Vi diskuterade lite vid middagsbordet igår om vid vilken ålder det är bäst att peaka. Alltså när man är sitt allra bästa jag. Det började med att Gustav, som var här och skulle ha gitarrlektion med Molly, pratade om att vissa längdskidåkare peakar vid 30. Det var ju rent idrottsmässigt förstås, men det vi pratade om sen var mer generellt. Jag tänkte att det bästa vore om man aldrig riktigt peakar, utan fortsätter att ha en stadig kurva uppåt så länge man lever. Då slipper man dala och så kan man äntligen få kliva ner i den där gropen sen.

”Gropen!?”, sa Lisa. ”Pratar du om döden?” Och det gjorde jag. Jag tilltalas oerhört mycket av bilden av att man kliver ner i en grop sen när man är klar. Att man liksom går och lägger sig där man ändå ska vara till slut. Så slipper man alla onödiga förflyttningar.

Gropen har jag fått av Nils Ferlin: ”Jag har ingenting alls här i världen att vinna, och snart i min grop skola maskarna finna, att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.”  Raden kommer från en dikt, En Valsmelodi, som han författade på ett fik en gång. Han skrev ner den på en servett, tillsammans med en anteckning om att han skulle be Lille Bror Söderlundh tonsätta den, vilket den senare senare också gjorde. Lille Bror var för övrigt min pappas tjejs farbror, men det är bara en ganska ovidkommande parentes. Jag kan inte se på vilket sätt det skulle göra mig mer speciell. Men jag tycker ändå om att det finns en, om än ack så liten och avlägsen, koppling mellan mig och den där visan. För jag har länge älskat den. Oroväckande nog redan som tioåring, även om det inte var någonting jag skröt om i skolan precis.

Låten kan ju kännas deppig såklart, men har man en egen grop är man inte lottlös. Det är viktigt att tänka på.

”Är du tillfreds med att du ska dö?”, frågade jag Molly. Det kändes naturligt i anslutning till det vi hade pratat om. Tyckte jag i alla fall, men inte Lisa för hon utbrast: ”MEN DAAANIEL!”

Jag menade ju naturligtvis inte nu, utan bara om hon var tillfreds med tanken på den definitiva bortgången, rent filosofiskt. Vilket hon också verkade förstå och såg inte alls särskilt förskräckt ut.  

”Nja, det är ju lite svårt för mig att svara på det där, eftersom jag bara är tretton”, sa Molly. ”Fråga mig om fyrtio år så vet jag nog.”

Så i väntan på att Molly fyller 53 kan vi bara spekulera i hur det förhåller sig med den saken. Själv tycker jag, på ett ingalunda deppigt vis, att tanken på den definitiva bortgången känns helt okej. Det kan ju såklart ändras, men så känns det nu.

Bara jag får en grop.

Nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju. Här hemma var det den hotande svältdöden, under sjukperioden, som fick mig att hitta nya vägar att mata mitt barn. Det var bara alla dessa funderingar, kring huruvida det är lämpligt att leka med maten, som snurrade i huvudet på mig, parallellt med matandet. Men också hur man definierar lek. Kan denna otraditionella matningsmetod verkligen betraktas som lek, när den fyller en tydlig funktion och nytta? Vem har sagt att matning med allt annat än vanliga bestick ska betraktas som lek? Om man tänker på det skiljer sig inte denna metod mycket från andra – maten startar vid tallriken och rör sig utan omvägar mot munnen. Vari består själva leken egentligen? Det kan ju inte automatiskt klassas som lek bara för att man råkar tycka att det är roligt.

Man kan ju inte rimligen mena att det måste vara tråkigt att äta, för att det ska betraktas som en seriös måltid.

Och även om man skulle envisas med att kalla det för en lek, så är det en lek som gör maten mer aptitlig. På samma sätt som katten leker med musen.

Att säga att det är fel vore att gå emot naturen.

