När Lisa höll på som bäst med ett skolprojekt, som för hennes del gick ut på att fotografera damhockeylaget Wildcats från Sundsvall (som jag länkade till för någon vecka sedan), var det mycket snack om ”hockeytjejerna”. Projektet höll på under några veckor och varje gång Lisa var borta fick Korvas förklarat för sig att mamma fotade hockeytjejerna. Korvas och jag tillbringade också en hel del tid i den lokala ishallen under ett par dagar, då vi hade åkt upp till Sundsvall.

Det här projektet var Korvas första kontakt med ishockey, och några veckor senare när tv:n stod på och det råkade vara ett sportinslag från någon hockeymatch i elitserien som visades undrade Korvas: ”Är det hockeytjejerna eller?”

”Nej, det där är något helt annat lag”, svarade jag. ”Och det är dessutom killar som spelar i det där laget.”

”Ja, men är det hockeytjejerna eller?”, fortsatte hon, den här gången med en touch av irritation på rösten för att jag var så trög som inte fattade vad hon frågade.

Slutligen gick det i alla fall upp för mig vad hon menade. Hon trodde helt enkelt att idrottsgrenen ishockey hette hockeytjejerna, och ville bara försäkra sig om att det var just den idrottsgrenen som visades på tv.

Det tror hon förresten fortfarande. För det är en alldeles för fin missuppfattning för att jag ska vilja hjälpa henne att korrigera den. Det vi som hastigast såg på tv den där kvällen var alltså en helt vanlig elitseriematch för killar i sporten hockeytjejerna.

Inte konstigare än så.

När jag ser teckningen på golvet får jag panik. Det här händer nu.

Den ritades imorse, i ett annat rum, och det är först nu jag ser slutresultatet. Lite såg jag tidigare. Korvas, som hade avklarat sin frukost snabbare än jag och ägnat den lediga stunden åt att rita, kom inspringande i köket och visade mig den halvfärdiga teckningen, medan jag slevade i mig de sista tuggorna av gröten. Hon berättade att den minsta figuren, den som nu befinner sig mittemellan de stora, den ansiktslösa stackaren, var jag. ”Du är SÅHÄÄR liten” sa hon och pekade på figuren och skrattade det där underbara och fullständigt sorglösa skrattet, som både lyfter och påminner om att man själv har förlorat det. Tänk att äga ett sådant skratt.

Då fanns det bara en stor och en liten figur. Ingen som gick upp och ner i trappor, inga pupiller eller tänder eller rullskridskor på fötterna. Eller om det är tår. Det måste jag fråga.

Och när började hon egentligen rita pupiller och tänder på figurerna? Nästan dagligen kånkar jag hem tonvis med teckningar från dagis, men jag har inte sett dem ordentligt på länge. Jag har inte tittat och inte frågat. Jag har mest funderat på hur jag ska lyckas bära dem, utan att de ska sprätta iväg ner på marken, under den lilla promenaden mellan dagis och affären. När vi väl kommer till affären kan jag ju ha dem i korgen och sedan i en påse. Kanske kan jag vika ihop de där papperslapparna på något smidigt sätt, så att jag kan bära dem i ena handen? Den andra måste jag ju ha över till Korvas, när vi går över gatan.

Jag som såg allt.

De här figurerna är snart så utvecklade att de är redo att springa hemifrån. Och jag har inte sett det.

Det här händer nu och jag får panik.

Minns ni Gustav, vår gamla inneboende? Ni som gör det har kanske undrat vad det blev av honom. Vad han har sysselsatt sig med och så vidare. Det ska erkännas att vi alla i familjen blev chockade när det kom till vår kännedom vem han egentligen är.

Som ni tydligt kan se är det inte bara leendet, utan också hela omgivningen, som lyses upp när man har tagit av sig sin tandställning.

Det finns människor vilkas blickar inte fördärvas under uppväxten, så att de har förmågan att uppfatta verkligheten så som den faktiskt ser ut, även när de är vuxna. Men det tycks vara oerhört ovanligt. Betydligt vanligare är det med de som fått sin syn så grumlad på livets krokiga vägar att de knappt känner igen sin egen spegelbild.

