Det fanns en tid när ordet ”pappa” lät som ljuv musik i mina öron och gav mig rysningar. I början var det så fantastiskt att jag inte kunde få nog av det. Inte sällan pekade jag på mig själv och frågade ”vem är det här?”, bara för att få höra det.

Det kan fortfarande få mig att haja till ibland, på ett lite svindlande sätt, när ordet utlöser insikten om att jag faktiskt är en pappa. Alltså, det vet jag ju hela tiden, men ibland kan jag verkligen känna det och bli fascinerad och närmast förvånad. Att jag är en pappa, till ett barn som nyss var en bebis men som nu går och pratar, skojar och jävlas.

Men sedan några veckor tillbaka används ordet ”pappa” ibland så frekvent att det blir smärtsamt. Hon har haft dagar då hälften av alla meningar hon yttrar börjar med ”men pappa”, och då känns det efter ett tag lite som när någon kör in ett finger i sidan på en. Som att någon pickar på en samtidigt som den talar, för att försäkra sig om att man inte flyr iväg med uppmärksamheten.

Då vill jag ibland skrika ”MEN JAAAAAA, VAD ÄR DET!?” Men det gör jag naturligtvis inte.

Nyfriserad, nygaddad och med egenvald klädsel var hon ivrig att bege sig till dagis.

Ända sedan första gången vi var på Fotografiska har Korvas kallat deras logotyp, i vilket sammanhang den än har dykt upp, för taturering, eftersom tatueringen hon fick med sig därifrån hade formen av deras logotyp och var den största behållningen för henne den gången. Och lika stor som besvikelsen var över att tatueringarna var slut förra gången vi var där, var glädjen över att de återigen fanns när vi var där i söndags.

Det här med att få dem att räcka längre, genom att bära en tatuering i taget, var ingenting som tilltalade henne.

Minns ni hur det kändes när man var tonåring och satt och tittade på tv med sina föräldrar när det plötsligt blev sex i rutan, smaskande och nakna kroppar? Tystnaden som uppstod då. Hur man blev medveten om sina egna rörelser och andetag och ville sjunka genom möblerna och bad till högre makter att den pinsamma tortyren snart skulle upphöra.

Även om man aldrig skulle få för sig att fråga så var man ju lite nyfiken på hur de på andra sidan kände det, de vuxna, för de var ju också tysta och måna om att inte söka ens blick just då.

När Molly var lite krasslig häromdagen tyckte jag att vi skulle se en klassiker på dvd tillsammans. Men filmen, Trainspotting, var inte alls så som jag kom ihåg den.

Så nu vet jag. Att känslan på andra sidan inte är helt olik.

Hade jag varit en teknikens mästare så skulle jag ha visat er bilderna som finns i min mobiltelefon, som jag har fått skickade till mig idag. Men det är jag inte. Senast jag försökte var det många svordomar fram till att jag bestämde mig för att mms:a dem till bloggen som ett eget inlägg. Därefter, när jag hade kopierat bilderna, raderade jag snabbt inlägget, varpå jag skrev ett nytt där jag klistrade in bilderna. På det sättet tänker jag inte arbeta mer, och i väntan på motivationen, expertkunnandet, de rätta sladdarna, eller vad det nu är som krävs för att det ska fungera så blir det inga mobilbilder. Obs! Jag är inte ute efter förslag på hur jag ska gå tillväga i kommentarerna. Det skulle bli som att läsa i en instruktionsbok och det vill jag inte alls. Den sortens hjälp jag vill ha är att någon visar mig på ett begripligt sätt hur man gör och så kan jag göra på samma sätt sen.

Vill ni hjälpa mig måste ni alltså komma hit. Det är bara att ringa på dörren och är det någon annan än jag som öppnar kan ni säga ”hej jag skulle hjälpa den där teknikfientliga och bångstyriga gubben till korvasbloggare med överföringen av mobilbilder”. Så visar ni hur man gör och så bjuder jag på kaffe. Kommer ni nu på en gång finns det scones hemma som Molly har bakat.

Alla blir inte jätteglada när de får semla, så är det, och det får man ha med i beräkningen när man gör dem. En viss procent kommer att vara pärlor för svin. Sen kan det finnas gynnsamma sidoeffekter även av det, att exempelvis svinens pappor får mer att glufsa i sig, men det är ändå ett jäkla sätt.

