Korvas satt och pratade för fullt i vagnen när vi promenerade de hala gatorna fram för att hälsa på farfar. Hon var uppspelt inför besöket. Jag kunde inte höra vad hon sa och frågade därför: ”Vad sa du Korvas?”

”JAG PRATAR KANINEN!”, svarade hon då, märkbart irriterad över att jag hade avbrutit hennes diskussion med mjukisdjuret. Hon tycktes antyda att det verkligen inte var särskilt begåvat av mig att inte ha listat ut det själv, att samtalet varken handlade om eller angick mig. Det var lite orättvist tyckte jag – hon måste lära sig att tala tydligare innan hon kan ställa sådana krav. Förmodligen förstod inte kaninen heller ett skit av hennes pladder, tänkte jag, men jag sa ingenting. Istället log jag faderligt.

Kort efter att vi hade kommit hem till pappa gick han och Korvas in i ett annat rum och byggde med klossar och läste böcker, medan jag lade mig för att vila en liten stund på soffan i vardagsrummet. Det tog bara någon minut innan jag somnade och sov en skön sömn. Då och då letade sig deras röster in i mitt medvetande och det kändes tryggt. Det kändes som när man var liten och låg och sov när det var gäster hemma och de vuxna var vakna och skrattade och tjoade. En varm känsla.

Så kändes det, om än lite omvänt.