Lisa är ett exempel på den senare kategorin. Möts vi på stan känner hon inte igen mig. Hemma är chansen större, eftersom hon lätt kan räkna ut att den man som är i lägenheten när hon kommer hem med största sannolikhet är jag. Korvas känner hon igen (hemma) på att hon är så liten. Men när hon väl har placerat henne blir hon så förvirrad av den blonda kalufsen att hon tycker att likheten med sig själv är slående. Ofta har jag tänkt på att många av er, kära läsare, lider av liknande problem.

Därför blir jag så glad och rörd när någon ur den andra, oförstörda, kategorin träder fram. Läsaren Frida är en sådan människa som med sin skarpa blick inte har några som helst svårigheter att se att den Korvas verkligen liknar är mig.

Tack Frida! Och grattis till att slippa famla i mörker.

Ibland vill Korvas att jag ska ta en bild på henne när hon gör någonting. Det är mycket sällan det händer, betydligt vanligare är att hon inte bryr sig alls eller säger att man inte ska fota så mycket. Men när hon presterar någonting märkvärdigt, som riskerar att falla i glömska om det inte omedelbart dokumenteras, så resonerar hon annorlunda.

När jag tänker efter kan jag se en viss trend vad det gäller klättring. Och det kan man ju förstå. Det är någonting som händer i stunden. En fin teckning eller ett ståtligt legobygge är det ju inte särkilt bråttom med att fotografera.

Det här ögonblicket ville hon hur som helst att jag skulle fotografera och bad specifikt om att jag skulle ”sätta in det i datorn”.

Jag är inte säker, men det kan vara så att det hon menade var att jag skulle göra ett blogginlägg av det.

Så det gör jag nu, för att vara på den säkra sidan.

Jag ska inte ens gå in på hur osannolikt liten chans det hade varit att jag skulle få lägga upp en närbild på Molly i bloggen, om det hade varit en vanlig dag. Chansen skulle ha varit så liten att det enda rättvisa sättet att beskriva dess litenhet på, skulle ha varit med så små bokstäver att de skulle ha misstagits för dammkorn på skärmen vid en läsning. Det här, vilket tycks vara det allra minsta som programmet har att erbjuda, skulle inte räcka till på långa vägar.

Jag skulle ha behövt kontakta någon expert på området, med den unika förmågan att göra en text så liten att den blir oläslig. Och vad skulle ha varit vitsen med det? Då skulle alla eventuella läsare, de som förstod att det inte var damm, i sin tur behöva kontakta experter med förmågan att förvandla en oläsligt liten text till en större, begriplig text. Vilket skulle vara pengar i sjön eftersom texten då skulle vara alldeles för stor för att kunna förmedla budskapet.

Aldrig i livet att jag skulle gå igenom dylika besvärligheter till ingen nytta. Så dum är jag inte. Även om man kanske kan tro det när man ser mig rulla runt, fjärran i blick, med kundvagnar på stan.

Det är synd att det inte går att beskriva, för annars hade ni kanske kunnat förstå hur exceptionellt ovanlig den här dagen är.

Den sista av alla dagar som Molly lämnar hemmet med synligt stål i munnen.

Jag antar att det händer när man är fjärran i tankarna. Så rycks man plötsligt tillbaka till nuet av en förbipasserandes frågande blick. ”Har den där blicken någonting med mig att göra?”, tänker man, och under ett ögonblick av vakenhet kan man se sig själv utifrån. Halvvägs hem med en skramlande kundvagn.

Rodnaden som pryder kinderna när man får vända om och gå tillbaka. Den som har läst här länge vet att samma sak hände för några år sedan. Nu gjorde jag det igen. Den här gången med en fullpackad dramaten i vagnen.

Lite kaka på kaka kan man tycka.

Helande kraft, så fan heller, tänkte han när han fick syn på kastanjen i skrivbordslådan. Det fanns inte mer magi i den där bruna knölen än i en betongklump eller en tegelsten. Men den var förvånansvärt fin fortfarande. Len och skön att dra på med fingret och förutom en liten spricka på toppen var det svårt att se någon skillnad mellan den och en nyplockad. Vägde man den i handen var den lite lättare, eftersom innanmätet hade skrumpnat ihop något under åren. Men sin lyster hade den bevarat.

