För någon vecka sedan kröp Korvas i vanlig ordning ner bredvid mig i sängen, när hon hade vaknat på morgonen, och började ventilera sina tankar. Om det där händer för tidigt, långt innan det är dags att gå upp, brukar jag säga åt henne att hon måste vara tyst eller gå tillbaka till sitt rum tills det är dags. Den här morgonen var det dock inte så långt kvar så jag lät henne babbla på.

Hon ville veta om vi skulle gå till dagis, och det skulle vi, berättade jag för henne.

”Men varför då?”, sa hon.

”För att det är måndag idag. Det är bara på lördagar och söndagar som vi inte går till dagis”, svarade jag.

”Ska vi gå till dagis fem gånger eller?”

”Ja, och sen är det helg och sen börjar dagis igen, med fem nya dagar, och så fortsätter det så.”

”Så vi dör eller?”, frågade Korvas. Och det högg till i mig när jag insåg att hon just hade gett uttryck för en ”är det här allt livet har att erbjuda”-tanke. En brådmogen trettioårskris.

”Tre år och fast i ekorrhjulet. Deppigt värre”, tänkte jag, innan jag med stor, och en smula framtvingad, entusiasm försökte förklara resten av livet för henne.