Tillbaka i rutinerna igen.

Jag frös så att jag huttrade på väg till dagis idag. Både jackan och tröjan var alldeles för tunna och hösten tycktes ha förvandlats till vinter på bara de tre dagar jag varit borta. Funderingarna över i vilket skick min vinterjacka egentligen var blev oerhört aktuella plötsligt. Borde jag inte, tredje säsongen gillt, fixa de där knapparna som fattas så att jag kan hålla blåsten borta ordentligt. Och kanske sy igen hålet i fickan.

I London var det betydligt varmare, till och med t-shirt-väder stundtals. Men när det väl börjar bli kallt där fryser de mycket mer än oss. Inte för att det är kallare där, tvärtom, utan för att vintern för dem kommer som en total överraskning, varje gång. En stor chock över att de inte bor i ett så varmt land som de hade trott. Framförallt fryser de inomhus, därför att de som bygger husen också tror att de bor i ett mycket varmare land än de i själva verket gör. Min vän berättade att hon hade haft nollgradigt i sitt kök förra vintern. Hon var tvungen att sätta på ugnen och alla plattorna på gasspisen för att kunna vara därinne över huvud taget. Det fick mig att minnas hur jag kunde sitta i mitt rum i södra London, med jackan på mig och titta på hur gardinerna fladdrade, trots att fönstret var stängt. Det var som om den tunna glasskivan mest var där för syns skull. För att förstärka känslan av att vara inomhus, som ett psykologiskt hjälpmedel för att kunna inbilla sig att man i själva verket var varm. Uttrycket ”att elda för kråkorna” har aldrig känts så passande som i England.

Korvas blev jätteledsen när jag lämnade dagis. Det kändes tyngre än vanligt.

Allt blir mycket sorgligare när man fryser.

Här är två kompisar i Hyde Park som inte fryser – än.

Jag har varit i London sedan i torsdags kväll, hör och häpna. Men i skrivande stund har jag dock ännu inte åkt. Ikväll kommer jag hem och till dess får ni hålla tillgodo med denna lilla snutt, helt utan introduktion.

Några sekunder ur livet, det förflutna. Varken mer eller mindre.

Tidigt i livet upptäckte jag en sida som jag inte tyckte om hos många vuxna. De tycktes ha förlorat en gnista, trubbats av och halkat in i trygga mönster – rent av dött en smula. Som trötta men effektiva mumier marscherade de fram i tillvaron, utan några andra synbara mål än att tillryggalägga ytterligare en dag. 

Det har alltid varit en stor skräck för mig att hamna där. Att bli en behållare för minnen om hur känslor brukade kännas, men oförmögen att kunna känna nya. Att bli en sådan som alltid tycker att det är bäst att ta det säkra för det osäkra, även när det säkra är skit. Att bli en sådan som inte har en endaste dröm kvar som inte har kletats ner av förnuft eller bitterhet.

När det känns som att det håller på att hända, då blir jag deprimerad. Då tror jag att det sista spåret av nyfiket barn i mig har flytt sin kos på jakt efter en nyare och mindre förpestad boning. Men så finns saker som nästan verkar som små kontrollstationer. Återkommande saker som indikerar att barnet fortfarande bor kvar i kroppen och verkar därinne för fullt. Det handlar bara om att gräva fram honom.

En sådan sak, en livsindikator, är drömmen om evighetsmaskinen. Ända sedan en vän visade mig en bok om evighetsmaskiner, när jag var tio år, har det blivit som en del av mig. Boken innehöll illustrationer på mängder av uppfinningar som hade gjorts i olika försök att skapa en evighetsmaskin. Och sedan den dagen, i 26 år, har jag med jämna mellanrum fått idéer till världens första evighetsmaskin. Det kan gå år mellan idéerna, men plötsligt, från ingenstans kan det tyckas, dyker en ny upp.

Huruvida jag verkligen, innerst inne, tror på mina idéer är inte intressant. Inte alls faktiskt. Det intressanta är att ha kvar drömmandets förmåga. Och alldeles häromdagen fick jag efter år av torka en ny idé – ett kvitto på att jag fortfarande är vid liv.

Naturligtvis är det ingenting jag kan prata om.

Först måste jag kommentera bilden här nedan. En bild från samma tillfälle har redan använts i bloggen i ett tidigare sammanhang. Då hörde bilden inte ihop med inläggets händelser, utan användes i brist på andra bilder, utan att så angavs. Förvisso handlade inlägget om Korvas och katten, vilket bilden också föreställer, så helt ute och cyklade var jag ju inte, men ändå. Ingen hade märkt det och jag hade tagit hemligheten med mig i graven om det inte vore så att jag ville använda en bild från samma tillfälle idag, för att berätta om en omskakande händelse.