   Vem var det som hade sagt att kastanjer besatt helande krafter egentligen? Det lär knappast ha varit någon som fick nobelpriset för sitt påstående. När han funderade närmare på saken hade han aldrig hört det sägas av någon annan än henne. Ändå hade han plockat upp den från marken, den där fantastiskt vackra höstdagen för femton år sedan, och gett den till henne, för att hon trodde på det. För att hon behövde tro på det.

   Det kanske var ovärdigt att ha den löst liggande i en skrivbordslåda, men var skulle han annars förvara den? Böcker har man i bokhyllan, papper i pärmar, pennor i pennskrin, men var lägger man en kastanj? I brist på något bättre ställe lät han den dela plats med andra udda föremål som inte var tillräckligt många i antal för att få sitt eget utrymme. Nyckelringar, miniräknare, frimärken, laddare till mobiltelefoner, kalendrar och lösa komihåglappar. Alltid var det något man behövde därifrån, och då var det svårt att inte lägga märke till kastanjen. Kanske var det en hedersplats i alla fall, just därför, för att han såg den så ofta. Och varje gång spelade han upp den där höstdagen som en liten film i tankarna.

    Han hade känt sig så otroligt hoppfull då, utan att det hade funnits någon egentlig anledning. Vädret måste ha gjort sitt till. Friskt i luften och klarblå himmel, en dag då man vågar tro på det otroliga. De hade varit på utställning på Nationalmuseum och tittat på målningar av Cézanne. Hon hade ställt frågor och han hade trivts med att få vara experten i sammanhanget, konststudenten som pratade om mellanrumsformer och komplementfärger.

   Det var under den långsamma promenaden hemåt, med vilopauser var hundrade meter, som han hade fått syn på kastanjerna. Höstsolen hade fått dem att se ut som gnistrande kristaller i gräset. ”Vänta!”, hade han ropat och hoppat över det lilla staketet mellan trottoaren och gräsplätten och tagit med sig en till henne. Hon hade hållit den länge i handen och smekt över den med fingrarna, innan hon stoppade ner den i fickan på den stora gröna oljerocken.

    ”Du vet att kastanjer håller sjukdomarna borta va?”, hade hon sagt, och sett mindre ut än han någonsin hade sett henne.

    ”Ja, jag har hört det”, hade han svarat och kramat om henne, och sedan gått ett par meter i förväg för att gömma undan sitt ansikte.

    När allt var över hade han rensat bland hennes kläder och hittat en kastanj i fickan på alla hennes jackor. Inte bara i oljerocken, utan i alla. Faller man så griper man tag i vad som helst och hade någon sagt att man blev botad av hundskit eller murbruk skulle hon ha samlat på det. Men nu var det kastanjer. Vilket jävla påhitt, som ett hån mot hoppet.

    Femton år… Hur mycket hade inte hänt på femton år? Han hade flyttat med sig den där kastanjen från bostad till bostad, förhållande till förhållande. Separationer, panikattacker, examen, förälskelser, missfall… Han hade blivit en annan människa på vägen, men kastanjen var i det närmaste intakt. Som om tiden hade stått stilla.

    ”Pappa!”

    ”Kommer hjärtat!”

    Helande kraft, så fan heller, tänkte han och sköt igen skrivbordslådan och gick ut till sin dotter.

Som vore jag en stjärnsäljare inom vår- och höstmode sålde jag in kappan till Korvas, innan hon ens hade öppnat påsen där den låg. Det vore ju praktiskt om hon gillade den tänkte jag. Allt jag sa var sant. Jag berättade att hon hade fått den av Tyra, som är dotter till en vän till mig, och Tyra är en stor tjej. Någon att se upp till.

Korvas blev blixtförälskad och ville börja bära den med en gång, trots att det var alldeles för kallt när hon fick den. Men sedan vi fick ett väder som liknar vår har hon fått ha den på sig, och inte sällan utbrister hon stolt, om någon påpekar att hon har en fin kappa: ”Jag fick den av Tyra!”

Det jag lät bli att berätta var att anledningen till att vi fick den var att Tyra hatar den och vägrar ha den på sig.