Korvas har just fått en kallelse till tandläkaren. Det var efterlängtat ska jag säga. Hon har periodvis dagligen talat om att gå till tandläkaren, ända sedan folktandvården skickade hem den lilla pedagogiska boken Moa går till tandläkaren.

Till synes helt taget från luften brukar Korvas säga ”ska gå till tandläkaren imorgon”. Om hon fortsätter att säga så i två dagar till kommer hon till slut att få rätt, för på lördag bär det av. På lördag! ”Vem går till tandläkaren på en lördag!?”, sa Lisa när vi läste kallelsen imorse. Svaret på den, möjligen retoriska, frågan var ju uppenbar; Korvas går till tandläkaren på en lördag. Men det förstärker bara den redan högtidliga känslan som Korvas har byggt upp.

I kallelsen utlovas spännande saker i samband med besöket. Ballonger, ansiktsmålning och lite andra överraskningar. Rent spontant ligger det nära till hands att tänka att i samma grad som det kanske gör det första besöket mer lustfyllt, så blir det också upptakten till tidernas antiklimax inför besök nummer två. Men jag antar att de har tänkt igenom det där, även om det inte står ett ord om ballonger och ansiktsmålning i Moa går till tandläkaren.

Hur som helst håller vi tummarna för att Korvas har ärvt mina tandanlag och inte Lisas. En oro som jag ventilerade redan för två år sedan.

Jag har fått höra många fina ord om min förmåga att kunna se det stora i det lilla. Ord som har värmt mig och byggt upp min självkänsla och gjort mig så himla glad att jag nu, efter drygt två års funderingar, har bestämt mig för att avslöja hemligheten.

Från och med nu är jag överflödig.

Ibland faller flera saker på plats och en vanlig dag blir ovanligt fin. Så var det idag.

Solen och den annalkande våren är naturligtvis viktiga faktorer här, men dels är detta ingen väderblogg och dels stör det mig något alldeles enormt, som jag tidigare nämnt, det där med att solen ska påverka mig så mycket. Därför vill jag inte fästa någon större vikt vid det. Tanken har slagit mig flera gånger att jag kanske bara skulle kapitulera och bejaka solens påverkan. Men om man helhjärtat accepterar solens helande kraft är det lite som att också acceptera mörkrets och kylans nedbrytande krafter, och det går jag bara inte med på.

Istället vill jag fokusera på andra saker, som det lilla ögonblicket i tebutiken. Ingenting märkvärdigt egentligen – Molly har länge velat att vi ska gå och handla te i en speciell butik, men olika saker har kommit i vägen för det lilla projektet. Idag blev det av och det gjorde mig alldeles varm i kroppen att se henne stoppa ner sin lilla tonårsnäsa och lukta i de olika burkarna. Och det gjorde mig glad att se hur märkvärdig Korvas kände sig som fick hålla i tepåsarna på vägen hem.

Och tidigare, när jag hämtade Korvas på dagis, kom hon springande med en nyritad teckning som hon förklarade föreställde pappa och Korvas. Då blev jag löjligt glad. Jag som dagligen blir så till den grad förvånad över att jag faktiskt har ett litet barn, att jag knappt kan tro på det, fick här en illustration som på många sätt styrker att det är så det förhåller sig. Jag blir glad när jag tittar på den nu också.

Trots att Molly sa att det ser ut som att jag slår Korvas på bilden.

Min karriär som fotbollspelare blev mycket kort. Det var lite underligt att jag över huvud taget spelade fotboll för egentligen var jag inte alls intresserad, men jag började av bara farten därför att alla andra gjorde det. Och jag var ganska dålig på det också. Jag minns att jag kunde glömma bort själva matchen när jag var mitt i den och stå någonstans på planen, helt upptagen av andra tankar.

En händelse som i kombination med mitt ointresse bidrog till att jag slutade, var när jag gjorde självmål. Vilket för övrigt var det enda mål jag gjorde i min karriär. Det var hörna för motståndarna och jag stod vid en av stolparna och tänkte på annat, när jag plötsligt kände en smäll mot huvudet. Det var bollen som träffade mig och fortsatte sedan mot krysset. Målvakten kastade sig efter bollen, men den oavsiktliga nicken var så välplacerad att han var chanslös.

Efter det där började jag gråta och när jag blev avbytt sa jag att jag grät för att det gjorde så ont. Och visst sved det där bollen hade träffat, men det var skammen och känslan av att jag måste avleda uppmärksamheten från mitt totala fiasko som var den verkliga orsaken. Om jag grät av smärta skulle förebråelserna bli mildare, tänkte jag.

Jag brukar tänka på den där händelsen varje gång en konflikt med Korvas övergår i att hon får ont någonstans, vilket är mer regel än undantag när hon inte får som hon vill. Det är inte riktigt samma sak förstås, men det handlar också om att flytta fokus från en sak till en annan. Efter gråt och skrik utan resultat, slår hon sig plötsligt och omärkligt på foten eller på något finger. Hon har förstått att striden är lönlös och vill hitta snabbast effektiva väg ut ur den, samtidigt som hon vill bli tröstad. Det finns någonting väldigt rörande i det.

Och det är med extra stor ömhet som jag blåser och pussar på hennes påhittade sår.

