Pappa var här idag och hälsade på, till Korvas stora glädje. Hon tog med honom in till arbetsrummet och stängde dörrarna. De skulle måla, bara hon och han. Känslan av att vara ensam med sin farfar, att all uppmärksamhet var hennes, förstärktes bakom lyckta dörrar. Så satt de där och målade och gick sedan över till att läsa sagor.

Innan dess drack vi te som pappa hade tagit med sig hem från Sri Lanka. Samtidigt som jag satte på vattenkokaren sa jag: ”Det var ju roligt med te, jag har precis börjat dricka det regelbundet.”

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

Senare föreslog jag att vi skulle ta en promenad, pappa, Korvas och jag, och jag berättade att jag var på jakt efter en pulka.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

I hallen hjälpte pappa Korvas att ta på sig kläderna och jag tänkte på hur mycket mer tålamod hon har med honom. Inte alls samma krav på i vilken ordning allt ska göras och på vem som ska göra det. Påklädningarna kan annars vara oerhört tidskrävande om någonting går snett. Om man till exempel har hjälpt henne att öppna kardborrbanden på skorna, när hon egentligen ville göra det själv, då kan hon börja gråta och skrika.

Ibland är allt förstört då och vi hamnar i en situation när ingenting är rätt. Jag får inte hjälpa henne och hon vill inte göra det själv. Då gör jag någonting annat och låter henne skrika och inte alltför sällan svär jag irriterat i tankarna. De gånger hon samlar sig stänger hon först karborrbanden igen, så att hon kan göra allt själv från början. Mitt öppnande av kardborrbanden har liksom gjort att vi är på minus.

Jag hoppade i mig mina gummistövlar och berättade för pappa att de var den här säsongens vinterskor.

”Jo, jag läste det i din blogg”, svarade han.

När jag lämnade lägenheten var det med en känsla av att jag verkligen borde skaffa mig ett liv.