Vi skulle se ett avsnitt av Mumintrollet på dvd och Korvas skulle få välja vilket, av de fyra som stod till buds. Det hon pekade på hade titeln Den stora fisken, och bara för att försäkra mig om att jag förstod saken rätt frågade jag: ”Är det Den stora fisken du vill se?”

”Nej, jag vill se det där, det där är inte Den stora fisken”, sa hon och pekade på Den stora fisken igen.

”Ja, men det heter Den stora fisken, det står det här”, sa jag och gick fram till rutan och pekade.

”Nej, det är ingen stor fisk faktiskt, det vet jag”, sa Korvas.

”Jaja, det står så i alla fall, och nu väljer jag det”, sa jag, och när Mumintrollet en kort stund senare fick en jättefisk på kroken kunde jag inte låta bli att säga ”har du sett vilken stor fisk Korvas!”.

Lisa och jag kastade blickar mot varandra, och bet oss i läpparna för att inte börja skratta. Korvas var tyst en lång stund, men man kunde se att hon irriterade sig över att det faktiskt fanns en stor fisk i Den stora fisken, och till slut kunde hon inte hålla sig längre.

Alla andra i familjen kan vara bångstyrigt envisa ibland och Korvas visade tydligt att hon inte är något undantag, när hon utbrast: ”Men det där är inte den stora fisken, det där är den lilla stora fisken, det visste jag.”