I själva verket togs bilden vid ett tillfälle då jag just hade återfunnit Korvas, efter att för första gången någonsin ha förlorat henne ur sikte och inte vetat var hon var. Tappat bort henne helt enkelt. Jag har flera gånger skrutit vitt och brett om hur Korvas håller sig nära och inte sticker iväg. Att hon därför är mycket lätt att hålla koll på.

Det började med att jag gick ner i barnvagnsrummet i trygg förvissning om att Korvas skulle stå där som vanligt, en halv trappa upp, och vänta på mig när jag kom tillbaka. Jag blev kvar lite längre än vanligt, tjugo sekunder eller så, därför att jag flyttade över regnkläder från en vagn till en annan. När jag kom upp var hon borta.

”Hon måste vara i grovsoprummet”, tänkte jag, när jag såg att den dörren stod öppen. Hon tycker om att vara där och kallar själva rummet för ”många saker”. Något som helt säkert har kommit från någon av de otaliga skattjakter jag har tagit med henne på därinne. ”Titta vad många saker”, brukar jag säga. Hon vet att man ibland har med sig saker dit, men att man lika ofta tar med sig saker därifrån. Skillnaden mellan vårt grovsoprum och leksaksförrådet på Korvas dagis måste vara närmast obefintlig i Korvas värld. På dagis kan man gå in och byta en hink mot en spade och i vårt soprum har hon sett hur man kan byta en kasse tomglas mot ett elpiano.

Korvas var inte i soprummet och jag fick direkt hög puls och började skena iväg i tankarna. ”Du har inte sett ett litet barn” frågade jag en äldre herre som stod och sorterade sopor i rummet. ”Jo, han pep iväg runt hörnet när han fick syn på en katt”, svarade farbrorn.

Eftersom så lite tid hade förflutit och eftersom föremålet för flykten var en katt, kände jag mig nu tryggt förvissad om att pojken som farbrorn hade sett i själva verket var Korvas.

Och det var det.

Jag bestämde mig för några dagar sedan att verkligen göra en kraftansträngning och gå igenom principerna för att måla akvarell, med Korvas. I månader har hon haft en skev uppfattning om hur det bör gå till. Hon har suttit och doppat penseln i vatten och sedan geggat runt i färgkakan och så långt är ju allt i sin ordning, men problemet har varit att hon därifrån inte har tagit vägen till pappret utan tillbaka till vattnet igen, och så vidare. Sådär kunde det fortsätta i evigheter, som om det var vattnet hon var i färd med att måla. Då och då gick hon med penseln över pappret, men alltid direkt ifrån vattnet, efter att hon hade sköljt bort större delen av färgen.

Det fordrades en hel del tafatta och fruktlösa försök från min sida att lära henne, för att jag skulle förstå att det inte fungerade med några halvmesyrer. Läget krävde en mycket grundlig genomgång.

Sedan dess har måleriet verkligen tagit fart. Nu är hon inne i vad jag kallar för hennes mörka period, därför att hon styr penseln mot den del av paletten där svart, ockra och umbra håller till. De små ljusglimtar som ibland förekommer på pappret är det jag som åstadkommer. När Korvas släpps helt fri gör hon som Mick Jagger – målar svart.

Men så är det också oktober.

Jag samlar på känslor kan man säga – lagrar dem. Jag tar in så mycket jag kan och orkar av en händelse eller känsla vid själva tillfället, men ofta hinner det knappt bli mer än vad som kan liknas vid en känsloanteckning. Tillräckligt mycket information för att jag ska kunna plocka fram känslan och bearbeta och reflektera över den senare. Ibland funkar det inte alls och ibland funkar det alldeles utmärkt.

Det slog mig, när jag läste en kommentar om att Korvas tycks vara väldigt förtjust i sin poliströja, att det framstår som om hon har haft den på sig tre dagar i rad. Det är ju en fullt logisk reflektion, eftersom poliströjan förekommer på bilder i tre olika dagars inlägg, i rad. Så hade det också varit om Korvas själv hade fått bestämma, för hon är mycket riktigt väldigt förtjust i den, men det får hon inte. Bestämma alltså. Efter tre dagar i samma tröja hade man inte längre kunnat ana att det rörde sig om en poliströja, eller ens en tröja av tyg. På den tredje dagen hade man kunnat svära på att vi klädde vårt barn i en tröja av gröt, snor och spagetti.

Nej, i själva verket har bilderna tagits en och samma dag och sedan fått representera tre olika tankar och händelser.

