Korvas sjöng gatan fram i sin vagn – sådär högt så att hon drog uppmärksamhet till sig. De flesta log när de gick förbi. Hon sjöng sockerbagaren, sankta lucia, I like the flowers, pepparkakeland, lilla katt, bäbä åt på restaurang och en till låt som jag aldrig har lyckats identifiera men som ofta återkommer.

Vi var på väg till en elektronikaffär på Kungsgatan för att se om vi med garantin kunde få Korvas lilla dvd-spelare fixad. Hon fick den av farmor och har använt den oerhört flitigt, varför det blev mycket sorgligt när den slutade fungera. Men jag hade föga förhoppningar om att vi skulle få den bytt eller reparerad. Den var bara ett halvår gammal, men de är alltid så listiga i sina klausuler i garantierna så det skulle säkert visa sig att det i själva verket var vårt fel att spelaren inte höll längre än så, tänkte jag.

Korvas stormtrivdes i den stora butiken och speciellt fascinerad var hon av alla tv-apparaterna. Ett helt rum fyllt till bredden med rörliga bilder. Jag tänkte på hur det brukade kännas i stora varuhus, när man var liten. Hur de var som hela sagovärldar, eller inomhusstäder, där gångarna var som gator. Och så kom jag att tänka på hur min kusin och jag brukade promenera från mormor i Solna till OBS-interiör i Hallonbergen. Jag minns inte hur gamla vi vår då, förhoppningsvis ganska små, men vi kunde tillbringa många timmar därinne och terrorisera kunderna. På vägen till möbelbutiken stannade vi till på Mcdonalds och tog sugrör och servetter. Sedan rev vi av små bitar av servetterna med munnen och tuggade på dem, så att de blev genomdränkta med saliv och så gömde vi oss under sängar och bakom skåp och sköt iväg de blöta små pappersbollarna med sugrören. Man siktade alltid mot ansiktet på folk, för där blev det störst effekt. Att bli träffad var lite som att bli spottad på. De små bollarna flög iväg med imponerande fart och snärtade till lite när de träffade på kinden eller pannan. Som en blöt liten örfil kan man säga. Men vi har slutat med det där nu. Att spotta på folk.

Korvas och jag fick en ny dvd-spelare, utan några diskussioner. Så det fanns mycket goda skäl till att sjunga alla sånger en gång till, på vägen hem.

Vi mötte mina vänner i pulkbacken på gärdet. Efter en knapp timme var Korvas, som inte rört sig nog för att hålla värmen, som en isbit och vi gick i förväg till min väns lägenhet, där vi skulle äta middag senare. Korvas gick som på styltor på sina kalla fötter, så vi satt en stund i soffan och jag gnuggade händerna mot hennes frusna sulor. Hon ville ha ballonger sa hon. Förra och enda gången tidigare hon varit i lägenheten fanns det massor av ballonger där. Då var det barnkalas och Korvas satt inte med de andra, mycket äldre barnen och tittade på när presenterna öppnades, utan hade bara ögon för ballongerna och hade fullt sjå med att samla in dem.

För Korvas var det därför fullt logiskt att det här var ett ställe där det alltid fanns ballonger. Ballongerna var en lika självklar del av inredningen som både soffa och matbord. Jag berättade att det nog inte fanns några ballonger kvar, att de hade varit där för att det var kalas, men hon ville inte lyssna på det. ”Vi måste leta”, sa hon.

Sen kom de andra och efter maten sprang Korvas fram och tillbaka genom lägenheten. Ibland med de andra barnen och ibland själv. Det fanns en lång raksträcka från hall genom vardagsrum och in i ett sovrum som gjorde att hon fick upp en fart som jag aldrig tidigare skådat.

När vi tillslut skulle gå var hon alldeles varm. Hon gick ut i trapphuset en halv minut före mig, då jag tog på mig de sista kläderna, och när jag klev ut satt hon där, fortfarande röd om kinderna från allt spring, i sin pulka och väntade på att vi skulle åka hem.

