Kan man föreställa sig något effektivare än sången,

som ett verktyg för att hålla ödsligheten stången?

Korvas har fått ett nytt rum under trappan och har varit där större delen av tiden, sedan invigningen för två dygn sedan. Inte på nätterna dock, även om hon till en början ivrigt insisterade på att det var här hon skulle bo permanent. Lyckligtvis hann jag ta en bild av rummet i ett mycket tidigt skede för inom loppet av ett par timmar hade hon förvandlat tillhållet till något som närmast för tankarna till en pundarkvart.

Och då vill jag passa på att poängtera att det som närmast för tankarna dit är stökigheten och ingenting annat.

Jag längtar tills vi ser Ronja Rövardotter tillsammans, Korvas och jag. Hon kommer nog att känna igen rumpnissarna när de gör entré, därför att jag har liknat henne vid dem så många gånger nu. När Korvas går på som en galning med sina ”varför då”, kan det hända att jag härmar henne och säger ”vaffaff vaffaff vafför gör du på detta viset”. Det tycker hon är kul.

Ibland härmar jag henne lite mer ingående, och låter henne känna på hur svårt det kan vara att följa med en varför-spiral ner i djupet. Det tycker hon också är roligt, även om hon har mycket kvar att lära och snabbt ramlar i de fallgropar som jag själv gör allt som står i min makt för att ta mig förbi, varför trådarna sällan blir särskilt långa. Såhär kan en frågestund vid en gemensam diskning se ut, när det är jag som frågar:

”Varför måste man diska?”

”För att det ska bli rent.”

”Varför måste disken vara ren?”

”För att den måste det.”

De har haft brandövning på dagis, och alla barn fick gå ut på gården utan kläder och skor. Det var en chock för Korvas att hon varken fick ta med sig sin lilla plastnalle, som råkade ligga i ett annat rum, eller ta på sig ytterkläderna när det brann i huset.

Sedan dess har hon pratat mycket om att när det brinner får man inte ha med sig leksaker ut, eller ha kläder på sig. Trots ivriga förklaringsförsök från min sida, om att det handlar om att det tar tid att hämta kläder och leksaker och att det är därför man inte tar med sig det, snarare än att det handlar om ett generellt klädförbud utomhus vid bränder, vill hon inte alls lyssna på det jag säger.

För henne är det enkelt. Hon fick uppleva en situation då de övade sig inför en brand på dagis, och ingen tilläts hämta sina leksaker eller ytterkläder. Följaktligen får man inte ha dessa ting när det brinner.

Som det är nu skulle Korvas sannolikt klä av sig sin overall och kasta sina leksaker, om hon skulle ha turen att befinna sig utomhus när det börjar brinna.

Om man har fått ett barn brukar det inte dröja länge innan frågan om man inte ska skaffa ett till kommer…

Läs krönikan här!

Ibland kan bibliotekens villkor verka hårda, att man måste lämna tillbaka någonting som man kan ha kommit att fästa sig vid, men eftersom det är själva grundprincipen med bibliotek är det svårt att komma runt. Hur skulle annars någon annan kunna läsa böckerna och se på filmerna, om ingen lämnade tillbaka det de lånade? Snart nog skulle vårt vackra stadsbibliotek likna ett övergivet palats, tömd på allt, sånär som på ofantliga mängder hyllor utan någonting att bära.

Snart nog skulle det, inför häpna åhörare, hållas föreläsningar om fenomenet bibliotek. Ett förgånget koncept från en svunnen tid då det var möjligt för nästan vem som helst att ta del av förstklassig litteratur utan att betala ett öre. Jag säger ”nästan” vem som helst, för att jag förmodar att det krävs att man har ett personnummer och en adress, och det är det inte alla som har.

Det var inte helt lätt att förklara det där för en uppriven treåring, som upplevde att hon inte hade fått chansen att titta klart ordentligt på Mumindalen. Enligt min uppfattning blir man aldrig riktigt klar med Mumindalen, vare sig man är tre eller hundratre, men det är en annan fråga som jag valde att hålla utanför diskussionen.

Med löften om att låna om filmen vid tillfälle, och dessutom addera Dunderklumpen, lade sig stormen till slut, varför vi helt och hållet kunde ägna promenaden till dagis åt att diskutera kondens, frost och varför det finns stuprör.

På det hela taget en intellektuellt stimulerande morgon med andra ord. Och hela händelseförloppet var färdigutspelat vid en tid på dygnet då jag i mitt gamla liv knappt hade hunnit med en första harkling.

