Ni har varit så generösa med ”tummar upp” under en så lång tid att jag har blivit hårdare och hårdare mot mig själv. Nu känner jag mig misslyckad ibland, trots att jag har nått höjder som jag bara hade vågat drömma om tidigare, därför att andra inlägg har fått ännu fler tummar upp. Jag har alltså hamnat i en situation som verkar i det närmaste olöslig. Antingen får jag väldigt många tummar, vilket bygger upp en press inför nästa inlägg, eller så får jag lite färre tummar, vilket bäddar för en känsla av att vara misslyckad. Som i sin tur leder till en ännu större press.

Någonting som har slagit mig tidigare är att döden har verkat vara ett av de allra populäraste ämnena. Så fort jag har tagit upp döden så har det bara rasat in tummar. Vilket inte är en alldeles en självklar effekt i en småbarnsblogg.

Nu har jag dock fått tänka om. När jag häromdagen skrev ett inlägg med en lite annan vinkel på döden – en i min, normalt väldigt självkritiska, uppfattning ganska skaplig text – då snålades det plötsligt oerhört på tummarna (för att var i dödskategorin). Utan att vilja framstå som girig och oförskämd alltså.

Men nu har jag förstått sambandet. De tidigare framgångarna har helt kretsat kring min mammas faktiska död. En allmänt hållen text om döden fungerar alltså inte. Nej, det krävs att någon verkligen ska vara död på riktigt, eller dö på slutet för att ni ska vara nöjda.

Det kan bli svårt att leva upp till de förväntningarna.

Jag tror att det är viktigt att man inte förväxlar Korvasbloggen med Morden i Midsomer.