Hela processen är lite som att leva i nuet – sen.

Korvas blir äldre och Molly ger henne mer och mer uppmärksamhet. Hon uppskattar henne mer öppet nu. På samma gång som det kan vara jobbigt att ha en svans som följer henne varje steg hon tar så kan hon inte vara immun mot den dyrkan hon är föremålet för. En sådan villkorslös kärlek och beundran lämnar ingen oberörd.

Hon tar upp henne i knät ibland, eller busar lite. Och ibland upprepar hon en uppmaning från Lisa eller mig, för att hjälpa till, därför att hon vet att hennes röst har en särskild kraft på Korvas.

Molly har en bra period nu, hon verkar glad och stabil och visar ibland små tecken som nästan skulle kunna tolkas som trivsel. Spontana beröringar och otvingade leenden förekommer, vilket när det händer slår till med enorm styrka, därför att avsändaren har varit tämligen sparsam med dylika känsloyttringar de senaste åren.

En ny samarbetsvilja har också börjat visa sig. Efter ett förhållandevis milt sms-bråk häromdagen, om tiden för hemkomst, kom ett försök till att skapa fred. Hon ville att vi skulle lägga det hela bakom oss, utan några sura miner. Jag kostade till och med på mig en smiley i mitt svar. Och det är inte ens första gången. Fattar ni? Min styvdotter får mig att vilja göra smileys!

Det är fan ingen småpotatis.

Korvas var inte många månader när jag hittade på visan ”Mästerbabblaren Korvasson”, men hon hade börjat babbla något alldeles oerhört. Långa obegripliga harranger. Det blev en del visor då och jag har tänkt att man borde spela in dem för att inte glömma bort. Hur det blir med den saken återstår att se, men att ”Mästerbabblaren” inte kommer att falla i glömska, det är jag säker på, eftersom den fortfarande sjungs med jämna mellanrum.

Det är först på sista tiden som Korvas har fattat att visan handlar om henne, vilket naturligtvis har ökat attraktionskraften. Det har också fått mig att vilja ta tag i den gamla tanken om att även göra en vers till den. Men Korvas nöjer sig med den del som finns. En trallvänlig refräng som bara handlar om henne räcker gott och väl. Varför ska man hålla på och smycka ut med verserier och gå som en katt runt het gröt, när man kan gå direkt på rödbetan – crescendot och själva poängen med hela visan?

Därför är hon ganska intolerant när jag, med en ostämd gitarr, försöker göra just det.

”Sitt ner”, sa Korvas åt mig när jag låg på golvet. Det där är ju någonting man verkligen måste begrunda ordentligt för att förstå, att man både kan sitta ner och sitta upp. Vilket Korvas uppenbarligen inte har hunnit göra än eftersom ”sitt upp” hade varit det lämpligaste av de två varianterna, i just det här läget. Man kan inte stå ner och ligga upp, men sitta är ju ett mittemellan som är upp för den liggande och ner för den stående. I och för sig bygger hela resonemanget på att man är längre än stolen för att det ska stämma överens med verkligheten.

Vi lekte en lek, som måste härstamma från dagis, som gick ut på att vi låg ner på golvet varannan gång, Korvas och jag, och den som inte låg ner skulle kavla upp tröjan på den andra och peta den på magen med tummen och pekfingret i ett pincettgrepp. Sedan byttes vi av. Jag förstod aldrig vad leken gick ut på eller när den skulle ta slut, men jag accepterade att det var hon som bestämde och följde lydigt med hela vägen. Man mopsar inte upp sig mot sådana som henne.

Poliser i tyngdlyftarbrallor är den värsta sorten.

”Ja, det här kan ju sluta precis hur som helst, men jag måste ju ge det ett försök i alla fall”, sa jag till Lisa samtidigt som jag höll på att göra Pippitofsar i Korvas hår. Jag kan göra flätor, men de spelar liksom i en helt annan liga än de som Lisa gör. Förmodligen därför att hon har övat mer än jag genom åren, men jag vill ändå att det ska vara någonting som även jag kan stå till tjänst med, när Korvas ber om det.

Initialt hade jag också hennes fulla förtroende. Hon stod trygg med ryggen mot mig och väntade på att förvandlas till Pippi Långstrump. Antingen förstod hon vad jag sa till Lisa, eller så kände hon att mina rörelser var tafatta och trevande, inte alls lika självklara som Lisas, för plötsligt lösgjorde hon sig och sa: ”Nej, mamma kan hjälpa.”

Och det är klart, är man förtjust i Pippi Långstrump vill man ju vara så lik den äkta varan som det bara går.

Inte se ut som en annan pundarpippi.