Strax innan jag var framme vid dagis igår, bestämde jag mig för att förlänga min promenad för att rensa sinnet. Tusen tankar snurrade i huvudet, utan att någon blev färdigtänkt, och jag vet att när jag är så fjärran blir tiden med Korvas inte särskilt angenäm. Då tittar jag på henne utan att se henne och mitt robotjag får ta hand om allt det praktiska samtidigt som den andra delen fortsätter att hoppa mellan meningslösheter. Därför bytte jag riktning, sänkte promenadtempot och andades lugnare och började räkna gatstenar.

Vid ett tillfälle krockade jag nästan med en kändis, på det där på samma gång löjliga och fascinerande sättet då man gör en ansats att svänga för att lämna plats åt den andre, samtidigt som den andre gör samma sak samtidigt, fast spegelvänt. Man liksom sicksackar framåt som varandras spegelbild och krocken är oundviklig om ingen stannar och låter den andre gå först. Vanligtvis slutar de här händelserna med ett smågenerat skratt från båda parter, och jag brukar le en stund efteråt åt det fina i att ha delat ett ögonblick med en total främling.

Nu var det ingen som stannade. Vi möttes i en tackling, längst ut på trottoarkanten, och det var bara jag som hade anständigheten att skratta lite ansträngt åt missödet. Kändisen såg ut som en sten i ansiktet, som att det var mitt fel.

”Jävla stroppkändis”, tänkte jag då, men valde att skjuta tanken åt sidan för att inte förstöra det lugn som jag höll på att bygga upp. Så jag började räkna gatstenar igen, från ett eftersom jag hade tappat räkningen, och när jag kom fram till dagis hade jag en anständig förälders fokus och Korvas och jag hade en fin stund tillsammans.

Varje gång jag svävade iväg i tankarna igen började jag räkna. Det är så jag vet att södra sidan av huset mittemot Matteus kyrka har 94 fönster.

Jag avskyr att kasta matrester. Speciellt avskyr jag att kasta köttrester därför att det är en så uppenbar skymf mot djuret som fick sätta livet till, och likförbannat händer det ibland att köttrester hinner blir skämda. Nu finner jag en viss samvetströst i att råttorna i alla fall kommer att mumsa i sig resterna. Man kan tycka vad man vill om råttor, men de är bra på att ta hand om rester.

Mina tankar kretsar mycket kring råttor dessa dagar, vilket säkerligen beror på att vi har fått råttor i grovsoprummet. Eller fått och fått, vi har nog alltid haft råttor där och jag tror att det är vanligare att det finns råttor i grovsoprum än att det inte gör det, men nu märker man av dem på ett annat sätt. Både genom att man ser råttbajs överallt och att det sitter uppe skyltar om råttgift lite här och där. Antagligen är de fler nu än tidigare.

Därför knackar jag alltid på innan jag öppnar plåtdörren till soprummet. Jag vill ge råttorna en chans att hinna springa och gömma sig innan jag kommer in. Inte av ren artighet utan för att det värsta jag vet är överraskningsmomentet, när det bara sprätter till framför fötterna på en, då någon lortig gnagare tar till flykten.

Från och med nu kommer jag att knacka hårdare och vänta längre innan jag kliver in.

Jag fattar inte hur jag kunde glömma sockerbagaren, som jag hade planerat att visa en repris av lagom till jul. Varje jul skulle jag visa den hade jag tänkt, som en fin tradition.

Men granen står trots allt kvar och lockar till epileptiska anfall, med sitt frenetiska blinkande, och då kan det ju inte vara försent med en julsång tänker jag.

Så här kommer den igen.

”Jag spiller inte längre”, säger hon med viktig uppsyn, samtidigt som en droppe mjölk rinner nerför hennes haka. Hon spärrar upp ögonen och har den där lillgamla tonen i rösten som är rätt gullig nu när hon är så liten, men som kommer att bli synnerligen ogullig om den håller i sig för länge. Ofta vill hon markera hur stor hon har blivit genom att upplysa oss om hur hennes beteende skiljer sig från en bebis.

