När man är ute med en hund som egentligen inte vill gå ut, blir varje hundens steg som ett inbromsande sista. Varenda muskel i hundens kropp väntar på ögonblicket då man ska vända riktning och gå hemåt igen, och när det väl sker har avståndet som hunden släpat efter med istället blivit ett försprång. Oerhört praktiskt. För hunden.

Min promenad med Korvas till dagis imorse hade många likheter med de ovilliga hundarnas promenader. Visserligen ville hon inte vända om, men hon ville inte använda sina trötta ben, och det enda som fick henne att röra på dem var om jag gick lite i förväg. Helst ville hon hålla mig i handen, men eftersom hennes kropp var inställd på att röra sig långsammare än min, skulle vi ha blivit stillastående då. Eller så skulle jag ha behövt dra i hennes arm som i kopplet till en hund. Det kändes inte bra att göra så, även bortsett från att det fick hennes vante att glida av från handen.

Därför kan det ha sett ut som att vi inte alls var i sällskap, där vi sniglade oss fram med två meters avstånd. När avståndet i själva verket var ett osynligt koppel.

Vi skulle se ett avsnitt av Mumintrollet på dvd och Korvas skulle få välja vilket, av de fyra som stod till buds. Det hon pekade på hade titeln Den stora fisken, och bara för att försäkra mig om att jag förstod saken rätt frågade jag: ”Är det Den stora fisken du vill se?”

”Nej, jag vill se det där, det där är inte Den stora fisken”, sa hon och pekade på Den stora fisken igen.

”Ja, men det heter Den stora fisken, det står det här”, sa jag och gick fram till rutan och pekade.

”Nej, det är ingen stor fisk faktiskt, det vet jag”, sa Korvas.

”Jaja, det står så i alla fall, och nu väljer jag det”, sa jag, och när Mumintrollet en kort stund senare fick en jättefisk på kroken kunde jag inte låta bli att säga ”har du sett vilken stor fisk Korvas!”.

Lisa och jag kastade blickar mot varandra, och bet oss i läpparna för att inte börja skratta. Korvas var tyst en lång stund, men man kunde se att hon irriterade sig över att det faktiskt fanns en stor fisk i Den stora fisken, och till slut kunde hon inte hålla sig längre.

Alla andra i familjen kan vara bångstyrigt envisa ibland och Korvas visade tydligt att hon inte är något undantag, när hon utbrast: ”Men det där är inte den stora fisken, det där är den lilla stora fisken, det visste jag.”

Min vän Serene, från London, var och hälsade på i helgen, och Korvas var både en smula förbryllad och en aning stött över att jag pratade ett språk som hon inte förstod. När jag nattade henne på kvällen berättade jag att jag var tvungen, därför att Serene inte kan svenska eftersom hon kommer från ett annat land, men hela den där grejen med att det finns andra länder är bara så hopplöst svår att förstå. Hon har hört oss säga det förut naturligtvis, men att verkligen förstå det är något annat. Vad skiljer Sundsvall från England och Singapore liksom? Inget av ställena är här, det är det enda man kan vara säker på.

Vi försökte i alla fall och jag pekade på en världskarta och sa att här bor Serene och här bor vi, och när Korvas frågade ”lyser det på honoms land nu eller?”, förstod jag att vi hade ett visst genombrott.

För någon vecka sedan kröp Korvas i vanlig ordning ner bredvid mig i sängen, när hon hade vaknat på morgonen, och började ventilera sina tankar. Om det där händer för tidigt, långt innan det är dags att gå upp, brukar jag säga åt henne att hon måste vara tyst eller gå tillbaka till sitt rum tills det är dags. Den här morgonen var det dock inte så långt kvar så jag lät henne babbla på.

Hon ville veta om vi skulle gå till dagis, och det skulle vi, berättade jag för henne.

”Men varför då?”, sa hon.

”För att det är måndag idag. Det är bara på lördagar och söndagar som vi inte går till dagis”, svarade jag.

”Ska vi gå till dagis fem gånger eller?”

”Ja, och sen är det helg och sen börjar dagis igen, med fem nya dagar, och så fortsätter det så.”

”Så vi dör eller?”, frågade Korvas. Och det högg till i mig när jag insåg att hon just hade gett uttryck för en ”är det här allt livet har att erbjuda”-tanke. En brådmogen trettioårskris.

”Tre år och fast i ekorrhjulet. Deppigt värre”, tänkte jag, innan jag med stor, och en smula framtvingad, entusiasm försökte förklara resten av livet för henne.

Jag har blivit hotad till att inte få komma på Korvas kalas så många gånger att jag har tappat räkningen. Men så har jag också blivit bjuden ganska många gånger. Intressant att notera är att det sannolikt inte kommer att bli något kalas över huvud taget om inte jag är inblandad, men det tycks inte Korvas ha med i sina beräkningar, när hon ger mig kalla handen.

För en tid sedan funderade jag på om det verkligen var nödvändigt att ordna dagiskalas för Korvas när hon fyller år. Så mycket tjafs och fix för någonting som säkert inte var så mycket värt, tänkte jag. Skulle hon verkligen bry sig om vi lät bli, tänkte jag. Hon vet ju inte ens när hon fyller år. Men det är nya tider nu. Hon vet visserligen fortfarande inte när hon fyller år, men ATT hon fyller år är hon nu fullkomligt klar över, och hon ser kalaset som ett faktum. Kalaset är en fyraårings hela kapital. Det man frestar och hotar med.

