Det finns människor vilkas blickar inte fördärvas under uppväxten, så att de har förmågan att uppfatta verkligheten så som den faktiskt ser ut, även när de är vuxna. Men det tycks vara oerhört ovanligt. Betydligt vanligare är det med de som fått sin syn så grumlad på livets krokiga vägar att de knappt känner igen sin egen spegelbild.

Lisa är ett exempel på den senare kategorin. Möts vi på stan känner hon inte igen mig. Hemma är chansen större, eftersom hon lätt kan räkna ut att den man som är i lägenheten när hon kommer hem med största sannolikhet är jag. Korvas känner hon igen (hemma) på att hon är så liten. Men när hon väl har placerat henne blir hon så förvirrad av den blonda kalufsen att hon tycker att likheten med sig själv är slående. Ofta har jag tänkt på att många av er, kära läsare, lider av liknande problem.

Därför blir jag så glad och rörd när någon ur den andra, oförstörda, kategorin träder fram. Läsaren Frida är en sådan människa som med sin skarpa blick inte har några som helst svårigheter att se att den Korvas verkligen liknar är mig.

Tack Frida! Och grattis till att slippa famla i mörker.