När Korvas var sjuk (hon är tillbaka på dagis nu) tog jag det lite lugnt på trotsbekämpningsfronten, av hänsyn till den överdrivna känslighet som febern och krassligheten medförde. Men en kväll, när hon var lite piggare, valde jag att kasta mig in i en strid. En strid som blev betydligt längre än jag hade kunnat ana, men som slutade väldigt fördelaktigt för mig.

Upplägget var det att Korvas skalade en vindruva (!) och kastade skalet på golvet och jag sa åt henne att hon måste kasta det i papperskorgen, men hon vägrade. Istället ville hon dricka ett glas juice, vilket jag sa att hon gärna fick göra så fort hon hade kastat skräpet i papperskorgen. Hon fortsatte att vägra och skriken ökade i intensitet.

Hon fortsatte desperat att föreslå olika aktiviteter – att se på film, måla och så vidare – och alla möttes av precis samma villkor: Det kunde hon absolut få göra så fort hon hade kastat skräpet i papperskorgen. Men för henne verkade det mer logiskt att skrika i drygt en timme, än gå tre meter fram till papperskorgen. Det var en principsak för henne, vilket det också var för mig, varför vi befann oss i ett låst läge.

Till slut var Korvas så matt av allt skrik att hon var tvungen att ta igen sig på soffan. När hon reste sig upp igen, tjugo minuter senare, kände jag att hon hade mjuknat och frågade om hon inte skulle plocka upp skalet nu i alla fall. Det gjorde hon, nu var hon mör och kramig. Jag var lite imponerad av mig själv som faktiskt hade lyckats hålla mig lugn hela tiden, trots att matlagningen hade förvandlats till allt annat än en fröjd.

När vi satte oss till bords sa hon att hon älskade mig, på ett sätt som kändes som att hon ville markera att allt gammalt groll nu låg bakom oss. Och för att ytterligare förstärka samarbetsvilligheten fortsatte hon:

”Jag ska hjälpa dig nu pappa.”

”Ska du? Vad snällt! Vad ska du hjälpa mig med då?”, frågade jag.

”Ska hjälpa tvätta dina händer när du har bajsat”, svarade hon då.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, eftersom jag har fått ta hand om det där själv under så många år nu.

Jag var betydligt snällare än vanligt i fredags, med saker som Korvas ville ha. Saker som kunde förtäras menar jag då. Hon hade ätit som en mygga de föregående dagarna, så när hon nu väl ville ha någonting fann jag det klokt att haka på tåget. Till exempel fick hon inte bara en, utan två varmkorvar när hon bad om det, när vi var ute på stan. Och jag försökte hålla mig samlad när hon grät, skrek och skällde ut mig för att jag stod så nära att jag nuddade hennes fötter när jag höll i korven åt henne. Rösten jag använde till att berätta för henne att jag var tvungen att stå nära för att nå henne med korven, var lugn och förhållandevis vänlig, men rösten inne i mitt huvud fick ryta åt min arm för att den inte skulle mosa in korven i nyllet på den odrägliga lilla typen.

Vindruvor från Hötorgshallen fick hon också, både röda och gröna. Massor. Det är viktigt att få i sig vätska när man är sjuk, tänkte jag. Just frukt och bär är jag i och för sig för det mesta ganska generös med. Frukt känns alltid bra. ”Frukt är godis”, vill jag minnas att man ofta fick höra som barn. Men det är ingenting som jag har några planer på att föra vidare. Frukt är faktiskt inte godis. Inte ens i närheten. Det är lika befängt som att påstå att sallad är pizza.

När vi kom hem hade Korvas ätit mängder av vindruvor, men det fanns fortfarande många kvar.

”Får jag smaka lite Korvas?”, frågade jag, varpå hon genast rynkade på näsan.

”Du får lite, lite”, svarade hon med pipig röst, samtidigt som hon krökte ryggen och höll upp handen som en tiggare för att understryka hur otroligt lite jag skulle få. Sen gick hon och hämtade en skrumpen druva och gav den till mig.

”Det här är så lite, så lite”, sa hon vid överlämnandet.

