Idag är en skitdag och jag är på så dåligt humör att jag har fått ont i huvudet. Det började med en rejäl försovning, som i och för sig inte saboterade någonting i sig, men det kunde den ha gjort och jag hatar att försova mig. Det rubbar balansen.

Och jag har inte alls lyckats pricka någon av de tangenter jag måste pricka för att förmedla någonting över huvud taget. Jag har haft samma precision i fingrarna som om jag hade haft vinterskor på händerna. Om ni kan se det framför er, bilden av en arg människa med vinterskor på händerna som försöker skriva, så kommer den bilden inte bara att te sig sorglig och idiotisk utan också vara identisk med bilden av mig.

När jag slutligen satte skorna på fötterna istället, för att skynda iväg till min dotters dagis för att vara med på hennes luciafirande, var det ödsligt tomt på vuxenkläder i kapprummet när jag kom fram. Det var ju naturligtvis ingenting konstigt med det, eftersom alla andra vet att man firar Lucia imorgon.

Lucia är dum i huvudet om ni frågar mig.

Varje dag frågar Korvas mig vad min mamma heter, och jag svarar att hon hette Ingalill (hon var inte speciellt förtjust i det namnet, men det var det hon hette, och de döda grämer sig icke). Sen frågar hon mig om hon är död och jag svarar att det är hon. Därefter frågar hon mig vad min pappa heter och jag svarar Dimiter. ”Mimiter, som min farfar”, säger hon och sen vill hon att jag ska fråga henne om hennes mamma och pappa och mor- och farföräldrar, och mostrar och fastrar och kusiner.

Sen brukar hon fråga mig vad min mamma heter, och jag svarar att hon hette Ingalill. Då frågar hon mig om hon är död och jag svarar att det är hon. Därefter frågar hon mig vad min pappa heter och jag svarar Dimiter. ”Mimiter, som min farfar”, säger hon och sen vill hon att jag ska fråga henne om hennes mamma och pappa och mor- och farföräldrar, och mostrar och fastrar och kusiner.

Sen frågar hon mig vad min mamma heter, och här brukar jag komma att tänka på min sensationellt korta karriär som telefonförsäljare för ca sjutton år sedan, då jag skulle värva medlemskap till naturskyddsföreningen. Jag höll på att bli sinnesjuk av att upprepa exakt samma sak om och om igen, så jag slutade efter en knapp vecka.

Här är det helt andra anställningsvillkor.

Ett annat scenario som kan uppstå vid införskaffandet av Korvas frukt, är att hon väljer en som hon sen inte vill äta upp. Det här gillar jag inte alls, och det värsta är när hon tar en tugga på frukten innan hon lämnar den åt sitt öde.

En tugga som är så liten att den knappt räknas som tugga, i bemärkelsen att hon får någonting i sig, men tillräckligt stor för att göra frukten mindre attraktiv för eventuella kommande intressenter, och stor nog för att förstöra det för frukten skyddande hölje som skalet utgör.

Nästan varje dag köper vi en frukt till Korvas på väg hem från dagis. Det är en process som inte får skyndas och hon väljer noggrant ut dagens läckerhet efter sort, storlek och kondition. Och etikett. 

En fin etikett väger upp för mycket. Igår ville hon exempelvis välja en närmast förmultnad banan från lådan med frukt som inte längre går att sälja, som har en skylt som det står ”gratis är gott” på, för att etiketterna råkade vara större och finare på dem än på de bananer för ordinarie pris som fortfarande såg ätliga ut.

Att gratis är gott är förövrigt ett påstående som inte alls behöver vara sant, utan beror helt och hållet på hur det som är gratis smakar. Något som man inte nödvändigtvis vill ta reda på om det som är gratis är ruttet. Att gratis är billigt, eller rent av gratis, är däremot ingenting man behöver tvista om. Därför kan man heller inte ta ifrån butiksföreståndaren det att fram tills han skrev dit orden ”är gott” hade han författat en sanningsenlig skylt. Möjligen blev han distraherad av en kund och skulle egentligen ha skrivit någonting annat, det kan vi omöjligt veta.

