Korvas brydde sig inte nämnvärt om björnarna på Skansen, under vår premiärtur dit på påskafton, vilket i och för sig var en lättnad för mig som var tvungen att lyfta upp henne när hon skulle se dem. En börda som inte bara var fysisk, nej, den mentala bördan var den tyngsta – tankarna om att jag skulle tappa ner henne på skyddsgallret och sedan ha fullt sjå att fiska upp henne därifrån, samtidigt som upprörda individer ur folkmassan skrek åt mig vilken oansvarig förälder jag var.

För att inte tala om tvångstankarna – att jag, under ett ögonblicks vansinne, avsiktligt skulle slunga henne över skyddsgallret och hela vägen ner till björnarna. Vad skulle hända då? Skulle de acceptera henne och uppfostra henne som en av de sina, eller skulle de äta upp henne på fläcken?

Hur det verkligen förhöll sig med den saken hade jag sannerligen inga planer på att ta reda på, men en tvångstanke, med tillhörande inbillade händelseförlopp, är en tvångstanke. Och icke desto mindre, bara genom att se den fasansfulla fantasibilden framför mig, registrerade hjärnan automatiskt hennes tyngd, som vilket föremål som helst, så att om jag nu verkligen skulle kasta ner henne, så skulle jag veta precis hur mycket jag skulle behöva ta i.

Jag är säker på att om det hade blivit frågan om något kast så hade det blivit ett fint och styrkemässigt välavvägt kast, även om just den formuleringen kanske inte skulle vara den som sedan prydde löpsedlarna i kvällspressen. Faktum är att det nog skulle förbises helt och hållet, huruvida kastet var styrkemässigt välavvägt eller inte. Vilket på ett sätt är synd och lite orättvist, men på ett annat sätt fullt förståeligt.

Hur som helst har jag anledning att tro att våra respektive upplevelser, av den utifrån sett ganska odramatiska händelsen, skilde sig åt avsevärt. Det som för Kovas var en knapp minuts ointresserat björnskådande, var för mig en evighet av invärtes våndor.