”Tack, jag ser det”, svarade jag trumpet.

När hon hade gått och lagt sig åt jag upp resten.

Telefonen ringer mitt i natten och tränger sig in i mina drömmar som ett flyglarm. Jag förstår inte vad det är frågan om och blir livrädd och hjärtat slår i flera hundra. Jag inser snart att det är telefonen men pulsen är redan så hög att allt fortfarande känns obehagligt, och så blir jag rädd att den ska väcka Korvas. Så jag plockar upp den, noterar att klockan är 04:05 och att det är Lisa som ringer, och väser fram ett ”hallå”.

Hon hittar inte sina nycklar och säger förlåt tio gånger i rad, därför att precis det här hände för bara någon vecka sedan. Jag är inte direkt arg, men jag vill inte höra på det där – jag vill inte höra ord eller andra ljud. Jag vill bara så snabbt som möjligt komma tillbaka till sömnen. Snart hasar jag ner för stegen i trapphuset i Lisas, på min kropp alldeles för trånga, morgonrock och ett par tofflor. Lamporna i trapphuset får vara släckta, för jag vill inte ytterligare chockera ögonen – det räcker med obehaget i att hålla dem öppna.

Nere vid porten öppnar jag dörren och vänder mig om och börjar gå uppåt i samma rörelse. Jag hör ytterligare ett förlåt bakom min rygg, som jag ignorerar, och så tänder Lisa lampan och det känns som spikar i ögonen. Sen har jag svårt att somna om.

06:50 kommer nästa flyglarm. Korvas skriker otåligt inifrån sitt rum att hon vill gå upp, ackompagnerat av ett skallrande i sängen, så att det låter som om den ska ge vika vilken sekund som helst.

”Vill du byta dag?”, frågar jag Lisa. Lördagar brukar annars vara min sovdag.

”Mmm, men det här lät ju nästan ännu bättre”, svarar hon.

”Vilket då?”, frågar jag.

”Det här med att inte ha några dagar alls”, mumlar hon vidare.

Jag funderar lite på vad Lisa yrar om. Om hon tänker sig att vi ska ge bort Korvas, eller om hon menar att vi ska ignorera hennes skrik på morgnarna. Men jag är ganska övertygad om att hon pratar i sömnen. Hennes drömmar har säkert presenterat henne med en vattentät modell för att slippa gå upp. En lösning som känns logisk ända tills hon vaknar.

Så jag lämnar sängen och plockar upp det ropande barnet, som förvandlas till ett monster och skriker ”neeej, inte du” när hon ser att det är jag som kommer. Mitt sköra morgonhumör gör att jag måste anstränga mig för att inte börja gråta. Och jag undrar drömmande vad det var för lösning Lisa hade kommit på egentligen. För det låter onekligen rätt lockande.

Det här med att inte ha några dagar alls.

På sätt och vis är det lite uppfriskande med någon som rasar mot bloggen. Det kan vara nyttigt. Men en förhoppning jag har, är att även om jag med min blogg inte lyckas erbjuda någon lösning på livet, så vill jag i alla fall inte bidra till att göra det sämre för den som läser. Livet. Därför vill jag tacka för alla otroligt fina och värmande ord, som antyder att jag i alla fall inte har misslyckats helt med den föresatsen.

Fast det är klart, alla de som har begått självmord, eller förgiftats till stumhet av Korvasbloggens trivialiteter syns ju inte bland kommentarerna. Till dem vill jag säga förlåt.

Även om det kommer aningen försent.

Vilket skört humör hon har nu, min krassliga lilla flicka. Desperationen ligger aldrig långt borta. Trotsåldern i kombination med att hon är sjuk, gör att det blir fel hela tiden, på allt.

Vi tog en promenad och skulle handla mandariner och Korvas somnade i vagnen efter 35 sekunder, varför jag var den enda vakna mandarinköparen. När Korvas slog upp ögonen en halvtimme senare ville hon gå och köpa mandariner. ”Men jag har redan köpt mandariner”, sa jag. Och så skalade jag en och räckte henne en klyfta. ”Vi måste betala först”, ropade hon med tårarna rinnande längs kinderna och vägrade äta av mandarinen.

