Då och då får jag känslan av att jag måste göra någonting på riktigt. Att jag ska säga upp det moderna livet, med alla valmöjligeter och tankar om vad man ska bli när man blir stor, och ägna mig åt någonting konkret och jordnära istället. Jag tänker att jag skulle bli en gladare människa då, med färre alternativ att kastas emellan.

Jag har varit inne på att göra allt möjligt, men oftast landar det i tillverkning av någonting som man kan äta upp på slutet. En tid nu har jag varit inne på att göra ostar. Jag tycker nämligen väldigt mycket om ostar – alla sorters ostar. Det gör resten av familjen också, vilket naturligtvis är en fördel eftersom så stor del av våra liv kommer att kreta kring ost. Vi kommer sannolikt att lukta ost allihop, och kanske kommer vi att ge varandra smeknamn som anspelar på ost. Ett namn som Korvas vore ju närmast en förolämpning i en sådan familj, varför man i framtiden kommer att få söka sig till Gorgosbloggen om man till äventyrs vill veta någonting om den forna Korvasfamiljens förehavanden.

Min första ost ska heta Anna-Lena, det har jag redan bestämt. Jag lovade det en gång när min moster, med samma namn som min framtida första ost, bjöd min syster och mig på restaurang. Jag anlände till platsen före min syster och min moster och jag satt och babblade och drack champagne. Flott värre, tänkte jag, men var inte alltför chockerad då jag har blivit oförskämt bortskämd av henne de senaste åren.

En halvtimme senare kom Annika och gratulerade min moster på födelsedagen, varpå mitt av den dyra champagnen redan lätt rodnande ansikte övergick till att anta en fullblodsrodnad. Där satt jag alltså med skammen av att inte ens veta om att det var min mosters födelsedag, och jag hade ingenting att ge henne. Och det var alltså då jag fick idén att döpa min första ost efter henne…

Som present.