Vi spelar den allt oftare nu, mästerbabblaren Korvasson. Det har tillkommit verser och stick också och Korvas har lärt sig att tycka om förändringarna. Hon tycker inte längre att de är i vägen utan ser dem snarare som en möjlighet att ta sats inför refrängerna. Då kan hon liksom bubbla och puttra och smådansa lite, bara för fullkomligt explodera när det väl är dags.

Den första repetitionen inför ett eget framträdande ägde rum igår, och lyckligtvis hann jag tjuvfilma en liten snutt av den.

”Det finns alltså extramadrasser”, sa pappa till mig när vi skulle ordna med övernattningsbestyren.

”Nej då, det är lugnt, Korvas och jag sover i samma säng”, svarade jag och tänkte att det skulle vara mysigt. Ett tillfälle för närhet.

Det var det också. I trettiofem sekunder. Mysigt alltså, tillfället för närhet varade hela natten. Korvas vaknade när jag kröp ner i sängen och lade sina händer på mina kinder och pressade sitt ansikte mot mitt. Jag hann tänka att den här natten skulle bli någonting alldeles speciellt, innan jag förstod att den verkligen skulle det, men inte alls på det sättet som jag hade tänkt mig. Jag tror inte att Korvas låg still i mer än max två minuter på hela natten. Hon pratade och vred och vände på kroppen. Flyttade mina armar och arrangerade om kudden – slet bort den från under huvudet på mig. Hon drog mig i ögonlocken, kinderna och öronen. Oftast var det ömhetsgester, men utförda på ett sätt som mer liknade snytingar. Ibland var det rena försök att flytta på mig.

Det var som att sova med en brottare – en natt med Karelin. En extremt liten Karelin förvisso, men lika envis och målmedveten. Fast besluten att välta över mig i andra positioner än den jag för tillfället råkade befinna mig i.

Första gången jag tittade på klockan var den tre och jag hade inte sovit en enda sekund. Nästa gång jag tittade, mest för att se om det fortfarande fanns något hopp om ett par timmars ordentlig sömn, var klockan sex. Då hade jag lyckats nicka till vid ett par tillfällen, men bara för att direkt bli väckt av en välplacerad spark i magen eller en kärleksfull nagel i ögat. Nästa gång var klockan sju och det var dags att stiga upp.

I natt sov vi i varsin säng. Båda utslagna av föregående natts duster.

Tre dagar före jul fick Korvas en pulka i julklapp av farfar. Sin farfar alltså, inte min. Min farfar har varken hon eller jag träffat. Vi hann leva några år samtidigt han och jag, men i olika länder och han i ett som inte tillät några sällskapsresor. Han fick nöja sig med fotografier och jag med historier om honom, efter hans död.

Första gången vi kunde åka och hälsa på var jag elva år och vi besökte farmor i hennes lägenhet. Samma lägenhet som också farfar tidigare hade bott i, och ännu tidigare även pappa. Det satt fotografier på mig och min syster på väggarna, från när vi var riktigt små. Det kändes märkligt. En främmande lägenhet i ett annat land med bilder på mig och min syster på väggarna. Bilder som hade suttit på samma plats i tillräckligt många år för att färgen på väggen runtom skulle hinna blekas. Bilderna hade hängt där medan farmor och farfar levde sina liv och vi våra. Men i olika länder. Jag funderade på om bilderna brukade göra dem glada eller ledsna.

Hade de fått se Korvas störta nerför backarna i sin nya pulka är jag i alla fall säker på att de hade blivit glada. Därför dedicerar vi vart tredje åk till avlidna släktingar. Det känns hövligt och välbalanserat på något sätt. Två åk för livet och ett för döden.

Jag har just rafsat ihop en packning. Korvas och jag ska åka buss och hälsa på farfar på landet. Jag hoppas att dagen idag inte på något sätt kommer att likna den igår, för då blir det inte kul.

Korvas kan ha haft sin värsta dag det här året igår. Med undantag för det lilla ögonblick som bilden här nedan får representera, behandlade hon mig som ett svin. Allt jag gjorde var fel och hon försökte vända Lisa mot mig hela tiden. Om jag tillexempel skalade en mandarin, så skulle Lisa egentligen ha gjort det. Då ville Korvas under inga omständigheter äta den. Men sen när jag åt upp den blev hon hysterisk, för då åt jag upp hennes mandarin. Då ville hon under inga omständigheter ha den oskalade som jag hade gett henne istället. ”Maaaaaamaaaaaaa, pappa gjorde. Pappa åt upp kojas apesin.”

