Sällan har jag varit så glad över mina försök till ordnat kaos, som när jag gick upp på vinden på natten för att hämta ner min gamla isbjörn, för att så småningom låta den gå i arv till min dotter. När vi flyttade hit för tre och halvt år sedan numrerade jag alla flyttkartonger, och sedan skrev jag ner i en liten anteckningsbok precis vad de olika kartongerna innehöll. På de kartonger som skulle upp till vinden skrev jag bokstäver istället.

Så när jag nu skulle bege mig upp till vinden tittade jag först efter i min lilla anteckningsbok vilken kartong jag skulle leta efter och fann att det var kartong ”B”. Den som innehöll en metalldetektor, mjukisdjur och videoband. På så sätt var det betydligt lättare för mig att hitta rätt. Numera innehåller kartongen bara en metalldetektor och videoband och därför har jag strukit över ”mjukisdjur” i min lilla anteckningsbok.

Det var ändå ingen lätt match. Det var så mörkt på vinden att jag inte såg vad som stod på kartongerna så jag var tvungen att fotografera dem med blixt, för att sedan kunna avgöra på displayen vilka kartonger jag hade att göra med. Och varje gång jag tog ett kort fick jag blunda. Annars blev jag så bländad att jag inte såg någonting. Men till slut fann jag rätt kartong och det var verkligen värt mödan, för när Korvas fick träffa isbjörnen dagen därpå var det kärlek vid första ögonkastet.

När jag nattade henne den kvällen, såg det i mörkret ut som om det var två barn som låg där under täcket.