Fåfängan har många ansikten. Jag gillar att inte bry mig så mycket om hur jag ser ut – att det blir som det blir liksom. Det är då jag känner mig som mest bekväm. Men bara om det blir ungefär som jag vill. Om det blir som det blir på ett sätt som jag verkligen inte tycker om blir jag oerhört störd.

Oftast blir det på ett sätt som jag kan acceptera, ett sätt som faller inom ramarna för vad jag känner mig tillfreds med – vad som känns som jag. Man kan likna det vid att man tappar en kortlek i golvet och korten landar huller om buller. Det är lite så jag vill ha det, att slumpen ska få avgöra, och jag är nöjd med de flesta kombinationerna av oordning. Och dessa kombinationer, som inträffar majoriteten av dagarna, har gjort att jag inte betraktar mig själv som särskilt fåfäng. Men varje gång korten landar på ett sätt som ser ordnat och fint ut, på ett sätt som jag inte gillar, blir det så uppenbart att jag bedrar mig.

När jag tillexempel har gjort misstaget att tvätta håret med schampo och det blir fluffigt och löjligt och Lisa säger att jag ser 80-talsfräsch ut, då blir jag oerhört störd och vill genast smörja in huvudet med smuts. Det hjälper inte att hon säger att jag har friskt och fint hår då. Jag står bara inte ut med 80-talsfräschören. Om någon skulle se mig då, med min fluffiga väldoftande frisyr, kan den personen tro att jag verkligen har ansträngt mig för att se ut precis så. Vilket jag sannerligen inte har, det har bara blivit som det har blivit, på ett sätt som jag inte står ut med.

Lustigt nog skulle det här inlägget egentligen ha handlat om vinterskor, och det gör det ju inte. Men det gör ingenting. Man kan säga att det blev som det blev på ett sätt som faller inom ramarna för vad jag kan acceptera.