Under födelsedagslunchen delade vi upp arbetet på så sätt att Korvas själv fick ansvara för pannkaksätningen och doseringen av blåbärssylt, samtidigt som jag stekte nya pannkakor.

På det hela taget ett lyckat samarbete.

Korvas brydde sig inte nämnvärt om björnarna på Skansen, under vår premiärtur dit på påskafton, vilket i och för sig var en lättnad för mig som var tvungen att lyfta upp henne när hon skulle se dem. En börda som inte bara var fysisk, nej, den mentala bördan var den tyngsta – tankarna om att jag skulle tappa ner henne på skyddsgallret och sedan ha fullt sjå att fiska upp henne därifrån, samtidigt som upprörda individer ur folkmassan skrek åt mig vilken oansvarig förälder jag var.

För att inte tala om tvångstankarna – att jag, under ett ögonblicks vansinne, avsiktligt skulle slunga henne över skyddsgallret och hela vägen ner till björnarna. Vad skulle hända då? Skulle de acceptera henne och uppfostra henne som en av de sina, eller skulle de äta upp henne på fläcken?

Hur det verkligen förhöll sig med den saken hade jag sannerligen inga planer på att ta reda på, men en tvångstanke, med tillhörande inbillade händelseförlopp, är en tvångstanke. Och icke desto mindre, bara genom att se den fasansfulla fantasibilden framför mig, registrerade hjärnan automatiskt hennes tyngd, som vilket föremål som helst, så att om jag nu verkligen skulle kasta ner henne, så skulle jag veta precis hur mycket jag skulle behöva ta i.

Jag är säker på att om det hade blivit frågan om något kast så hade det blivit ett fint och styrkemässigt välavvägt kast, även om just den formuleringen kanske inte skulle vara den som sedan prydde löpsedlarna i kvällspressen. Faktum är att det nog skulle förbises helt och hållet, huruvida kastet var styrkemässigt välavvägt eller inte. Vilket på ett sätt är synd och lite orättvist, men på ett annat sätt fullt förståeligt.

Hur som helst har jag anledning att tro att våra respektive upplevelser, av den utifrån sett ganska odramatiska händelsen, skilde sig åt avsevärt. Det som för Kovas var en knapp minuts ointresserat björnskådande, var för mig en evighet av invärtes våndor.

Jag minns hur vi brukade gå ner till Råstasjön när vi var och hälsade på mormor i Solna, när vi var små. Vi fick med oss gammalt bröd och matade fåglarna där. Det var en fantastisk känsla att kunna styra en hel flocks röselser med sin hand. Så kände man sig snäll också, och fantiserade ihop historier om att fåglarna var på vippen att svälta ihjäl och hade gått en snar död tillmötes om man inte hade kommit till undsättning i precis rättan tid.

Man siktade alltid med sina brödsmulor på de man tyckte var finast och på de som såg mest utsvultna ut, men inte sällan var det någon ful, stöddig och stor typ som hann först i alla fall. Och så gällde det att hela tiden hålla sig undan för svanar och kanadagäss. Man kunde vara så uppslukad av sina mataraktiviteter att man nästan undgick att upptäcka att en hel armé av illasinnade Kanadagäss var i antågande, med öppna väsande käftar.

För några dagar sedan promenerade vi längs Karlbergskanalen och Korvas kastade stenar i vattnet. Jag fick be henne vänligt men bestämt att inte kasta stenarna på fåglarna, att de kunde få ont då om de blev träffade, och att inte heller fåglar äter stenar. ”Det finns inga djur som äter stenar”, sa jag sen. Det har jag sagt många gånger utan att vara helt säker på att det är sant. Jag kan inte tillräckligt mycket om varken djur eller stenar för att vara helt säker, men jag kan tillräckligt mycket om både djur och stenar för att hålla det för ett rimligt antagande att i alla fall majoriteten av alla djur undviker stenar som föda.

Och så fick Korvas plötsligt en brödbit i handen av en pojke som var där med sin mamma och matade fåglar, och hon visste först inte riktigt vad hon skulle göra med den. Men så sa vi åt henne att nypa av små bitar och kasta dem i vattnet, och hon ryckte till av förtjusning när de kom simmande mot henne i full fart.

Fåglarna alltså, inte brödsmulorna.

Om man läser i Korvasbloggen och råkar få syn på en bild – något som sker alltför sällan det är jag medveten om, men det händer ändå lite då och då – kan man nästan vara säker på att om den är fin så är det Lisa som har tagit den. Det kanske man listar ut själv vid de tillfällen där inte bara Korvas utan också jag syns på bilden, men även de gånger när jag inte gör det så är det oftast Lisa som har tagit bilden – om den är fin. Därmed inte sagt att de flesta bilderna i bloggen är tagna av Lisa, nej så är det inte, men så är de flesta bilderna i bloggen inte heller fina, i en rent fotografisk mening.