Om något barn på dagis exempelvis har två saxar och ett annat barn frågar ”ska du ha båda saxarna”, och barnet med saxarna säger ”ja det ska jag”, då kan man vara säker på att den med saxarna kommer att förlora sin inbjudan till det saxlösa barnets kalas. Det är så det fungerar. Det är så man berättar att man tycker om eller inte tycker om någon. Om någonting är juste eller ojuste.

Att ta ifrån Korvas hennes kalas vore som att skinna henne in på bara kroppen. Som att skicka ut henne i strid utan vapen.

Jag brukar anordna små kapplöpningstävlingar om vi har bråttom någonstans och jag inte vill tjata på Korvas att hon ska skynda sig på. Är vi försenade är det knappast hon som kan klandras för det. Hon är tre år, med allt vad det innebär i fokuseringsförmåga och tidsuppfattning, så det är upp till mig att förhålla mig till hennes väsen och planera efter det. Det betyder sannerligen inte att jag aldrig låter min dåliga planering gå ut över henne, men jag brukar åtminstone försöka att inte göra det. Som att anordna små kapplöpningstävlingar istället för att tjata.

”Vem hinner först till knappen!?”, säger jag och börjar springa över gården. Det finns nämligen en knapp som Korvas gillar att trycka på, med vilken man kan låsa upp porten när man ska ta sig ut på gatan. Då sätter hon fart mot knappen och ränner förbi mig som har sänkt hastigheten men fortsätter att springa i slow motion med dramatiska rörelser som om jag verkligen skyndade mig.

”Du hinde inte”, säger hon när vi kommer ut på gatan.

”Nej, det gjorde jag inte”, svarar jag. ”Du var snabbast och jag hann inte. Det är så man säger vet du. Jag hann inte.”

Då tittar hon strängt på mig och börjar förklara, på det där fullständigt underbara viset som inte förklarar någonting, varför hon har sagt rätt i alla fall.

”Men man kan faktiskt dela, och jag delar. Man kan säga Kor-vas.”

”Okej Kor-vas, men vem hinner först till den röda bi-len!”, säger jag och gör ett ryck.

”Får man inte ta en köttbulle eller?”, säger Korvas och tittar först på mig och sedan mot påsen som är inkilad mellan våra tågsäten. Vi har kopierat strandpicknickkonceptet från i somras med baguette, kantarellmjukost, cocktailtomater och köttbullar (inte Carballis), och toppat receptet med fyra kokta ägg och en apelsin. Nu är två stackars köttbullar allt som är kvar och jag undrar om hon inte kommer att spricka snart, samtidigt som jag är glad över att hon har fått tillbaka aptiten. Det har varit lite klent på den fronten under förkylningsperioden.

”Jo, vi kan ta de sista också”, säger jag.

”Du bestämmer pappa, för du är så stor. När jag är stor får jag också bestämma.”

Jag var rädd när jag slöt ögonen och skulle försöka sova. Vi är i Sundsvall nu, Korvas och jag, och hälsar på i Lisas studentlägenhet. Hon har en ny nu, för att det blev översvämning i den gamla, men här finns eventuellt nya problem. Lisa upptäckte att hon hade några bett på kroppen och eftersom vissa av studenthemmen här har haft problem med vägglöss blev hon naturligtvis orolig över att det kunde vara det.

Därför ligger det nu ett pulver längs alla lister som ska vara giftigt för vägglöss. För oss ska det inte vara någon fara, det är till och med ekologiskt. Men det där pulvret lades ut när Lisa var hemma i Stockholm och lössen lämnar inte sina gömställen om det inte finns mat att hämta, och nu råkar just människor vara deras mat. Vilket innebär att vi nu inte bara är här för att hälsa på, utan också i egenskap av extra lockbeten.

Lisa hade vänligheten att placera mig närmast väggen, och jag är ju inte dummare än att jag förstår att lössen inte promenerar längre än de behöver för att få i sig sitt kött. Därför var jag rädd när jag slöt ögonen, och därför är jag extra glad idag över att ingen tycks ha ätit på mig under natten. 

Stackars, stackars bloggen. Det finns flera anledningar till att det har varit lite blygsamt tilltaget med inlägg på sistone. Den främsta är att bloggen är lite som ett förhållande och att jag inte har varit särskilt kär i den, den senaste tiden. Jag har till och med gått så långt i tankarna som att fundera på om det inte är dags att göra slut.

Men de där tankarna har jag slagit undan nu. Man gör inte slut hur som helst, utan att tänka sig för, och nu har jag kommit fram till att hjärtat faktiskt klappar för bloggen än. Vi har haft det lite jobbigt bara. Fast någonting behöver förändras känner jag. Kanske handlar det främst om min inställning till den, att jag ibland glömmer bort att jag faktiskt har den för att det är kul. Inte för att jag måste. Det har varit lite för många ”ååh, nu måste jag skriva ett inlägg” och lite för få ”skönt, nu får jag tid att skriva lite, vad roligt”, helt enkelt.

Ett och annat ”måsteinlägg” är en nödvändighet i maskineriet, men proportionerna måste vara i balans och det har de inte varit nu. Jag håller på och vevar allting tillrätta i huvudet kan man säga, och hur länge den processen varar vet jag inte riktigt. Till dess kommer det sannolikt att vara lite hipp som happ. Och så är Korvas sjuk och hostar och har sig.

Bara så att ni vet.