Jag försöker hitta en passande beskrivning för känslan jag har när jag ska försöka skriva något, men inte får fram ett enda ord. Det är ingen lätt uppgift ska jag säga, eftersom jag verkligen skulle behöva lite ord för att lyckas med den föresatsen.

Istället visar jag en bild på ungefär hur det såg ut när vi fikade igår. Jag säger ungefär, därför att bilderna är tagna när vi fikade förra veckan. Men upplägget är detsamma. Samma fik, samma familj. Tre personer innanför väggarna och en utanför.

Kvällen som följde vår häftiga dispyt om vindruvor häromdagen fick en oväntad vändning.

Jag hade blivit på rätt dåligt humör av allt bråk och skrik, så när Korvas ville hjälpa mig att laga mat blev jag inte direkt överlycklig och tänkte att det bara skulle ge upphov till nya konflikter.

Men jag fick fel och efter några minuter sida vid sida med Korvas var jag plötsligt en ganska glad människa. Hon andades tungt och koncentrerat och panerade rödspätta som om hon aldrig hade gjort annat.

Det är oerhört tillfredställande när stora påfrestningar slutar i positiv utdelning. Vilket inte alls betyder att det är lätt att frammana bilden av en framtida positiv utdelning i stundens hetta. Då när den stora påfrestningen äger rum. När tillexempel någon är rasande och skriker och kastar kroppen fram och tillbaka i sin vagn, därför att den inte får några vindruvor. Bilderna man frammanar då är av helt annan karaktär. Vissa av bilderna skulle leda till böter om de omvandlades i handling – andra till långa fängelsestraff.

Det slår mig i skrivande stund att just vindruvor tycks vara ett populärt föremål för konflikter – som om bären bär på en förbannelse.

Korvas fick inte några vindruvor därför att hon vägrade acceptera, redan i förväg, att någon annan skulle få smaka. Jag berättade att vi kunde köpa vindruvor men att de i så fall skulle vara till alla, med resultatet att vi inte köpte några alls. Ett beslut som Korvas var allt annat än tillfreds med.

Nästa dag var det dags igen. Vi rullade förbi vindruvorna, Korvas ville ha och jag sa att vi kunde köpa, men att de i så fall skulle vara till alla. Denna gång uppstod en liten paus. Ett lite för långt andetag som avslöjade att det dolde sig ett mindre krig inom Korvas. I den korta tystnaden rymdes alla rasande protester mot att behöva dela med sig, men också vetskapen om hur dessa protester ställde till det förra gången. När suget efter druvornas sötma hade besegrat oviljan att dela med sig, öppnade hon munnen och beställde en ask av de röda.

På vägen hem försökte hon alliera sig med mig och föreslog kompromisser som skulle gynna oss båda.

”Mamma måste ha bara en. Molly måste också ha bara en.”

Varje enskild människa behöver lära sig konsten att ljuga och vrida på sanningar för att bli komplett. I alla fall behärska det hjälpligt. Det finns mängder av situationer där en lögn är att föredra framför en sanning. Åtminstone temporärt. Främst är det mindre lögner eller undvikandet av sanningar, i avseendet att skydda sig själv eller någon annan, som oftast kommer väl till pass.

Det är tillexempel bättre att, i alla fall tills vidare, säga till sin hjärtsjuka mormor att man har blivit klöst av en katt, när man i själva verket med flit har skurit sig med ett rakblad. Förutsatt att man har problemet under kontroll då naturligtvis. Bara ett exempel alltså – inte en antydan varken att min mormor skulle vara hjärtsjuk eller att jag skär mig med rakblad. Poängen är att en lögn per definition inte måste vara ond eller dålig.

På sista tiden har jag haft förmånen att ganska regelbundet få iaktta Korvas trevande försök att lära sig behärska detta livsnödvändiga verktyg. Hon har mycket kvar att lära, vilket gör det så mycket mer roande att studera. För att ta ett exempel kan hon knuffa ner ett föremål mitt framför ögonen på någon och därefter, allvarligt säga: ”Det var inte jag.” Men det som roar mig mest är när hon fabulerar historier som ska tjäna hennes syften. Speciellt då det blir uppenbart att hon ännu inte har förstått vikten av att valserna måste vara rimliga. Eller kanske snarare, den totala bristen på insikt om rimlighet som begrepp.

