”Går det att byta ’vi älskar dig’ mot ’vi tycker om dig’?”, frågade en av ångest bleknosad man sina lika skakade vänner.

När jag uppfattade frågan kunde jag inte hålla tillbaka ett litet skratt, som hade gått obemärkt förbi om det inte vore för att en i sällskapet vände sig om precis då. Och när våra blickar möttes förstod han omedelbart vad jag skrattade åt, vilket också avslöjade att jag hade tjuvlyssnat.

Korvas och jag satt och fikade och medan en lite mindre del av min uppmärksamhet var riktad mot hennes trollkonster, var en lite större del riktad mot det här sällskapet på fyra män i min egen ålder, vid bordet intill, som förberedde ett bröllopstal som ingen av dem ville hålla.

Nyss hade tre i gruppen försökt bryta sig loss från den ursprungliga planen att alla skulle läsa upp ett par rader var, till förmån för en ny plan som gick ut på att den fjärde skulle läsa upp allt själv, därför att han hade känt föremålet för talet längst. Vid den kraftmätning i att känna brudgummen minst som sedan utbröt, verkade några plötsligt vara så ytligt bekanta med fästmannen att det föreföll märkligt att de över huvud taget hade blivit bjudna på hans bröllop.

Nu hade de återgått till den första planen, efter att han som hade känt brudgummen längst och tycktes vara den som arbetade hårdast med att föra talet framåt, hade protesterat och sagt att det här var från alla. Och att han, precis som de andra, ville kräkas vid blotta tanken på att hålla tal, men att deras gemensamme vän skulle bli mycket besviken om de inte gjorde det. Istället låg nu alltså fokus på hur de, som var män, skulle kunna få den tilltalade, som var en annan man, att förstå att de älskade honom, utan att behöva använda de allra naknaste orden.

Det fanns någonting väldigt rörande över situationen, som förde tankarna till en karikatyr på en av den stereotypa manlighetens allra största svårigheter – att vara känslosam utan att behöva blotta sig.

”Förlåt!”, sa jag mitt i skrattet och insåg att vidare ursäkter var överflödiga. Ingenting skulle kunna överskyla det faktum att jag hade suttit och lyssnat. Men istället för att ge uttryck för någon som helst irritation vände sig nu hela sällskapet mot mig, med vänliga och mjuka, om än skärrade, ögon, som också uttryckte en viss förväntan. Som att jag, en främmande person utifrån, kanske var den räddare i nöden som kunde få den jobbiga känslan i deras magar att försvinna. Eller åtminstone skänka lite lindring i form av tröst och förståelse.

”Bröllopet är om några timmar”, sa en av dem till mig. ”Och det är ingen annan som kommer att hålla tal”, fyllde en annan i.

”Åh, jag fattar, vad jobbigt”, sa jag utan att komma på någonting mer uppmuntrande att säga, även om jag mycket väl kunde relatera till känslan av starkt obehag över att behöva prestera inför en större grupp. 

Likt gatuhundar som snabbt har stannat till utanför en restaurang, i hopp om att de dinerande gästerna ska slänga åt dem en bit mat, men lika snabbt insett att så inte kommer att ske, vände sig männen om igen och fortsatte med sin ångestladdade skaparverksamhet, som om det korta meningsutbytet med mig aldrig hade ägt rum.

”Men. ’Vi tycker om dig in i döden’, kan man säga så?”, fortsatte den första. ”Är det ens någonting man kan säga?”

Jag har listat ut ett samband mellan sömn och kvaliteten på dagar. Det började med att jag kunde se att sömnen påverkade tålamodet och koncentrationsförmågan, vilket gjorde att jag fick upp ögonen för ämnet. Därifrån började jag experimentera och upptäckte att om jag sov ordentligt orkade jag mer på dagarna och blev lite gladare. Problemet är att jag är ganska glad idag, trots att jag har sovit för lite.

Som ni säkert förstår vänder det här upp och ner på allt jag har lärt mig.

Jag är inte dummare än att jag förstår att det finns ett samband mellan att det har stått pappa så mycket på min dotters teckningar, och att hon länge har behärskat bokstaven p. Så när jag tränade henne på bokstaven m igår, visste jag mycket väl att jag gav henne spaden och tillhörande instruktioner för att kunna gräva den grop i vilken jag själv måste vila.

Men ett par timmar efter att Lisa hade åkt till Sundsvall ville Korvas skriva mamma, och vad vore jag för en sorts förälder om jag inte ställde upp på att hjälpa henne med det? Även om jag har jag tänkt att det har funnits någon rättvisa i det där, att jag har kompenserats för den omvända situationen som rådde när hon var riktigt liten och började lära sig ord. Då fick jag kallas mamma under längre tid än jag önskade, bara för att det råkade vara lättare för en bebismun att forma ljudet ”m”.

Nåväl, efter en kurs i att skriva m, skrev jag mamma tydligt på ett papper och så skulle Korvas härma. Det blev fel hela tiden och hon blev oerhört ledsen, och jag förbannade mig själv för att jag hade lovat att hon skulle få vara uppe ända tills det blev rätt. Alla dessa krångliga ”m” och deras närhet till varandra ställde till det så till den grad att den rätta kombinationen tycktes omöjlig.

Till slut, vid en tidpunkt då min dotters ansikte hade hunnit gömmas bakom en glansig hinna av tårar och snor, fick hon i alla fall till det, efter att jag hade coachat henne intensivt mellan bokstäverna, så att de kom på rätt plats.

