Korvas har visat tyranniska tendenser och kommit med orubbliga krav på att underhållas. Ett tidigare framsteg, eller kanske snarare en glädjande utveckling, raderades också bort idag, även om jag inte tänker ta ut några permanenta förluster i förskott så länge allt skulle kunna bero på hennes krassliga tillstånd. Men en temporär förlust kan man utan överdrift kalla det. Nämligen förlusten av att tillåtas bidra med egen kreativitet i en skapandeprocess.

Vi har målat i flera omgångar och Korvas har helt och hållet lagt den mörka period jag tidigare talade om bakom sig, till förmån för den gula perioden. Nu målar hon bara i gult och alla envisa försök från min sida, att fylla arken med andra kulörter, bestraffades omedelbart med en övermålning med gult. ”Bort, bort, bort”, skällde hon samtidigt som hon med vispande rörelser förvandlade rött till brungult.

Hon verkar på det hela taget mer förtjust i måleriets uppstartningsprocess, snarare än själva måleriet. Vi brukar, som en utveckling av tidigare system, tejpa upp tre ark bredvid varandra, med tillräckligt smala avstånd mellan arken så att mittenarkets hörn kan tejpas ihop med hörnen på de andra arkens ena sida. På det viset sparar vi in fyra tejpsnuttar och det arbete det innebär att sätta dit dem. Korvas har sannolikt inte insett själva besparingen och skulle förmodligen vilja ordna allting annorlunda om hon visste att det skulle innebära fyra ytterligare tejpsnuttar, tillsammans med den glädjefyllda tid det tar att sätta dit dem. Men så länge hon inte är kapabel att lösa mysteriet med varför de tejpbitar vars klibbiga sida pekar uppåt inte fungerar, tror jag att jag kan vara fullkomligt trygg i mitt både tids- och materialeffektiva system.

På den punkten är det fortfarande jag, om än indirekt, som bestämmer.