Häromdagen ville Korvas spola i toaletten, när det inte fanns något att spola bort, varpå jag sa att hon inte skulle göra det. Jag berättade att man inte ska slösa på vatten och bara spola när det, så att säga, finns någon produkt däri som man vill bli av med.

”Men jag bara prutta lite”, sa Korvas.

”Jaha, gjorde du!? Men man behöver inte spola när man har pruttat”, svarade jag.

”Jooo, men mamma sa det flera gånger… Faktiskt”, fortsatte den lilla lögnaren.

”Har mamma sagt flera gånger att man får spola när man har pruttat?! Det tror inte jag på”, svarade lögnarens miljökämpe till far.

Jag fick en pärm med lite frimärken i på min födelsedag en gång när jag var liten. Ett startpaket för samlare kan man säga. Det var sjukt tråkigt att samla frimärken, upptäckte jag snart – en mördande stillsam hobby. I och för sig tyckte jag om, i början av min korta karriär som samlare, att sitta och fantisera om hur märkena skulle bli värdefulla och bringa mig både lycka och välstånd i ett senare skede i livet. Men det var också det som var haken. Jag ville inte vänta till ett senare skede i livet. Jag ville ha fartfylld lycka och framgång på en gång. Hela idén med att vänta tilltalade mig inte alls, och tillryggalagd tid är ju liksom hemligheten med de flesta samlingar, det förstod jag redan då. I alla fall de samlingar där man inte har kapitalet att förvärva nya dyrgripar hela tiden.

Men jag samlade faktiskt ett frimärke en gång. Jag råkade befinna mig i något sammanhang där det gick att köpa gamla frimärken och köpte då ett för tjugofem kronor. En investering för framtiden. Jag tror att det var efter det, när jag satt där och väntade på det kommande välståndet, med min gulnande lilla papperslapp och tjugofem kronor fattigare, som jag förstod att det där inte var någonting för mig. Eftersom saknaden av mina tjugofem kronor, och allt jag hade kunnat köpa för dem, vida översteg glädjen över den lilla papperslappen.

Korvas samlar på stenar. Den mindre varianten som också kallas grus. Det är både en mycket praktisk och opraktisk hobby. Den är praktisk därför att det finns så många. Hon behöver inte vänta och hon får vara ute och röra på sig när hon samlar. Hon älskar stenarna och plockar på sig dussinvis, tillsynes helt utan urskiljning.

Det är en opraktisk hobby av samma anledning – att det finns så många. De ekonomiska aspekterna av den här sortens samlande, eventuell framtida värdestegring och så vidare, tror jag inte ens att vi behöver diskutera. Men det är en hobby som kraftigt begränsar rörligheten.

När jag ska hämta henne på dagis tillexempel och vi står på gården och jag säger att vi ska gå, kan det ibland hända att hon säger: ”Snart, ska bara hämta stenarna först.” Då är det ju lite oroväckande, med tanke på att hon samtidigt står i ett hav av fyrtiotusenmiljarder stenar. Bilden nedan togs vid ett sådant tillfälle.

Det ska erkännas att jag inte väntade så länge att jag kunde avgöra om hon hade för avsikt att samla alla.

Jag kommer ihåg känslan när jag lämnade Korvas kvar på dagis, hennes allra första dag ensam där, efter en raketsnabb inskolning.

Jag vandrade gatan fram och fick plötsliga och återkommande chocker då jag häftigt drog efter andan med känslan av att jag hade glömt eller tappat bort henne någonstans. Jag liksom upptäckte gång på gång, med ett ryck, att hon inte var med. Som någon som plötsligt kommer på sig att ha gått ut utan byxor.

I mer än ett års tid hade hon varit som en förlängning av min egen kropp. Varje liten händelse – ett leende, en tupplur, en fis – var jag där för att registrera.

Häromdagen fick jag höra i förbifarten att Korvas just varit på stadsbiblioteket med sin bästis.

Den resan, när jag tänker på det, är svindlande.

