”Du hade glitter när du var liten. Ganska ofta faktiskt”, säger pappa till mig i telefonen, precis innan vi ska lägga på.

”Jasså, hade jag det…”, svarar jag lite besvärad. Jag blir glad över att han säger det. Det kommer liksom som en påminnelse om att jag också har varit någons Korvas. Jag vet bara inte riktigt vad jag ska svara.

Pappa har läst i bloggen och vill försäkra sig om att det är okej med mig. Det säger han inte, men när han säger att jag hade glitter när jag var liten så är det det han menar. Det är fint. Och trots att man inte ska dra på för stora växlar bara för att någon slår an ett vemodigt ackord lite då och då, så grips jag av en känsla av att bloggen måste ruskas om och ruskas upp lite.  

Vad kan det då finnas för bättre sätt att göra det på än att presentera statistik från SCB? I alla fall när man får svart på vitt att man har en fullständigt unik dotter.

En Edith Harry, finns bara en Edith Harry, en Edith Haaaaaaaaarry, finns bara en Edith Harry.

Tänk fotbollskör.

Korvas har sina favoritpersoner på dagis, den saken är klar. På vägen dit brukar jag fråga vilka hon ska träffa och då är det alltid samma namn hon nämner. Det kan skifta lite i inbördes ordning, men det är sällan som helt nya namn dyker upp. Det är ju fint att hon hittar kompisar, människor hon klickar med, trots att hon är så liten, brukar jag tänka. Det är ju rätt naivt annars att tänka att någon ska hålla till godo med vem som helst, första bästa, bara för att den inte råkar vara äldre än två och ett halvt. Det är ju fortfarande en människa med en smak och egenheter.

När jag släppte av Korvas på gården på dagis igår sprang hennes bästa vän förbi och sken upp i ett leende när hon fick syn på oss. Korvas blev ivrig och gjorde det svårt för mig att dra på henne överdragsbrallorna. Bredvid oss, med två trehjulingar till sitt förfogande, stod en liten pojke från hennes avdelning, som frågade om inte Korvas ville ha den ena. Hon tittade då allvarligt på honom och sa: ”Kåjas måste leka Vivi, Vincent.” Det var bara ett konstaterande, att hon faktiskt ville leka med sin bästa vän och därför inte kunde cykla med honom. Det var inte mer med det.

Ändå var det någonting som högg till i kroppen på mig då – en snabb olustkänsla och en plötslig insikt om att allt det där jobbiga redan har börjat. Kanske har varit där hela tiden. En konstellation innebär ju alltid ett uteslutande av andra, det säger sig självt. För att någon ska kunna vara ens bästa vän krävs att någon annan inte kan vara det. Alltid är det någon som inte platsar. Och utan att jag har sett det komma så har det redan börjat – det livslånga samlandet på blåmärken. Några sätter sig ytligt på huden och några gräver rötter.

Det tar längre och längre tid att ta sig hem från dagis nu. Vi stannar alltid en stund och leker tillsammans först, innan processen med att ta på sig kläderna inleds. Hon gömmer sig, skrattar och springer iväg och vill att vi är kvar så länge som möjligt, tillsammans. När man har prånglat på henne skor, mössa och jacka börjar en promenad vars omfattning man omöjligt kan förutspå.

Varje dag ska avspärrningen runt den lilla gropen i trottoaren granskas. Kanske har någonting nytt dykt upp där. Gropen är ett mysterium även för mig, men jag nöjer mig med en snabb blick för att konstatera att ingenting har hänt sedan föregående dag. Men det är aldrig riktigt sant. Nya kvistar, löv och kapsyler har samlats runt räcket, och konan, den med reflexer på sig som ska synas om kvällarna, står ofta placerad i nya vinklar. Och hur små förändringarna än må vara, så innebär en ny vinkel ett helt nytt gömställe. Hon smyger bakom den, säger hon, och står blick stilla med glittrande ögon.

Jag undrar ofta hur man får ögon att glittra och jag hoppas att det fanns en tid när mina också gjorde det.

Jaha, och vad är nu det här? Ett par skor i en hall? Jo, det är precis vad det är, det är ett par prydligt uppställda skor i en hall och de berättar en liten historia. En historia som egentligen inte har något större värde om man inte känner eller i alla fall känner till Sverker, vår gamla inneboende. Dessa skor tillhör hans lillebror som går i samma klass som Molly, och igår var han här på besök för att öva in en låt på gitarr tillsammans med henne.

Korvas och jag var på väg ut, så vi hann bara hälsa snabbt på honom innan vi steg ut i hallen. Direkt fick jag syn på de perfekt placerade skorna och direkt hajade jag till och började skratta inombords. Sverkers nitton år yngre bror har på ett enda försök lyckats åstadkomma någonting som Sverker själv inte lyckades med en enda gång under ett helt år. Sverker ställde aldrig sina skor längre än tjugofem centimeter innanför ytterdörren. ALDRIG. Där låg de, hastigt avsparkade, och hotade att fälla krokben på alla som var på väg in, om de inte reagerade snabbt nog och hoppade över dem.

Är det sånt här som kallas evolution? Eller är det bara ett resultat av en effektivare uppfostran?

Man kanske är på väg hem och vill skynda lite därför att man fryser och ska laga mat, men så hittar Korvas tusen saker att göra längs vägen som förlänger processen. Det är aldrig roligt att avbryta någons lek, man vill ju helst att det ska uppstå naturliga avbrott, men när man står utan mössa och med en för tunn jacka och tittar på någon som låtsas kissa i en buske för femtonde gången, då börjar man fundera på olika lösningar. Man vet att man kan köpa sig lite tid genom att använda sig av esset i bakfickan, kattkortet, även om det är riskabelt. Men kall som man är hoppas man på att nya lösningar ska dyka upp på vägen, och så säger man: ”Ska vi gå och titta om katten är ute?” Det funkar nästan alltid.