Bilden från födelsedagsmorgonen i Korvas säng tillexempel, som jag tycker är väldigt fin, är det Lisa som har tagit. Det kan vara bra att veta och det är lite smått oförskämt av mig att inte ha upplyst om den saken tidigare.

Så Lisa, är du nöjd nu? Kan jag nu få fortsätta med mina observationer av små och tillsynes helt obetydliga händelser?

Jag vaknade med känslan av att någonting tog slut idag, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad, och kände mig skör. Påsken som faktiskt verkligen tog slut sörjer jag inte. Det är inte det att jag tycker illa om påsken eller så, men jag hade aldrig märkt att den var där om inte andra hade påmint mig och dagis hade haft stängt och så vidare.

Och så är det ju födelsedagarna. Det har känts som en enda sammansatt period det här med Lisas födelsedag som senare övergick i Korvas födelsedag. Men det är knappast något jag sörjer heller, svunna födelsedagar, det har jag aldrig gjort, med undantag för min egen när jag var liten förstås. Nej, det är nog en kombination av allt tillsammans med ett kemiskt spratt i kroppen som gett upphov till känslan.

Jag somnade med två stora papperstussar i näsborrarna, därför att jag började blöda precis när jag skulle gå och lägga mig. Tussarna, eller vanligtvis tussen, brukar jag alltid mer eller mindre omedvetet lägga ifrån mig under natten, och så hittar jag den som en liten morgongåva på fönsterbrädan sen, men så skedde inte inatt. Tussarna satt kvar, varför jag låg och flåsade (och förmodligen snarkade) med munnen hela natten så att mitt gomsegel är stort som en golfboll i dag. Det är ömt och hänger ner i svalget som en snigel och hade det inte suttit fast är jag säker på att jag hade ätit upp det vid det här laget. Av misstag eller av ren irritation.

Korvas blev förtvivlad när jag lämnade henne på dagis. Hon klamrade sig fast i min famn och tårarna rann. ”Sista puss, sista puss!”, hörde jag hur hon skrek efter mig när jag gick därifrån med ett förvridet ansiktsuttryck som skulle föreställa ett leende.

Lämningarna har varit så smärtfria så länge nu att jag inte riktigt är rustad för det där. Jag har glömt bort hur ont det gör.

Jag gick därifrån som en dålig människa, med känslan av att någonting hade tagit slut.

Den där tröttheten som kommer över en när kalaset är slut. De sista gästerna stänger dörren och det är som att trycka på en knapp, man vill bara säcka ihop i ett hörn. Kaffet och bakelserna som varit kroppens bränsle har slutat verka.

Men vilken dag hon har haft Korvas. Hon vaknade klockan sju och vi skyndade oss ned för att hämta en bricka med muffins och ett paket på, och så sjöng vi för henne, Molly, Lisa och jag. Hon blev lika förvånad som glad när vi kom in och låg och vred sig märkligt i sängen innan hon började prata. Hon reagerade som om detta var hennes livs första födelsedag, och om man betänker att hon inte var särskilt medveten om vad som försiggick omkring henne förra året, så var det också det. Hennes livs första födelsedag vid medvetande.

Det var jordgubbar i frukostyoghurten, pannkakor till lunch och kakor, tårta, presenter och outsinlig uppmärksamhet från släkt och vänner till mellanmål. Hon blev bestört när det var läggdags – ville inte att dagen skulle ta slut – men somnade lycklig, efter att vi lekt tandläkare.

Denna den varmaste dagen på året, hittills, har vi stannat inne och städat större delen av tiden. Och nu bakar vi fortune cookies, den sena timmen till trots.

Imorgon fyller Korvas tre!

Det finns flera anledningar till varför jag har beskurit bilden på det här viset. Men huvudanledningen är den att närbilder på fötter sällan ter sig särskilt smakliga. De för gärna tankarna till sådant man finner i charkdisken, eller till fotografier i läkartidningar som beskriver olika hudsjukdomar. Jag är inte mogen att lägga upp den sortens bilder än, och det är säkert inte ni heller, varför jag nöjer mig med bara en liten glimt.

Ändå var det nödvändigt att ha med min fot i bild för att illustrera att den har tår med rosamålade naglar. Ni får helt enkelt ta mitt ord på att även de andra tårna, utanför bild, är målade i rosa. Inga konstigheter egentligen – på begäran målade jag Korvas naglar och i vanlig ordning ville hon att också jag skulle måla mina.

Men det som tycks vara rosamålade tår på en fot, i all oskyldighet, är i själva verket någonting helt annat. Någonting mycket värre.

Det är en attack mot maskuliniteten.

Den här filmen måste verkligen ses!