Vet ni vad, jag tar ledigt idag. Vi ska snart kolla på film, Lisa Molly och jag, så det finns helt enkelt ingen tid.

Det är säkert.

Men ni kan få se en bild på en duva som åkte pendeltåg häromveckan, när det var svinkallt ute. Den hade ni troligtvis aldrig fått se annars.

Det måste ju vara värt något.

Herregud, det här har ju gått helt överstyr. Nu har ”den definitiva borgången” fått så många retroaktiva tummar att någon som läser ”tummen upp för döden”, i efterhand, inte kommer att förstå vad jag pratar om.

Jag antar att jag får lov att tacka för alla tummar, även om jag nu inte kan veta om ni bara har gjort det för att vara snälla (”vi ger stackaren en tumme så att han kan somna på kvällarna”). Tack. Helst skulle jag vilja att ni bara glömde det här. Låtsades som om det aldrig hade hänt.

Här är en liten lista över ord och böjningar som korvas använder sig av, som har blivit kära favoriter för oss i hennes omedelbara omgivning:

• Pörla (Pärla)
• Benar (Flera ben)
• Snör (Snö. Av allt att döma krävs en viss, lite större, kvantitet för att det ska få kallas snör)
• Blötet (Det blöta)
• Djurar (Flera djur)

Ni har varit så generösa med ”tummar upp” under en så lång tid att jag har blivit hårdare och hårdare mot mig själv. Nu känner jag mig misslyckad ibland, trots att jag har nått höjder som jag bara hade vågat drömma om tidigare, därför att andra inlägg har fått ännu fler tummar upp. Jag har alltså hamnat i en situation som verkar i det närmaste olöslig. Antingen får jag väldigt många tummar, vilket bygger upp en press inför nästa inlägg, eller så får jag lite färre tummar, vilket bäddar för en känsla av att vara misslyckad. Som i sin tur leder till en ännu större press.

Någonting som har slagit mig tidigare är att döden har verkat vara ett av de allra populäraste ämnena. Så fort jag har tagit upp döden så har det bara rasat in tummar. Vilket inte är en alldeles en självklar effekt i en småbarnsblogg.

Nu har jag dock fått tänka om. När jag häromdagen skrev ett inlägg med en lite annan vinkel på döden – en i min, normalt väldigt självkritiska, uppfattning ganska skaplig text – då snålades det plötsligt oerhört på tummarna (för att var i dödskategorin). Utan att vilja framstå som girig och oförskämd alltså.

Men nu har jag förstått sambandet. De tidigare framgångarna har helt kretsat kring min mammas faktiska död. En allmänt hållen text om döden fungerar alltså inte. Nej, det krävs att någon verkligen ska vara död på riktigt, eller dö på slutet för att ni ska vara nöjda.

Det kan bli svårt att leva upp till de förväntningarna.

Jag tror att det är viktigt att man inte förväxlar Korvasbloggen med Morden i Midsomer.

Korvas bryter tystnaden på bussen, på väg till farfar, och säger: ”Pappa, det är onsdag idag.” Och det har hon alldeles rätt i. Om man alltid tror att det är onsdag så har man rätt en gång i veckan. Det är ingen jätteeffektiv teknik, men det ger säker utdelning. Om man istället bara chansar hejvilt på veckodagarna är risken stor att man aldrig träffar rätt.

Det fungerar ungefär på samma sätt som att man bör stå kvar på samma plats, när man är liten och upptäcker att man har kommit bort från sin mamma eller pappa. Då kan föräldern lugnt leta igenom alla platser de har varit på, en efter en, och kommer då till slut, oundvikligen, att stöta på sitt barn. Till skillnad från om båda vilsekomna parter är i rörelse, då är det lätt att de bara går om varandra. Då finns det faktiskt ingen garanti alls för att de någonsin kommer att träffas igen.

Det vore oerhört sorgligt. Barnet skulle tvingas lära sig att klara sig på egen hand – att göra upp eld och fixa fram mat. Kanske bo bland kartonger och smutsiga filtar under någon sjaskig viadukt, med kriminalitet och prostitution som enda utväg. Det är villkor man inte gärna ser att ett litet barn ska behöva leva under.

Det kan man tänka på när man hör någon säga onsdag, fast det är torsdag.