”Om man spiller som en bebis får man ingen mat”, fortsätter hon…

Okej, det ska erkännas att vi aldrig aktivt har uppmuntrat spill. Vi har aldrig varit den sortens föräldrar som säger ”bra Korvas, gud vad duktig du är som spiller!”, det har vi inte. På så sätt är vi ganska hårda, men att vi skulle vara så hårda som att vi tar maten ifrån henne om hon spiller, det är rent svammel.

Att ha en treåring är lite som att ha en hund, brukar jag tänka. Speciellt en halvtimme efter att jag har dammsugit brukar jag tänka på det, eftersom golvet redan då har hunnit täckas av ett nytt lager av smulor och små papperslappar, som om en rastlös hund hade dragit fram…

Läs krönikan här!

Alltså den där proceduren med korven, som började som en rar del av nattningen, håller på att gå överstyr. Nu har hon börjat skrika på nätterna om att korven har gått sönder, när den har hamnat i oordning. För så är det ställt med mänskliga korvar, att om korven rör sig inuti brödet så kan brödet lätt rulla upp sig och likna ett vanligt täcke.

Men sånt får man finna sig i tycker jag, och det har jag försökt förmedla till Korvas. Jag har sagt att det blir så med korvar, att de går sönder på nätterna och det gör ingenting. Man kan göra en ny, perfekt korv, nästa natt. Senast inatt hade vi den här diskussionen, då jag var inne och reparerade korven, efter att ha väckts av min dotters desperata tjut.

Det gav dessvärre inget resultat, för lite senare när jag återigen hade sjunkit in i en skön sömn kom nya klagovisor om att hon måste gå och kissa, vilket hon inte kunde göra utan att förstöra korven. När jag hjälpte henne igen förklarade jag att vi också behöver sova och att hon inte kan skrika på det där sättet mitt i natten bara för att täcket riskerar att rulla upp sig.

”Jag tycker inte att natten är så fin, det är därför jag skriker”, svarade hon på det. Och kort därefter skrek hon igen, men då fick Lisa gå upp. Därför vet jag inte precis vad som hände, men det mesta talar för att det var samma visa igen.

Trubbel med korven.

Trots att jag inte har något flyt alls i det jag håller på med är jag glad idag. Glad över att utsikterna för att jag ska kunna köpa mig en ny almanacka på vägen hem från dagis är ganska goda. Det är Mollys matdag och ingredienserna till det handlade jag igår.

Att köpa sin kalender såhär tidigt på året innebär flera stora förtjänster. Den blir lättare att hitta, eftersom säsongen är den rätta. Man slipper skriva sina anteckningar på de minimala fälten som finns på de sista sidorna i förra årets kalender. Men framförallt (det här har jag pratat om tidigare, men det är en lika aktuell fråga varje år) slipper man äta så många perforerade pappershörn på en gång.

Den första måndagen på ett nytt år måste betraktas som måndagarnas måndag. En supermåndag som bär på allt det som vanliga måndagar bär på, multiplicerat med femtiotvå. Om måndagar gör en lycklig i vanliga fall, borde man vara närmast euforisk en dag som denna. Om vanliga måndagar däremot bjuder på självmordstankar är det stor risk (eller chans beroende på hur man ser det) att man inte överlever den här dagen.

Personligen befinner jag mig någonstans mittemellan. Måndagarna gör mig varken lycklig eller tar kål på mig, men jag kan känna en viss förstärkt prestationsångest då. En känsla av att det som händer på måndagen sätter ribban för det som händer resten av veckan. Det fungerar naturligtvis inte så, men det hindrar inte känslorna från att tycka det. 

Därifrån kan ni själva dra slutsatser om lämplighetsgraden i att välja en supermåndag som dagen för sin comeback på bloggen. Förstärkt prestationsångest x 52. Det sundaste draget vore naturligtvis att skjuta på comebacken till imorgon. 

Det hade jag också gjort om jag inte hade suttit inne på den här bilden, där Lisa har dokumenterat Korvas livs första vakna skarv mellan två år, med tillhörande fyrverkerier.

Sånt lämpar sig väl att visa en supermåndag.