Jag vet inte om mina föräldrar var extremt intoleranta mot gnäll när jag var liten, eller vad det är, för jag hatar verkligen gnäll. Speciellt gnäll som inte alls står i proportion till källan till gnället. Det betyder inte alls att jag själv inte kan vara en gnällig person, för det kan jag verkligen, och när jag hamnar i gnällträsket är jag heller inte särskilt förtjust i mig själv (i den mån jag upptäcker det). Men gnäll kryper under skinnet på mig. Det slår an en ton i kroppen som avskyr att bli anslagen, och jag får bita mig i tungan för att inte vara kort och vresig tillbaka.

Förutom det uppenbara verbala gnället finns det tysta gnället, lidandet, som bara är tyst i bemärkelsen att det inte förekommer några ljud, men som använder andra lika effektiva medel för att förmedla samma budskap. Ett slags gnäll där kroppen och ansiktet för munnens talan. Det kallas ju för kroppsspråk av en anledning.

Problemet är, tror jag, att så stor del av allt gnäll bara utgör ett skal – ett inte särskilt vackert skal – för att skydda eller slippa konfrontera en ren känsla. Varför man gärna skyller en inombords upplevelse på någon relativt oskyldig yttre omständighet. Och så gnäller man när man egentligen borde gråta för att man är ledsen, eller istället för att argumentera eller konfrontera när man är arg.

Det finns en uppsjö varianter av gnäll och jag är inte särskilt förtjust i någon av dem, i de fall då det blir utdraget och döljer någonting annat.

Mitt motstånd mot gnäll gäller även när det kommer från Korvas, som periodvis fördjupar sig i gnällandets oädla konst så till den grad att jag misstänker att hon har för avsikt att doktorera i ämnet. Men jag accepterar det som en del i hennes utveckling, även om jag inte tycker om det. Och jag hanterar det någorlunda professionellt, inbillar jag mig, trots att jag även med henne måste bita mig i tungan för att klara uppgiften.

Men då är det ju oerhört praktiskt med en blogg, så att man ohämmat kan ägna sig åt eget gnäll. Närhelst andan faller på.