Men nu ville jag faktiskt återkomma till gårdagens bild, därför att jag avsiktligt utelämnade brödkorgen, paprikan och vitkålen, som också syns i bild, för att jag inte hade tid att skriva om dem. Vart och ett av dessa objekt har också en historia. Det lilla brödbandet och plastpåsen också förvisso, men deras respektive historia, från det att de kom in i mitt liv, är så intetsägande att jag väljer att ignorera dem. Paprikans är i ärlighetens namn inte jättekul den heller, så vi hoppar över den också. I brödburken, som skymtar i bildens högra hörn, förvarar vi potatis. Vid de få tillfällen då vi har mjukt bröd hemma, förvarar vi det ovanpå brödburken.

I vänster hörn skymtar vitkålen och det är den jag vill komma till, även om jag i skrivande stund inser att dess historia kanske inte heller är skitintressant, men utan den har jag ingenting. Det är bara halva vitkålen som ligger där, därför att jag hade gjort kålpudding till middag på den andra halvan. När jag berättade för Molly att det var kålpudding till middag började hon skratta. Det har hon gjort varje gång vi har ätit det sedan den allra första gången för mer än ett år sedan. Den gången vågade hon inte skratta. Ville men vågade inte.

Jag hade bråkat med Lisa och var på ett riktigt helvetesdåligt humör medan jag lagade maten. Röd i ansiktet och full av invärtes svordomar om livets baksidor. Jag var också arg över att det enligt receptet skulle vara så lite kål i kålpuddingen. Hur fan kunde man kalla någonting för kålpudding när det knappt var någon kål i den? Ett litet stänk bara.

Maten var god, men det blev väldigt små portioner för att det skulle räcka till alla. Sverker, Lisa och Molly, som tycktes smått roade av mitt humör, satt tysta som om min vrede skulle släppas lös vid minsta ljud. När jag insåg att jag hade haft i 75 gram kål istället 0,75 kg, som det faktiskt stod i receptet, och såg hur de andra runt bordet kämpade för att hålla skrattet inne, blev jag om möjligt ännu rödare i ansiktet. Visst förstod jag att det skulle komma en tid då jag också skulle roas av det där, men den tiden var långt ifrån kommen där och då.

Därför skrattar Molly varje gång jag gör eller pratar om kålpudding. Man kan ana att det är det där kvävda skrattet för mer än ett år sedan, som pyser ut portionsvis varje gång kålpudding kommer på tal. Och jag befarar att hon har en dos som kommer att vara hela livet.

Nuförtiden kallas rätten kålpudding med kål.

Ruggigt goda semlor gjorde vi igår. Lite buckliga kanske, men ruggigt goda. Som i ett familjematlagningsprogram stod vi där på rad. Jag skopade upp mjöl, Korvas hällde ner det i en bunke och Molly rörde ner det i degen.

I bild ser vi också kniven, en jäkligt bra kniv, med vilken vi skar av topparna på bröden och gaffeln, med vilken vi blandade mandelmassa, bröd och mjölk.

Molly och jag åt upp de här fyra medan Korvas sov. Idag ska hon också få smaka.

Imorse, när Molly var på väg till sin praoplats, skickade hon ett sms som fick mig att börja gapskratta: ”Det är semmeldagen idag kan vi inte baka det sen? Du kan ha med dig på luncherna du går på osv :D”

Molly har lärt sig att lägga fram argument för saker hon vill ska hända. Att man bara vill för att man vill är i de flesta fallen inte en särskilt framgångsrik modell, och det har hon förstått, men hon trevar fortfarande med själva argumenten kan man säga. Och framförallt i vilka situationer de verkligen behövs.

Jag lovade att vi skulle baka. Vill min dotter baka semlor med mig så ska vi baka semlor.

Men ”ha med mig på luncherna” och ”osv”, hahaha jag dör.

Vi städade badrummet och diskuterade döden, Korvas och jag. Dagen innan, i fredags, var hon på begravning för första gången i livet.