Den främsta anledningen till varför jag sällan spelar datorspel är för att jag lätt blir besatt av saker. Och just datorspelande är en typisk sak jag inte har lust att bli besatt av. Lyckligtvis har det lett till att jag i allmänhet är väldigt dålig på datorspel, jag har liksom inte någon upptränad känsla för det, vilket innebär att jag ofta tycker att det är tråkigt och därför snabbt lägger av, långt innan jag har hunnit bli besatt. Men nu har Lisa fått en sådan där (förbannad) ipad i födelsedagspresent och jag har blivit fast i ett (förbannat) flygplansspel. Jag är ännu inte besatt, men på god väg om det forstätter såhär.

Igår gjorde vi saschimi och sushi hemma och det var första gången för mig. Jag skulle kunna bli besatt av att göra sushi, inget snack om den saken, men det är en besatthet som jag verkligen skulle kunna leva med. Jag föreslog att vi skulle göra sushi en gång i veckan, precis som vissa människor gör pannkakor en gång i veckan. Istället för pannkakstorstag skulle vi kunna ha sushitorsdag. Det är lite samma sorts tillfredsställelse att göra sushi som det är att vika plastpåsar – allt blir så exakt och alla bitar på en rulle blir nästan identiska.

Molly har sagt att hon brukar iaktta mig när jag äter, därför att jag gör så roliga tuggor. De ser väldigt goda ut också, tydligen, därför att jag skopar upp på gaffeln så att jag får med så många olika saker som möjligt på tuggan. Det stämmer, även om jag inte har tänkt så mycket på det själv, min målsättning är alltid att varje tugga ska bli som en god representant för hela måltiden. Och då går det inte att först äta lite av det ena och sen lite av det andra – allt ska med.

Med sushi är det annorlunda, man behöver inte skopa runt och samla på sig, det är geometriskt och exakt och varje bit är som hela rätten i genomskärning (om man talar om rullarna alltså). Sushi är matematisk mat och matematisk mat är till för att man ska bli besatt av den.

Okej, föregående inlägg var i stort sett lika förvirrande för mig som jag antar att det var för er. Jag drogs in och blev en länk i en vän till en väns påsköverraskning. En tradition som går ut på att hon får mängder av ledtrådar som till slut leder henne fram till en present. Inlägget, som inte var författat av mig, innehöll alltså ytterligare en ledtråd.

Dessförinnan hade hon fått en korv i en påse och löst ett sudoko vilket ledde fram till mitt telefonnummer, och när denna för mig främmande människa ringde var jag ombedd att fråga om hon hade läst min blogg. Sen kunde hon med hjälp av telefonnumret, mitt namn och korven i påsen googla sig fram till Korvasbloggen för att få ytterligare en ledtråd.

Vill man veta ännu mer om påskjakten kan man läsa mejlet nedan, som jag just upptäckte själv i min inkorg, från en av upphovsmännen till jakten.

Nu ska vi göra saschimi och fortsätta att fira att Lisa har fyllt 30. Och så påsk förstås.

Glad påsk!

”Ungefär såhär gick påskjakten till igår, så du är införstådd och har alla fakta.
Anna kommer hem från jobbet till mig och sin kille. På köksbordet står ett kuvert där det står ’Glad påsk!’.
I kuvertet ligger flera bilder – en av två majskolvar och olja som leder henne till mediaspelaren som heter Popcorn Hour. De andra bilderna är associationer som tillsammans tar henne till tv-serien Glee. I mappen med Glee-filerna ligger tre andra filer, en som heter Börja här!
Där får hon veta att hon ska lista ut en fenomen som tog kol på en känd person. Andra filmen är en unge som sjunger Lady Gaga in i en banan. Därifrån plockar hon Lady och sedan en video med Diana Ross. Lady Diana således som ju dog på grund av paparazzi vilket leder henne till en kamera.
På kamera finns en bild som inte passar in som hon får studera och ska hitta till nästa ledtråd som leder till affischen av V för Vendetta. Bakom affischen löser hon ett anagram på Villhelm Moberg och bakom de böckerna ligger en påse med en korv och ett sudoku. När hon knäckt sudokot får hon fram ditt telefonnummer och hamnar då småningom på bloggen. Via bloggen tar hon sig till sin vinylskiva med Magnus Uggla – Den döende dandyn.
Däri blir det klurigt. För ledtrådarna förgrenar sig i tre delar. Ett där hon ska ringa sin bror. Ett annat där hon ska pussla ihop en sönderklippt bild på Richard Wolf. Ett annat där hon ska lösa en rebus.
Om hon lägger ihop de här tre ledtrådarna kan hon hitta krysset på en karta. Där blir hon ledd till en mp3-spelare som spelar Säkert! baklänges, vilket leder henne till den cd-skivan. Därifrån finns ett korsord som leder henne till själva påskägget och däri finns en…. telefon!”