Och så gungade vi lite i parken, en aktivitet som hon har upptäckt relativt nyligen – hon har inte riktigt vågat tidigare. Vid den allra första knuffen ropade hon högt, argt och besviket: ”Nej, högt upp i himlen, inte gunga så lite!” ”Men det tar några knuffar innan det blir högt Korvas, ta det lugnt”, sa jag.

Sen gungade jag med bara en hand fast det skulle vara två och tårarna rann. Det spelade ingen roll att jag förklarade att när man gungar med två händer, på de där små gungorna, får man en spark i magen varje gång, medan man kan stå lite vid sidan av om man gungar med bara en hand. Men hon var förkrossad. Därefter började gungan svänga ack så lite i sidled och hon blev både rasande och förtvivlad. Då ville hon inte gunga längre, men blev alldeles utom sig när vi skulle gå hem. Då ville hon plötsligt gunga igen.

Och så vidare x allting x hela dagen = fenomenalt påfrestande.

Jag skulle beskriva min dotter som en ganska artig och trevlig typ, för det mesta. Hon tackar när man säger prosit och säger prosit när man nyser. Inte sällan tackar hon för maten och när hon får andra saker, som frukt eller liknande. Men det finns en liten detalj som inte alls klingar med det där, nämligen att hon torkar av sitt snor på mig. Flera gånger har jag trott att hon har klappat på mig, en ömhetsgest, bara för att upptäcka att hon i själva verket kladdar snor på mig, med samma svepande rörelse som när man brer en smörgås. Hon liksom målar mig med snor, samtidigt som hon säger ”jag vill inte ha snor”.

Märkligt nog tycker jag inte att det är så farligt. Jag säger naturligtvis till henne att man inte gör så, torkar av sitt snor på andra, men jag blir inte så himla besvärad. Om jag fick välja skulle jag naturligtvis helst inte ha något snor på mig alls, men jag har inte så stora problem med hennes kroppsvätskor. De känns så oändligt mycket härligare än alla andras, inte minst än mina egna. Faktum är att om jag skulle tvingas äta spott eller snor och fick välja mellan hennes och mitt eget, skulle jag utan tvekan välja hennes.

Men återigen, om jag får välja, så äter jag naturligtvis inte gärna snor eller spott över huvud taget, oavsett från vem det kommer.

Korvas har feber och hostar och kraxar som en kråka när hon pratar. Snoret rinner och ögonen är glansiga och röda efter nattens usla sömn. Lyckligtvis har hon inte kräkts sedan incidenten på pendeltåget i förrgår. Rastlösheten hos någon som är för sjuk för att gå till dagis, men som har samlat på sig outhärdligt mycket stillasittande, börjar märkas tydligt hos henne nu. Ingen aktivitet varar längre än max någon minut. 30 sekunder Lucky Luke, följt av en minuts kasta-upp-katten-i-luften-leken, varpå det är dags att bygga lego, men bara under så lång tid som det tar att dra fram lådan och kasta ut några bitar på golvet.

Därefter biter hon (men hon säger att hon tar bort skräp) sin förmodligen lika rastslösa pappa med en plastpapegoja från fjärilshuset, innan hon ber om lite äppelbitar och sätter sig för att titta på 30 nya sekunder av Lucky Luke. Sådär fortsätter det i en myror-i-byxorna-cirkel.

När vi inte målar naglarna med Mollys nagellack, för då visar hon en fascinerande förmåga att sitta stilla under mycket lång tid, i väntan på att färgen ska torka. Inför kalaset, som vi var på timmarna före kräkincidenten i söndags, målade vi naglarna på händerna. Grönt på den ena och blått på den andra.

Idag tog vi fötterna. Jag avstod helt den här gången och Korvas undrade bekymrat om jag ville vänta med att måla dem till imorgon.