Vad vi däremot vet är att Korvas ville ha en banan från ”Gratis är gott”-lådan, trots att den var rutten, för att etiketten var fin. Som jag såg det fanns det två problem med det. Dels befarade jag att Korvas inte skulle gilla den skamfilade bananen och dels skulle vi inte ha någonting annat från butiken den här gången, och jag kände mig inte alls bekväm med att bara gå in och hämta en gratis banan och sedan gå ut igen. Då skulle jag känna mig tvingad att köpa någonting annat istället.

Det här ledde fram till en kompromiss som gick ut på att vi tog etiketten från den skämda bananen och fäste på den ätliga, och på så sätt blev alla nöjda. Jag fick göra rätt för mig, utan att för den skull behöva förköpa mig, butiksföreståndaren fick sälja någonting och Korvas fick både någonting i magen och på näsan.

Jag antar att jag borde ha glatt mig åt att jag kunde se dem över huvud taget, långsynt som jag har blivit, men när jag skulle tvätta mig i ansiktet och upptäckte hårtofsarna på mina öron blev jag chockerad. Både över att de var där och över att jag inte hade upptäckt dem tidigare. Tofsarnas längd vittnade om att jag hade haft mer än skälig tid på mig att upptäcka dem, om jag bara hade varit mer observant…

Läs krönikan här!

Jag kan jag inte minnas när jag behövde väcka Korvas på morgonen senast, innan det här julinfernot började.

Under en lång period gick hon in på vårt sovrum och antingen smekte någon av oss försiktigt i ansiktet eller knuffade någon av oss otåligt i sidan och meddelade att det var dags att gå upp. På senare tid har hon börjat gå raka vägen till toaletten, varför den nya väckningssignalen låtit: ”jag har kissat färdigt”, vilket har förkortat sträckan mellan sömn och aktiv handling avsevärt.

Inte alls olik stegringsfunktionen på en väckarklocka, stiger min dotters rop gradvis i styrka, från att ha börjat mycket tyst och försiktigt. Så om man vaknar till ”JAG HAR KISSAT FÄRDIGT!”, kan man vara ganska säker på att man har sovit sig igenom de tidigare signalerna.

Men nu har jag alltså väckt henne ett par morgnar i rad, så att vi ska hinna se julkalendern. Vanligtvis brukar hon vara uppe vid den här tiden, men sannolikt har vintermörkret gjort så att hon nu behöver den extrasömn som jag har ryckt henne ur. Och även om morgnarna har varit mysiga, i soffan med Korvas uppkrupen i mitt knä, har hon blivit fruktansvärt trött, arg och ledsen på eftermiddagarna.

I kön till kassan på väg ut från mataffären efter dagis igår, mötte vi en av Korvas dagisfröknar som sa hej och gick vidare. När Korvas inte svarade, sa jag att hon måste säga hej tillbaka när folk hälsar, vilket gjorde henne fullkomligt bestört över att hon inte hade hälsat. ”Men gör det nu”, sa jag. ”Spring efter henne och säg hej och så kommer du tillbaka hit sen.”

Vi hade redan bråkat om i stort sett allt i hela butiken som Korvas ville ha men inte fick, med gråt och vansinnesutbrott som resultat, varför jag inte ville missa detta tillfälle att tysta en attack utan att det innebar att jag ”sålde mig”. Efter en halv minut kom hon tillbaka än mer bestört och sa att det inte gick att säga hej, därför att fröken hade försvunnit till en annan avdelning i butiken. ”Men gå efter henne in dit och säg hej då”, sa jag, varpå jag skuggade henne för att inte tappa bort henne i butiken.

