrasten.

Sedan är det bara att vänta. Man kelar med katten om katten vill, annars följer man honom runt på gården – ställer sig under träd och gormar.

När han helt försvunnit ur sikte, säger man att han nog har gått hem. Oftast går han hem för att det är så kallt ute.