Jag vill passa på att tacka för den oro som uttrycks i kommentarerna till mitt tidigare inlägg. Det är fint, men framförallt får det mig att inse att jag måste förtydliga mig lite. Jag kan vara naiv och tro att mina läsare ska förstå mer än de gör ibland, när jag ser läsarna som en grupp människor som har läst många av mina inlägg och därför ”känner mig” så pass väl att de kan göra vissa grundantaganden om hur saker och ting förhåller sig. I det här fallet skulle ett sådant grundantagande vara att jag inte är en sorts person som låter min dotter sniffa, varför man skulle förstå att inlägget varken var ett rop på hjälp, eller en beskrivning av ett ohälsosamt beroende, som jag dessutom rycker på axlarna åt.

Det handlar alltså varken om starka medel, eller om att sniffa, utan om att Molly tycker om goda dofter, vilket då och då tar sig uttrycket att hon luktar på saker som hon tycker luktar gott. Det kan vara en deodorant eller att stanna till snabbt på gatan utanför en tvättstuga, eller att tjata till sig ett diskmedel som luktar hallon, så att det i alla fall finns något nöje med att ha en diskdag. Och någon gång ibland kan det röra sig om att lukta på någon mildare såpa, i en dos väl jämförbar med den man får när man använder såpan vid städning.

Nu byggde jag, och skruvade till, en hel historia av att det fanns ett tillfälle när jag kom in på hennes rum och hon luktade på en såpa (vilket såg ytterst komiskt ut), så att man om man läser inlägget ordagrant kan tro att det rör sig om ett rengöringsmedelsmissbruk. Det var aldrig min mening att man verkligen skulle tro det, återigen med hänvisning till min naivitet. Det var dumt och så förhåller det sig alltså inte. Texten var ingenting annat än ett fatalt misslyckat försök att skriva ett roande inlägg.

Även om det nu i förlängningen, trots allt, har skapat en situation som inte helt saknar inslag av komik.

Om man letar efter något rengöringsmedel som tycks vara spårlöst försvunnet är det stor chans att man finner det inne på Mollys rum. Hon älskar den sortens städprodukter. Därmed inte sagt att det brukar vara skinande rent inne hos henne, för det skulle aldrig falla henne in att slösa rengöringsmedel på rengöring, när dess ljuvligaste effekt uppnås genom att sniffa det.

Jag minns när jag letade som besatt efter en flaska allrengöring, och i desperation vände mig till Molly för att höra om hon till äventyrs visste var den var, bara för att se henne sittande på sängen, framför en film, med flaskan under näsan.

Ja, det är en smula underligt kanske, men vi älskar henne ändå.

Mitt liv har kommit att kretsa mycket runt björnar den senaste tiden. Nyligen läste jag en Passalina-bok om en pastor och en björn, och efter att jag upptäckte björnen i mitt familjealbum (den som Korvas trodde var min mormor) och bestämde mig för att ta reda på mer om den, har korrespondensen med Skansen blivit ett viktigt inslag i min vardag.

Nu vet jag att björnen jag har sökt hette Cici och föddes 1976. Det kan man veta för att hon var den enda som var så ljus i pälsen – Kåra var väldigt mörk och Harriet var mittemellan. Att det skulle ha varit hanen Charlie var det aldrig tal om, så jag antar att en kännare inte har några besvär med att skilja en hona från en hane. Och fler vuxna björnar fanns det inte på Skansen 1982.

Dessvärre gick min dröm om att kunna hälsa på Cicis avkommor på Skansen i kras, då de alla adopterades bort till andra djurparker, när Cici dog en alldeles för tidig död 1984. Vad som hände med barnen sen vet jag inte.

Hur nyfiken jag än är på hur Cici dog och vart avkommorna tog vägen, känner jag att jag har pressat min vänliga kontaktperson på Skansen tillräckligt nu. Nästan varje mejl från kontaktpersonens håll har avslutats på ett sätt som uttrycker, om än på ett artigt och tämligen subtilt vis, en önskan om att vår kontakt ska upphöra i och med det. En önskan som jag har valt att ignorera, eftersom det inte har sagts rakt ut, i min iver att spåra rätt på björnen. Men nu är gränsen nådd känner jag.

Och jag måste jag ta en paus innan jag kontaktar dem igen, för att få reda på lite mer om den där apan som också figurerar i familjealbumet.

Cici – vila i frid.

Lisa körde Gullrumpan och jag värmde Korvas fingrar som blivit kalla i den friska luften. Som den vanaste sjöbusen fotograferade Lisa oss samtidigt som hon körde båten, även om färden inte blev lika rak då som den hade blivit annars. Inte alls lika rak faktiskt. Men man får åka sicksack på hösten, för då har man hela havet för sig själv.