Men de nya idéerna dyker sällan upp och så står man snart på gården istället, lika frusen som tidigare, och letar efter en katt.

Ett problem mot ett annat.

Enligt uppgift skrattade Korvas på skötbordet på dagis häromdagen och sa: ”Pappa har snopp, mamma rumpa och Korvas snippa.”

Det är ju ganska fint och rättvist faktiskt. En sak var, man ska inte vara girig.

Tillsammans bildar vi en komplett hermafrodit.

Jag bet Korvas i fingret igår. Hårt. Hon blev förtvivlad och chockad och tittade på mig med forsar av tårar på kinderna och ett frågande uttryck som fick mina inälvor att slå knutar på sig själva, så att jag trodde att jag skulle kräkas. ”Min pappa”, grät hon fram och förstod inte varför jag ville skada henne.

”Förlåt, förlåt”, sa jag gång på gång efter att jag lyft upp henne i knät. Jag funderade desperat på hur jag skulle kunna förklara det här för henne, att det var ett misstag? Hur skulle hon kunna tro på det? Jag högg ju verkligen efter hennes hand och hann till och med göra ett morrande ljud innan min hörntand borrade sig ner i köttet på toppen av hennes lillfinger.

Det är världens vanligaste lek, att morra och låtsas bita, lika vanlig som frukost, lunch och middag. Varje gång måste man missa med god marginal, vilket brukar ge upphov till många ordentliga skratt. Nu förvandlade en oförutsedd viftning med handen leken till allvar.

Det är svårt att veta hur hon tänker. I bästa fall förstår hon att det inte var meningen och kan förlåta mig. I sämsta fall tror hon nu att det hon tidigare tog för lek i själva verket var uppriktiga försök från min sida, att bita henne hårt flera gånger om dagen.

Ända sedan jag var liten har jag lätt blött näsblod. Då var det någonting som jag tyckte gjorde mig lite tuff och som innebar att jag fick lite extra uppmärksamhet. Många jämnåriga höll på att svimma bara de såg några droppar blod, men för mig var det vardagsmat, vilket fick mig att framstå som en riktigt garvad typ.

Det går i perioder det där, oftast kommer det när jag är trött och då kan det komma helt utan förvarning. Det släpper bara helt plötsligt och så får man böja huvudet bakåt och skynda sig till toaletten för att kila in en papperstuss i näsan. Nästan alltid har det hunnit rinna ut lite och har man då hår på överläppen blir det snabbt en liten fläck som man måste gnugga ganska hårt med vatten på för att den ska försvinna.

Nu är det rätt länge sedan som jag tyckte att det var tufft och den uppmärksamhet som en nerblödd papperstuss fortfarande kan generera ser jag numera inte nödvändigtvis som någonting positivt. Lyckligtvis händer det mycket mer sällan nu än när jag var liten.

Men för Korvas är det någonting märkvärdigt, det är tydligt. ”Åh, jättefint”, sa hon igår morse och tittade med stora ögon på den tuss jag just hade pluggat in. ”Kojas vill haa, Kojas vill haa”, fortsatte hon sedan. Jag kunde inte se på vilket sätt det skulle kunna skada, så hon fick en egen liten tuss att kila in.

För några ögonblick fanns en extra fin samhörighet mellan oss. Sedan kände hon sig obekväm med tussen och drog ut den. Och på motsvarande del, där det på mina tussar brukar vara blod, satt det en mikroskopiskt liten snorkråka.

– Nähä, men i så fall vill jag veta var min mamma håller hus!?

Ibland när det händer att jag inte kommer på någonting att skriva om, har jag tänkt att jag bara borde ljuga ihop någonting. Hitta på en historia helt enkelt. Det största problemet med det är att när man har svårt att komma på någonting att skriva om är det också svårt att hitta på ett ljug. Det går liksom hand i hand. Problemet man har då är oförmågan att berätta en historia, vare sig den är sann eller inte. Ska man ljuga ihop någonting vill man ju att det ska vara en bra och underhållande lögn, annars är det ju ingen vits. Jag menar, att säga att man drack mjölk till middag, när det i själva verket var vatten är ju bara tråkigt.

Det näst största problemet med att ljuga ihop en historia är att det är fult att ljuga. Det har man ju hört ända från barnsben, att det fult att ljuga. Men jag har blivit så besatt av tanken på att ljuga fullskaligt i bloggen att jag måste testa det någon gång. Det får dock bli någon gång när jag känner att jag har förmågan att måla upp en spännande lögn. Men ljuga i bloggen kommer jag att göra någon gång, det har ni mitt ord på. Så var på er vakt. Men jag lovar att berätta efteråt när jag har ljugit.

Frågan är om det då fortfarande är särskilt fult att ljuga, när man säger att man ska göra det i förväg och sedan berättar att man har gjort det efteråt. Jag menar, det är ju tillexempel taskigt att säga till någon: ”Du ska få tiotusen av mig” och sedan inte ge personen tiotusen. Men att säga: ”Nu ska jag ljuga. Du ska få tiotusen av mig. Närrå jag ljög”, det känns ju inte alls lika taskigt. Bara onödigt. Men onödigt och taskigt är två helt olika saker.

Det är viktigt att kunna skilja på dem.