Tandläkarleken har gått överstyr. Jag vet inte riktigt hur jag ska beskriva det, men det är inte längre hållbart och jag misstänker att Korvas använder leken för att förhala läggtiden. Alla element av närhet har rationaliserats bort och vi kommer liksom aldrig fram till ansiktsmåleriet, själva kärnan i tandläkarleken, därför att hon får slut på färg hela tiden. Och nuförtiden kan man inte alls vara säker på att det finns mer att köpa i fängelset. Ibland är färgen helt enkelt slut, även hos grossisten.

Dessutom måste varje omgång inledas med att Korvas klättrar upp på ett bord. Hon kan under inga omständigheter ställa frågan om vilken färg man vill ha från golvet. Nej, först upp på bordet och sen, om det nu råkar finnas mer färg i fängelset, klättra ner och köpa och sedan klättra upp igen, för att ställa frågan ånyo. Och då kan det mycket väl vara slut igen på den färg hon just köpt. Utan vidare förklaringar om hur den kan ha tagit slut så plötsligt.

”Eller grön eller blå”, frågar hon. Och jag blir lite glad att hon fortfarande börjar meningarna med ”eller”.

”Grön tack”, svarar jag då. Något otålig eftersom jag har fått vänta så länge på frågan, vilket bland annat beror på att hon har uppehållit sig med några pärlor som på något, högst oklart sätt medverkar i leken.

”Finns inte grön, finns bara vila”, säger hon då.

”Ja, men då tar jag lila”, svarar jag, till hälften road och till hälften stressad över att leken aldrig kommer att ta slut om det fortsätter på det här sättet.

”Finns inte vila, finns bara vit”, fortsätter hon och jag inser att leken måste avbrytas.

Under gråt och protester förklarar jag att nu läser vi en saga eller så är det läggdags direkt. Hon ratar mitt bokval och väljer istället Åke och draken – en bok med plågsamt mycket text. Ska man läsa någonting tusen gånger är det skönt om orden inte är för många.

Efter några sidor kommer hon till ro, andas tungt och klappar mig på armen. Och jag suger åt mig som en utsvulten, därför att hon har varit så irriterande mammig i flera dagar nu.