Det händer varje år att jag motvilligt måste erkänna hur mycket årstiderna påverkar mig. Även om jag gläds över att allt känns lättare när våren kommer, blir jag samtidigt lite irriterad över hur lite kontroll jag har själv. Helst vill jag inte kastas runt som någon jojo, efter yttre omständigheter såsom väder. Jag vill vara mitt eget humörs mästare och, så att säga, kontrollera mina egna inre årstider.

Idag är det lördag, soligt väder och det rådde bubblande spänning inför barnkalaset. Det var inte bara Korvas livs första dagisbarnkalas, utan också mitt i egenskap av förälder. Ingen av oss visste vad som förväntades av oss. Korvas situation var något tydligare än min, eftersom hon i alla fall helt säkert visste att hon skulle delta. Om det förväntades av mig att jag skulle stanna eller gå hade jag ingen aning om.

Nu vet vi hur det gick. Jag fick stanna och Korvas fick godis och såpbubblor.

Tre ting som har skänkt Korvas glädje. Från höger:

• Tatueringen från Fotografiska som hon var för blyg för att ta emot av kvinnan i kassan, men som mottogs med glädje efter att den hade passerat via min hand.
• Ballongen som är så praktisk att slå på med pinnen.
• Pinnen som bara fick tas med upp i lägenheten med villkoret att vi skulle måla den, så att den inte blev som vilken pinne som helst. Ett sätt att kringgå förbudet mot att släpa med sig en massa natur in i hemmet. Har man att göra med en manisk samlare krävs strikta förhållningsregler. Det listiga undantaget utformades i ett känsligt läge när Korvas redan hade åkt på så många bakslag i rad att jag inte hade hjärta att bedröva henne ytterligare en gång, samtidigt som jag var mån om att inte tumma för mycket på principerna.

Mitt genidrag har resulterat i att Korvas nu tror att man får ta med sig precis vad som helst hem, bara man målar det.

Jag pratade ju lite om vändningar igår. Den sortens vändning som jag syftade till då har ännu inte kommit, men nedan illustreras i bilder en annan plötslig vändning. Vi var på Fotografiska, Korvas och jag, under hennes feberfria dag från dagis.

Det som händer under den sekund som går mellan den första och den andra bilden är att Korvas får reda på, igen, att det barnkalas hon är bjuden på, hennes livs första dagisbarnkalas, inte är förrän på lördag. Och det som händer efter den sista bilden är att hon ställer sig upp och gallskriker och sparkar och viftar med armarna, så att all fokus i den stora lokalen plötsligt riktas mot oss. En blandning mellan ogillande och nyfikenhet börjar synas i de andra besökarnas blickar och ansiktsutryck och spänningen blir olidlig över hur jag ska hantera situationen.

Det gick okej.

Jag ska inte kalla det för skrivkramp för det känns inte riktigt rätt. Snarare handlar det om ett motstånd, en diffus ovilja, att sätta ord på saker i tillvaron. Så blir det titt som tätt i varierande grad, det är inga konstigheter, och vid det här laget har jag lärt mig att det alltid vänder. Man vet aldrig riktigt när det vänder, bara att det alltid till slut vänder. Nu har det varit så i en knapp vecka och just detta ögonblick är inte ögonblicket för vändningen. Anledningen till att jag kan säga det med så stor säkerhet är att ögonblicket redan har varit, utan att vändningen kom. Därmed inte sagt att vändningen inte skulle kunna komma NU eller NU. Men det gjorde den inte.

Det jag ägnar mig åt under tiden, i väntan på vändningen, skulle man kunna kalla förarbete. Jag liksom underlättar för vändningen att kunna komma in så smidigt som möjligt när det är dags. Om man ser vändningen som ett flygplan som cirkulerar i luften i väntan på att landa, så kan man se dessa ord som skötsel av landningsbanan.

Av allt att döma kommer vändningen inte att komma under detta inlägg. En sannolikhetskalkyl baserad på att den inte redan har kommit och att jag har för avsikt att avrunda så fort som möjligt. Vändningen har alltså inte särskilt mycket tid på sig att infinna sig. Säker kan jag naturligtvis inte vara förrän allt är klart.

Men sista chansen för den att komma är NU.

Och nä, den kom inte.

Om jag någonsin skulle gifta mig – och jag säger någonsin därför att jag är långtifrån övertygad om varför man egentligen gör det – så skulle jag försäkra mig om att vara precis lika delaktig i allt som rör bröllopet som den jag gifter mig med är. Och jag skulle förvänta mig lika mycket uppmärksamhet. För hela den där grejen med att bröllopsdagen skulle vara brudens dag är ju larvig. Som en förolämpning mot både brud och brudgum.

För två människor som tycker att ett giftemål är någonting som verkligen befäster deras kärlek, blir bröllopet en fin och viktig händelse. Om bara en av dem tycker det känns arrangemanget ganska sorgligt och onödigt.

Lite som att svara ”visst, okej” på ”jag älskar dig”.

Som en romersk kejsarinna ligger Korvas i soffan och äter honungsmelon. Försöker äta honungsmelon ska jag säga, bitarna glider hela tiden av skeden så att hon till slut måste sätta sig upp i alla fall. Då försvinner det kejserliga skimret och hon ser mest ut som ett varmt barn med trötta glansiga ögon.

Vi har just vaknat upp från en skön sömn, som började med att vi låg och tittade varandra i ögonen och klappade varandra i ansiktet. Efter en underbar evighet övergick klappandet i mustaschdragning och pippiflätstillverkning och sedan i den djupaste sömn.

Korvas har feber idag och är hemma.