Ja, ni fattar. En hel dag så.

Allt flöt på fint igår. Det var Korvas, Lisa, Lisas pappa, Lisas lillebror och jag. Molly firade på sin pappas sida. Hon fick välja, och att fira så småskalig jul hemma vore ett stort misslyckande för henne.

Jag minns att det kändes så när jag var liten också, när det kom på förslag. Då firade vi storjular med släkten på min mammas sida och brukade vara runt 30 personer. Så när mamma och pappa något år föreslog att vi skulle fira hemma, bara vi, lät det inte som någon toppenidé precis. Men det var då. Nu är det storjularna som skrämmer.

Men nog om det. Sådana här dagar lämpar sig inte för bloggar överhuvudtaget. Sådana här dagar finns bara för att man ska ha en chans att kunna vräka i sig av det enorma överskott av mat som julaftnar lämnar bakom sig.

Så god juldag, eller vad man säger.

Efter stenhårda förhandlingar mellan Korvas och mig, om vem som är Lucky Luke, kom vi äntligen fram till en lösning. Vi är båda Lucky Luke. Vi är båda cowboys.

Och med den dusten bakom oss vill vi nu önska alla en riktigt god jul!

I bakhuvudet hade jag redan en plan för vad jag skulle skriva om till idag. Så är det ofta. ”Det här bloggar jag om ikväll”, tänker jag då. Oftast slutar det med att jag skriver om någonting helt annat, men har jag bara en plan känns det som att jag har läget under kontroll, även om planen sedan tar andra riktningar. Annars blir jag stressad och uppgiften kan kännas olustig. Som en läxa. Och det är aldrig bra, när det känns som en läxa.

När det känns riktigt bra trängs tusen saker samtidigt bredvid varandra. Alla med krav om att bli skrivna omgående. Det går naturligtvis inte ihop, de flesta saker förblir då oskrivna och går en snabb död tillmötes. Men det är en strålande utgångspunkt – förutsättningarna för att det som verkligen blir skrivet ska bli bra är utmärkta.

Men då och då inträffar någonting som jag direkt vet att jag måste skriva om. Någonting som knuffar allt annat åt sidan. Stora avgörande händelser som bara måste få plats, oberoende av dagsform. Igår inträffade en sådan händelse.

Helt utan förvarning, utan några liknande alster på vägen, ritade Korvas sin första huvudfoting. Det måste uppmärksammas, hyllas och dokumenteras. Låt mig presentera:

En bister figur med armar, ben och frisyr.

På dagis finns en lapp där det står hur barnen har ätit och sovit under dagen. Under fältet ”Ätit” står det alltid ”Bra” i Korvas ruta. Hon gillar mat. Under fältet ”Sovit” står klockslagen mellan vilka barnen har sovit. När det står ”Vilat” där i Korvas ruta, istället för klockslag, betyder det trubbel. Det betyder att hon inte har sovit en blund utan bara legat stilla och väntat ut tiden. I bästa fall. Det kan också betyda att hon har legat och babblat.

Men framförallt betyder det att eftermiddagsdippen i humöret kommer att bli djupare än vanligt. När det är som minst lägligt. Det är ju rätt mycket som ska hända under de där timmarna, framförallt inom fixa-mat-området.

Sen kan det också betyda att hon blir extra trött nästa morgon. Vilket tillsammans med det faktum att hennes pålitlighet som väckarklocka redan är körd i botten, sedan en tid tillbaka, gör att det bäddar för ofrivilliga sovmorgnar och försovningar. Ofta får man väcka henne på morgonen, eller så sitter hon tyst och läser någon av de böcker hon har krävt att få ha i sängen.  

Nu går jag inte i skolan längre. Men om jag hade gjort det, hade det här varit mitt förklaringsbrev till varför jag försov mig i morse.

Om ni hade varit min lärare eller rektor, så hade det här varit ett intyg på att det var helt och hållet Korvas fel.