Imorse försvann hon in till arbetsrummet så fort hon var klar med frukosten. Och när jag slevat i mig de sista tuggorna gick jag efter, för att upptäcka att hon hade skrivit ett perfekt mamma, helt utan förlaga.

Och på de snöbeklädda gatorna i Sundsvall vandrar en mor med fuktiga ögon.

Nu är det rutin sedan en tid tillbaka, men första natten Korvas krävde att jag skulle bädda in henne som en korv blev jag ställd. Lisa hade tydligen gjort det kvällen innan och nu var det plötsligt ett krav, trots att jag inte hade en aning om hur man gjorde.

Jag försökte förstås, bullade upp täcket vid sidorna om henne som om det vore ett korvbröd, men hon lät mig förstå att mitt sätt att bädda korv var åt skogen. Först var hon vresig i tonen och skällde ut obegripliga instruktioner om hur det skulle gå till, och när jag till slut blev irriterad och sa att det var såhär jag bäddade en korv och att jag inte hade någon aning om hur mamma gjorde och att nu måste hon minsann sova, blev hon förtvivlad. Då skulle hon försöka själv och kravlade sig gråtande upp ur sängen och började dra i täcket och på sättet hon lade ut det gick det plötsligt upp för mig vad det handlade om.

Det var inte frågan om någon vanlig varmkorv, som jag hade sett framför mig, utan om en fransk hotdog.

Vi fikade idag, Korvas och jag. När hennes kaka var uppäten övergick hon till att servera mig suddgummin i formen av sushi. Men innan jag kunde få dinera på de läckra gummibitarna var hon tvungen att först trolla fram dem genom att placera bitarna en i taget under en genomskinlig förpackning, vifta med ett kvitto och säga simsalabim och sedan lyfta på den genomskinliga förpackningen igen för att låta mig chockas över att det låg en sushibit där. En sushibit som varken hade försvunnit eller kommit tillbaka utan var väl synlig hela tiden.

Då stod det klart att min dotter har missuppfattat trolleriets principer i grunden.

Jag gillar att hon sjunger det här och minns så väl att jag själv när jag var liten, tillsammans med många andra, brukade sjunga på just den här låten innan jag ens visste att det var en ”riktig” låt. Även om jag var betydligt äldre än Korvas är nu.

Hon blev både förvånad och uppslukad av originalet, när jag spelade upp det för henne. Som om låten hade skapats av kompisar på dagis, och nu efterapades av dessa märkliga figurer med konstiga röster. ”Varför säger de så pappa?”, sa hon. ”De sjunger som jag.”

Trots att jag hämtade henne redan klockan tre på dagis var det här det första tillfället på hela dagen jag hade att sätta mig ner med henne för lite kvalitetstid. I tjugo minuter – så utomordentligt futtigt…

Läs krönikan här!

Anledningen till att jag var tvungen att använda mig av pausbilden i mitt förra inlägg var att jag först försökte skriva ett annat inlägg som jag bara inte fick till, och då stod ingen annan lösning till buds.

Jag försökte förklara varför jag fann det så oerhört roligt att någon har tryckt på ”gillar inte”-tummen till byggfilmen med Korvas på Youtube. Och jag lyckades inte förmedla det utan att låta självgod, vilket inte var min mening. Som om det skulle vara ett skämt i sig att någon hade ogillat en film som jag hade lagt upp, och så är det verkligen inte. Det är ju inga konstigheter – funktionen finns där som en guide för eventuella kommande tittare, som ska vägledas i valet om det är värt att ägna 53 sekunder av sitt liv åt det här klippet eller inte, och någon person ansåg att det inte var värt besväret.

Jag har svårt att sätta fingret på precis vad det är som gör det så kul, men sannolikt har det att göra med föreställningen om att det är synnerligen opassande att bua åt ett barn. Vilket personen inte ens gör, utan den buar åt filmen om barnet, och det är någonting helt annat.

Ni ser, jag lyckas inte alls med att förklara det här, och då kan ni säkert föreställa er hur svårt det var att förklara för Korvas varför jag började skratta, redan innan filmen hade börjat, när vi skulle se den tillsammans igår.

Men hon tog inte illa vid sig.

En god planerare bakar in tid för oanade händelser. Räknar ut den effektiva tiden det tar att göra någonting – att ta sig från en plats till en annan, bygga någonting, laga mat, vika tvätt eller vad det nu kan vara – och lägger ihop den tiden med en tidsbuffert för oanade händelser. Det kan vara förseningar i tunnelbanan, vägarbeten, att man inte har rätt skruvar till det man ska bygga och måste handla nya, och så vidare.

Den goda planeraren kommer mycket sällan försent och får ganska ofta använda sin tidsbuffert för oanade händelser till väntan istället, om den exempelvis är på väg för att möta någon, och någonting oanat inte kommer emellan. Om den inte har stämt träff med en annan god planerare, som inte stött på några oanade händelser, förstås. Då blir träffen bara något tidigarelagd.

Allt det här sätts ur spel när man har att göra med krafter som är oanade i sin natur, därför att man inte har någon effektiv tid att förhålla sig till. Det oanade upphör förvisso att vara oanat när det har blivit definition, i den bemärkelsen att man anar, eller rent av vet, att det oanade kommer att ske, men i vilken form och omfattning är det omöjligt att beräkna.

Ibland kan en gren på marken vara någonting man bara går förbi.

Ibland kan en gren på marken komma att bli det viktigaste man har i livet.