Hon skulle bara fixa till vingen efter kraschen. Men så blev hon sjuk och allt, så det lär bli ytterligare fördröjningar.

Korvas hostade och min syster sa att exakt sådär lät Eddie, hennes yngsta son, när han var magsjuk. Jag hann precis svara att Korvas hade hostat i två veckor, ända sedan hon var förkyld, så det var nog ingen fara med det. Sen hände det och någon minut senare torkade jag spyor med våtservetter på pendeltåget.

Det var fullt med folk i vagnen och det kändes som om alla tittade på oss. Eller, det var nog inte bara som det kändes. Min första instinkt var att lämna tåget och hoppa av vid nästa perrong, bara föra att slippa de brännande blickarna och åsynen av de som skyddade sig mot den inte så angenäma lukten genom att linda halsdukarna över sina näsor. Förmodligen var det det de flesta ville, att vi skulle hoppa av. Men vi var ju fortfarande tvungna att ta oss hem. Situationen tillät inte en milslång promenad med en nerspydd liten flicka.

Nu hänger hennes kläder på tork och själv sover hon oroligt i sängen. Då och då går jag in och lägger en hand på hennes varma panna.

När jag tittade på Korvas lade jag märke till att hon satt och sög på tummen. Korvas har aldrig sugit på tummen, det har alltid bara varit napp som gäller, så jag förstod inte riktigt vad det var frågan om. Kanske hade lite grädde från pannkakstallriken fastnad på tummen, tänkte jag.

Då såg jag att Reuben, hennes några månader yngre kompis, satt precis så. En tumme i munnen och en hand på huvudet. Det var fint tyckte jag, för det är så vi bondar vi människor.

Precis som aporna.

Alldeles nyss struntade jag i en tvångsmässig regel som jag har haft i ett halvårs tid, att jag till varje pris måste ha ett inlägg varje datum. Det kändes friskt. Jag tittade på film och kände inte alls för att skriva.

När jag startade den här bloggen sneglade jag ibland lite avundsjukt och beundrande på andra bloggar, som hade funnits under lång tid. Nu slog det mig att min egen stapel över tillryggalagd tid faktiskt inte är så pjåkig längre. Det känns fint – jag tror att jag klarar mig utan den 25 februari.

Men den 26e tar jag.

När jag bestämde mig för att börja skriva n0ll0r istället för 0:n, för att skapa lite mer spänning 0ch dynamik i texten, upptäckte jag till min st0ra besvikelse att min text inte naturligt innehöll särskilt många 0:n. Men istället för att börja fundera på 0rd s0m hade 0:n i sig k0m jag på att en variant v0re att 0ckså 6örja skriva 6:0r istället för lilla 60kstaven 6 0ch 8:or istället för st0ra 0ch 6örja 9öra 9:0r istället för 6okstaven 9. 0m ja9 därtill 6örjad3 9öra tr30r iställ3t för 3:n 6ör9ad3 d3t plötsli9t likna nå90ntin9. Tr30r är ju tr0ts allt väldi9t lika 3:n, äv3n 0m d3 är 6ak 0ch fram. Nu 6l3v d3t 93nast myck3t störr3 sann0likh3t att ja9 skull3 få in mån9a träffar. 8akad3 ja9 53dan in f3mm0r i5täll3t för 60k5tav3n 5 vi55t3 ja9 att t3xt3n 5kull3 6li 9an5ka 5pännand3, utan att för d3n 5kull 63höva handla 0m nå90ntin9.

Jag sitter och bollar tankar och tillvägagångssätt mellan mitt gamla och mitt nya jag. Mitt gamla jag hade brutit ner Lisas gästinlägg i detalj och belyst det faktum att hon än en gång har byggt en historia på lögner. Mitt gamla jag hade förmodligen också bistert påpekat att Lisa har passat på att olovandes använda och posera i min tröja, när jag är borta. Även t-shirten, som skymtar fram bakom tröjan, är misstänkt olik något klädesplagg som Lisa äger, men däremot identisk med ett av mina.

Mitt gamla jag hade säkerligen kritiserat det absurda påståendet att mor och dotter skulle vara så himla lika. Mitt gamla jag hade förklarat att vilka gapande lintottar som helst, med gröt i munnen, kan misstas för tvillingar, för ett oskarpt öga.

Mitt nya jag fungerar inte alls på det sättet. Mitt nya jag är bara glad och tacksam, för allting.

Tack!

