Så förtvivlad hon blev när hon försökte rita ballonger. ”Jag kan inte rita”, skrek hon och tårarna rann. Jag berättade att hon visst kunde rita ballonger eftersom hon kunde göra o:n och streck. ”Ett o med ett streck nedanför är en ballong”, sa jag. ”Och dina o:n och dina streck är jättefina.”

Det gick ändå inte bra tyckte hon och var fortsatt bestört. Då satt jag med henne i knät en stund och lyckades få henne att lugna sig något och så förklarade jag att man måste träna för att bli riktigt bra på att rita. Jag berättade att både Lisa och Sverker, som ritar bra, har tränat jättemycket. De har ritat och ritat och ritat och till slut blev det fint. Och så jämförde jag med den beiga nallen i Vem-boken, som var ensam och ritade och då blev det först fult, men sen blev det fint. 

Då undrade Korvas naturligtvis om den beiga nallen hade ritat ballonger, och det fick jag ju tillstå att det hade den inte utan den hade ritat sina vänner, men att det helt säkert hade varit samma sak om det hade varit frågan om ballonger. Korvas ville i alla fall inte rita mer den dagen.

Så för ett par dagar sedan försvann hon in i arbetsrummet när vi andra var i köket. Lisa gick in för att se vad hon höll på med och då hörde jag att Korvas berättade att hon tränade på att göra ballonger. Hon fortsatte med att förklara hur man skulle gå tillväga, att först ritade man ett o och sedan ett rep och då blev det en ballong.

En stund senare kom hon inrusande i köket, strålande glad, och ropade: ”Jaaa, jaaa, hahaa, hahaa, jag har tränat på att göra ballonger och nu blev de fina! Förut var jag ledsen, men nu har jag tränat!” Och så kom det sig att hela familjen fick varsin ballongteckning.

Och nu hotas hela vår pappersreserv att förvandlas till tvådimensionella ballonger.

Huden känns konstig idag och det slår mig att jag gjorde precis det jag varnades för igår. Jag bröt mot regel nummer ett och gick och lade mig med sminket på.

Min väckarklocka har slutat fungera och har kopplat in sig själv i något jag-väcker-dig-när-jag-behagar-läge. Den här morgonen kom väckarklockan in med yoghurt runt munnen, som den sett till att bli serverad av inneboende, och berättade att huset hade släckt, och att det vore bra om jag kunde tända. 

När jag försökte tända bredvid sängen förstod jag att det rörde sig om ett strömavbrott.

Korvas har namnsdag idag, fick jag veta imorse när Sverker sms:ade och bad mig gratta henne på namnsdagen. Ja, inte ”Korvas” förstås, det namnet har ännu inte hunnit få sin egen dag, utan det var Harry det gällde. Typiskt nog glömde jag att gratta henne och nu ligger hon och sover, eller möjligen pratar med sina mjukisdjur i väntan på att somna, och då är det inte läge att klampa in och gratulera henne för någonting hon ändå inte förstår någonting av. Det kanske bara skulle få henne att ligga vaken och grubbla på vad jag kan ha menat.

Och det kan ta tid sådant där. Jag har själv inte alls förstått varför man ska gratuleras för ett namn, och då är det lite hårt att begära att en treåring ska göra det. Födelsedagar kan jag förstå, ett sätt att visa att man uppskattar att någon kom till världen. ”Grattis, vad jag tycker att det är roligt att du blev till”, så att säga. Men ”grattis, vad jag tycker att det är roligt att du fick ett namn”, känns inte särskilt starkt. Kanske rent av onödigt. Och det säger jag utan att vilja verka otacksam, för jag är verkligen glad och tacksam över att jag har ett namn. Men jag är glad över annat också, att jag har armar och ben tillexempel, och det vore ju fullständigt befängt att gratulera mig för det.

Återigen, utan att vilja verka otacksam.

Det finns inte någon färsk rörlig dokumentation från snurran på gården – den jag skrev om i det förra inlägget. Däremot hittade jag den här filmen från förra året, när vi precis hade börjat använda snurran, men innan Korvas hade börjat uppskatta den ordentligt och fick nog redan från början.

Vi leker en ny lek på gården, trots att det nyss har regnat. Innan vi kan snurra i snurrmojängen får vi tömma den på blöta löv. Korvas lägger sig i den med blicken mot himlen och jag snurrar henne varv efter varv. 

Samtidigt frågar jag henne vad hon ser, och hittar på frågor allteftersom. Jag undrar om hon ser träd, fåglar, moln och katter. Lampor, drakar, fönster och pappor. Hon svarar ja på det hon ser och nej på det hon inte ser. Såhär långt är leken bekant, men nu tillförs ett helt nytt element, med en ny fråga som jag smyger in bland de andra. Ett element som också inbegriper Korvas jacka som jag står och håller i handen, eftersom hon verkligen inte vill ha den på sig. Och det är inte så kallt att det är värt att tvinga henne.

”Ser du… någonting?”, frågar jag och kastar jackan över hennes huvud, och hon skrattar det där skrattet som lägger sig som en stor varm sol över den trötta och regniga vardagen.

På vägen hem från lekplatsen på Hälsingehöjden stannar vi till hos lokatterna, som också de håller till uppe på kullen. Korvas pratar med djuren, smeker dem över nos och öron och ställer frågor till mig om deras situation. Det första hon undrar är om de lever. Jag berättar att dessa lokatter är gjorda av betong, vilket är nästan som sten och varken stenar eller betong lever…

Läs krönikan här!

Det var Mollys matdag och hon ville inte laga någonting med den köttfärs vi hade i frysen, utan skulle bestämma maträtt själv och bjuda en vän som är vegetarian på middag. Jag bad henne skriva ner allt på en lista så att jag kunde handla. När jag läste den såg jag att hon hade skrivit falafel, gräddfil och grönsaker till sallad. ”Vadå grönsaker till sallad!?”, sa jag. ”Det är ungefär som att skriva ’ingredienser till mat’ på inköpslistan.” Hon skrattade och förstod min poäng och gjorde ändringar i listan.

I affären såg jag att det nu stod sallad och rödlök på lappen istället.

När vi kom hem, lite senare som planerat, noterade Korvas att ”bredbandsbilarna” som har stått på gården de senaste dagarna inte var där. Jag sa att de nog hade slutat för dagen och att de förhoppningsvis var klara i vår lägenhet.

”Och ser du!”, sa jag. ”De har inte byggt någon lyftkran!”

”Sen ska de bygga lyftkran”, svarade hon då.

”Nej!”, sa jag.

”Jo!”, sa hon.

”NEJ, de ska aldrig bygga någon lyftkran. De här personerna bygger inte lyftkranar, de drar bara sladdar så att man kan titta på teve och använda datorn”, fortsatte jag.

”Och ipaden!”, sa Korvas och skrattade och himlade med ögonen, som att det var helt befängt att jag hade glömt att nämna den.

Vi smet iväg tidigt till dagis idag, Korvas och jag, för att undvika att de arbetare som ska dra fiberkabel i lägenheten skulle hinna storma in innan vi lämnat hemmet. Min dotter, som tidigare har sett dem både på gården och i trapphuset, är fast förvissad om att de ska bygga en lyftkran. Ingenting jag säger kan få henne att tro någonting annat, och hur förtjust hon än är i lyftkranar, vill hon under inga omständigheter ha någon i hemmet.

Om det sistnämnda är vi förvisso överens.