Från mitt gömställe såg jag hur hon till slut hann ifatt sin fröken och stod en meter ifrån henne och bara stirrade, utan att fröken, som var lyckligt ovetande om den dramatik hon var inblandad i, ens märkte att hon var där. Till slut skrek Korvas ”HEJ!”, på ett sätt som lät mer som stick åt helvete än kul att se dig, och när den förvånade fröken vände sig om och sa hej tillbaka stirrade Korvas hotfullt på henne en stund, innan hon började traska mot kassorna igen.

Imorse fick hon få sova tills hon vaknade.

Hon säger någonting och upprepar sig, men jag kan inte riktigt avgöra om min dotter säger ”skitstövel” eller ”skitstabil”.

Och jag kan heller inte komma på om det har någon vidare betydelse.

Jag upphör aldrig att förundras över hur många sånger Korvas kan. Det är ju ingenting konstigt med det egentligen, de sjunger sånger hela dagarna på dagis, men när man inte är med under repetitionerna kommer de som överraskningar när de presenteras i färdig form i hemmet. Nyligen hörde jag en helt ny låt som gick ungefär såhär: ”Annars måste du vara snäll och vänta på din aftonkväll. Önska, önska runt i ring, önska kostar ingenting. Tänk vad man vill ha det bra, säg vad du vill ha pappa.”

Så skulle jag önska något jag ville ha innan visan började om. Men när jag skulle önska mig någonting tog det stopp. Visst hade jag kunnat önska mig resor eller restaurangbesök eller någonting i stil med det, men jag inbillade mig att det här var en julklappsvisa och att Korvas var ute efter prylar, så det slutade med att jag hittade på istället – frukt och annat smått.

Ända sedan visan upphörde – inte naturligt utan när jag sa att jag inte ville vara med längre efter ett tjugotal varv – har jag fortsatt att fundera på någon pryl jag vill ha, utan att komma på någonting. Det är klart att det finns en massa saker som vore roligt att ha, en vinterjacka i bättre skick än den jag har exempelvis, men ingenting som jag passionerat önskar mig på det där sättet som jag minns att jag kunde önska mig saker när jag var yngre. Hela dagar kunde jag drömma om något visst föremål som skulle förändra mitt liv.

Nu har jag istället övergått till att fundera på om det betyder att jag har gett upp mina drömmar, eller om jag bara har slutat koppla ihop dem med materiella ting. Det är ingen liten fråga det. Slutsatsen är helt avgörande för om jag har krympt eller vuxit som människa.

Undrar om de tänker på det här när de lär barnen nya visor.

Vi hade lite bråttom till bussen som skulle ta oss till Skeppsholmen, Korvas och jag, och då uppstod en situation där jag behövde tjata om påklädningen. Det är verkligen ingenting nytt i sig, att behöva tjata om att hon ska klä på sig, men att göra det när hon är mitt inne i ett yogapass har jag aldrig varit med om.

”Jag tycker om katter och hundar”, berättade Korvas på väg hem från dagis. Så fortsatte hon med att berätta att hundar tycker om att nosa på henne och att katter tycker om att stryka sig mot henne. Jag har själv sett det ske många gånger, så jag vet att hon inte far med osanning.

Någonstans här i diskussionen började jag vandra iväg i tankarna så att periferihörseln fick sköta jobbet. Jag hörde alltså, men var inte närvarande.

”Och älgar, jag tycker om tre djur. Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”Katter, hundar och älgar, det är tre.”

”…”

”DET ÄR TRE DJUR, KATTER, HUNDAR OCH ÄLGAR!”

”Men varför skriker du Korvas?”

”FÖR ANNARS HÖR DU INTE!”

”Förlåt, jag drömde mig bort lite. Du gillar älgar också. Katter och hundar och älgar, det är tre djur. Du gillar tre djur.”

Korvas log nöjt när jag hade bekräftat vad som gällde. ”Men råttor då, tycker du inte om råttor?”, fortsatte jag.

”Jag tycker bara om möss, men inga fler djur. Bara fyra.”

”Men björnar då?”

”Bruna björnar och isbjörnar, men inga fler djur tycker jag om.”

”Och fiskar då, tycker du inte om fiskar?”

”Jo, men inga fler djur.”