-Kan du lägga in en bild på mig och Korvas tror du? frågar Korvaspappa på andra sidan luren. Alltså på bloggen.
-Ja, svarar jag. Kan jag väl.
-Ja. Jag vill att det kommer ett inlägg på dagens datum också.
-No problem. Inga problem alltså. Jag fixar. Lita på mig.
-Tack
Vi lägger på och jag mumlar för mig själv: ”Mohahaha” 

Du kanske trodde att du gick säker för Korvasvikarien nu när det var så länge sen jag visade min nuna. Korvaspappa trodde uppenbarligen det. Men nä. Du vet hur man brukar säga. I de lugnaste vatten lurar de farligaste gäddorna. Sån är jag, en farlig gädda.
Du trodde väl inte att hela familjen var lika vän som Korvaspappa? Nej, det skulle sannolikt vara att bryta nån naturlag av nåt slag.
Så. Vad händer i Korvasfamiljen då? Jo. Det är nu när Korvaspappa jobbar som jag sätter min prägel på vårat barn.

Högaktningsfullt,
Korvasvikarien.

Korvas är på övervåningen tillsammans med mig och pratar i telefon med Lisa på nedervåningen. Hon pratar om att mamma räddade henne när hon var ledsen på dagis.

Hon blev hemskickad idag. De ringde från dagis och sa att de inte alls kände igen henne. Hon var ledsen och ville inte leka och sa att hon hade ont och verkade eventuellt sjuk. Lisa kom till undsättning – räddade henne. Hemma var hon väldigt kramig först, men sen sprang hon omkring och babblade och hade så mycket energi i kroppen att det inte kunde vara frågan om någon sjukdom. Mycket talar för att hon faktiskt skolkade från dagis, men det måste man få göra ibland, om man känner sig nere.

”Pratar du med mamma?”, frågar jag mitt barn som står med en fjärrkontroll mot örat.

”Schhhhh”, vänder hon sig irriterat mot mig och säger, på ett sätt som en vuxen som blev störd i samtal skulle kunna ha gjort. ”Var lite tystare. Katten sov därinne. Jag har sagt det hela tiden”, fortsätter hon i en skällande ton.

Jag börjar skratta och säger att hon är världens finaste unge.

”Pappa, du är så gullig”, säger hon då och jag skrattar igen och får känslan av att hon bara häver ur sig alla ord och fraser hon kan.

Jag hade en högst bekant rastlös känsla i kroppen idag. En känsla av att jag borde hitta på någonting, utan att veta vad.  En känsla av att tiden och livet liksom rinner iväg, men att jag inte vet vad jag ska göra under tiden. Att jag kanske borde rinna med lite mer och inte göra andra saker parallellt. Det faktum att det är omöjligt att göra andra saker parallellt med livet underlättar sannerligen inte mina försök. Det gör bara många av mina val så oändligt mycket sorgligare, för att inte säga idiotiska och korkade.

För ett par veckor sedan raderade jag bort pulkåkning som en potentiell vinteraktivitet, i och med att snön försvann. När snön sedan kom tillbaka uppdaterades av någon anledning inte min redan ytterst begränsade uppslagskalender, varför idén om att vi faktiskt kunde åka pulka, Korvas och jag, kom till mig som en snilleblixt, nästan som om jag hade uppfunnit en ny aktivitet. När jag frågade Korvas om hon ville åka pulka med mig, i den stora parken, hoppade hon upp jämfota i luften och skrek av förtjusning.

Jag borde naturligtvis ha fyllts av glädje över att göra min dotter så jublande glad, men jag lyckades bara släppa in lite av den känslan för att istället fyllas av en betydligt sämre känsla, över att jag inte gjorde henne sådär glad oftare.

Vi åkte pulka, klättrade i backar och gungade. Korvas skrattade när hon svingade fram och tillbaka i gungan. ”Pappa…”, sa hon plötsligt, och trots den glada stämningen och det fina ögonblicket, knöt det sig i magen på mig när hon fortsatte:

”jag är ingen bebis längre.”

Vi botaniserar och kartlägger Stockholms badhus, Korvas och jag. Hittills har vi betat av två.

Vi har prövat en simhall med en bassäng där Korvas bottnade och där det var varmt i vattnet men svinkallt i duschutrymmet. Och vi har prövat ett badhus som var varmt och skönt i duschutrymmet, men svinkallt i bassängen. Naturligtvis vill vi gärna hitta en anläggning med värme i alla sina utrymmen.

Men det finns också en stark koppling mellan kyla och fysisk närhet som absolut måste tas med i beräkningarna.