Jag hade förberett henne innan, berättat att man skulle försöka vara tyst och sitta stilla länge, och att många skulle gråta, men att det var i sin ordning. När man saknar någon mycket så är det skönt att gråta. Hon satt knäpptyst, med en ros i ena handen och min hand i den andra, och iakttog ceremonin med forskande ögon. Med jämna mellanrum vände hon upp blicken för att läsa av mitt ansikte och kolla så att allt var okej, och då log jag för att bekräfta att precis såhär skulle det vara. Hon var allvarlig men inte orolig, och jag tror att hon tyckte att det var högtidligt att hon fick vara med.

I badrummet dagen efter undrade Korvas varför hon som hade dött var död, och jag berättade, återigen, att hon var gammal och att när man blir gammal så dör man till slut. Jag höll upp fyra fingrar i luften och sa att såhär många år har du snart levt, och hon som dog har levt såhär många år, och så räknade jag från ett till åttioåtta på fingrarna. När jag kom till ungefär femtio började Korvas skratta, för att jag räknade och räknade och inte tycktes ha några planer på att sluta. Som om jag skojade.

Redan vid trettiosju, min egen ålder, tänkte jag på att jag faktiskt hade hållit på och räknat ett tag, och att det fortfarande var femtioen fingrar kvar. Vid fyrtioåtta tänkte jag på mamma och hade fyrtio fingrar kvar. När jag hade räknat till alla åttioåtta, finger för finger, var både Korvas och jag överens om att hon som dog hade levt väldigt många år.

Men att älskade föräldrar och älskade vänner, är älskade föräldrar och älskade vänner, om de så är tusen år gamla, det förstod Korvas mycket väl.

”VA!?”, brukar jag säga i en chockerad ton, ofta under nattningen, och Korvas börjar skratta och förstår vad som ska komma bara på hur jag spärrar upp ögonen och munnen. ”DU HAR EN KNOPP MITT I ANSIKTET! Den måste vi ta bort!”

”NEJ, STOPP”, svarar hon. ”Det där är näsan, det är ingen knopp. Vill man inte så vill man inte”, fortsätter hon och får ett strängt uttryck i ansiktet, och jag misstänker hon både gillar och ogillar den här leken. Hon skrattar alltid först, men möjligen finns en liten, liten osäkerhet på om jag har uppriktiga planer på att faktiskt ta bort hennes näsa. Av erfarenhet borde hon dock veta att det inte är någon större risk.

Så lugnar vi oss en stund innan jag spärrar upp ögonen och munnen igen och utbrister ”VA!? DU HAR ETT HÅL I MAGEN! Det måste vi laga”. Och då skrattar hon först igen, innan hon säger ”STOPP, det där är inget hål, det där är en navel!”.

Ja, och sådär håller det på.

Det stod en skäggig farbror på en balkong ovanför entrén till dagis och skrek att ungarna skulle hålla käften. Mitt möte med gubben var annorlunda, men jag fick bilden hoppusslad för mig när jag hörde andra föräldrar prata om honom.

När jag kom med Korvas frågade han om jag hade barn på dagis, och sedan presenterade han ett förslag för mig, som han ville att jag skulle framföra till de andra. Förslaget gick ut på att man skulle krama om sina barn så ofta man kunde så att de kände sig älskade, och blev de inte tystare av det skulle man hota dem till att aldrig mer få någon mat.

Förslaget innehöll helt enkelt lite blandade tekniker för att få tyst på en unge. En del fina och en del lite mindre fina. Jag fick böja nacken kraftigt bakåt och spetsa öronen när gubben hojtade ner sina instruktioner från tredje våningen, vilket var ganska obekvämt, så när jag insåg att lektionen inte tycktes ha något naturligt slut tackade jag för mig, mitt i en mening, och gick in i kapprummet. Där det alltså, i smått chockerade ordalag, samtalades om hur gubben hade skrikit och vrålat åt ungarna.

Innan jag gick in hade tanken slagit mig att det inte kan vara lätt att bo ovanför ett dagis, om man gillar att sova på morgnarna, eller gillar lugn och ro i största allmänhet. Och även om farbrorn naturligtvis betedde sig på ett synnerligen opassande vis kunde jag inte låta bli att tycka att incidenten var lite uppfriskande. Kanske hade han gått och byggt upp den här aggressionen under flera års tid, för att slutligen explodera. Hur som helst är det ju rätt tabubelagt att skrika åt ungar att de ska hålla käften, och en del av mig uppskattade dramat.

Det är kanske på sin plats att också inflika att det inte händer särskilt mycket i mitt liv.