Inlägg av Daniel

Ingen anledning till oro

av Daniel

Jag vill passa på att tacka för den oro som uttrycks i kommentarerna till mitt tidigare inlägg. Det är fint, men framförallt får det mig att inse att jag måste förtydliga mig lite. Jag kan vara naiv och tro att mina läsare ska förstå mer än de gör ibland, när jag ser läsarna som en grupp människor som har läst många av mina inlägg och därför ”känner mig” så pass väl att de kan göra vissa grundantaganden om hur saker och ting förhåller sig. I det här fallet skulle ett sådant grundantagande vara att jag inte är en sorts person som låter min dotter sniffa, varför man skulle förstå att inlägget varken var ett rop på hjälp, eller en beskrivning av ett ohälsosamt beroende, som jag dessutom rycker på axlarna åt.

Det handlar alltså varken om starka medel, eller om att sniffa, utan om att Molly tycker om goda dofter, vilket då och då tar sig uttrycket att hon luktar på saker som hon tycker luktar gott. Det kan vara en deodorant eller att stanna till snabbt på gatan utanför en tvättstuga, eller att tjata till sig ett diskmedel som luktar hallon, så att det i alla fall finns något nöje med att ha en diskdag. Och någon gång ibland kan det röra sig om att lukta på någon mildare såpa, i en dos väl jämförbar med den man får när man använder såpan vid städning.

Nu byggde jag, och skruvade till, en hel historia av att det fanns ett tillfälle när jag kom in på hennes rum och hon luktade på en såpa (vilket såg ytterst komiskt ut), så att man om man läser inlägget ordagrant kan tro att det rör sig om ett rengöringsmedelsmissbruk. Det var aldrig min mening att man verkligen skulle tro det, återigen med hänvisning till min naivitet. Det var dumt och så förhåller det sig alltså inte. Texten var ingenting annat än ett fatalt misslyckat försök att skriva ett roande inlägg.

Även om det nu i förlängningen, trots allt, har skapat en situation som inte helt saknar inslag av komik.

Användningsområden för städprodukter

av Daniel

Om man letar efter något rengöringsmedel som tycks vara spårlöst försvunnet är det stor chans att man finner det inne på Mollys rum. Hon älskar den sortens städprodukter. Därmed inte sagt att det brukar vara skinande rent inne hos henne, för det skulle aldrig falla henne in att slösa rengöringsmedel på rengöring, när dess ljuvligaste effekt uppnås genom att sniffa det.

Jag minns när jag letade som besatt efter en flaska allrengöring, och i desperation vände mig till Molly för att höra om hon till äventyrs visste var den var, bara för att se henne sittande på sängen, framför en film, med flaskan under näsan.

Ja, det är en smula underligt kanske, men vi älskar henne ändå.

Cici – vila i frid

av Daniel

Mitt liv har kommit att kretsa mycket runt björnar den senaste tiden. Nyligen läste jag en Passalina-bok om en pastor och en björn, och efter att jag upptäckte björnen i mitt familjealbum (den som Korvas trodde var min mormor) och bestämde mig för att ta reda på mer om den, har korrespondensen med Skansen blivit ett viktigt inslag i min vardag.

Nu vet jag att björnen jag har sökt hette Cici och föddes 1976. Det kan man veta för att hon var den enda som var så ljus i pälsen – Kåra var väldigt mörk och Harriet var mittemellan. Att det skulle ha varit hanen Charlie var det aldrig tal om, så jag antar att en kännare inte har några besvär med att skilja en hona från en hane. Och fler vuxna björnar fanns det inte på Skansen 1982.

Dessvärre gick min dröm om att kunna hälsa på Cicis avkommor på Skansen i kras, då de alla adopterades bort till andra djurparker, när Cici dog en alldeles för tidig död 1984. Vad som hände med barnen sen vet jag inte.

Hur nyfiken jag än är på hur Cici dog och vart avkommorna tog vägen, känner jag att jag har pressat min vänliga kontaktperson på Skansen tillräckligt nu. Nästan varje mejl från kontaktpersonens håll har avslutats på ett sätt som uttrycker, om än på ett artigt och tämligen subtilt vis, en önskan om att vår kontakt ska upphöra i och med det. En önskan som jag har valt att ignorera, eftersom det inte har sagts rakt ut, i min iver att spåra rätt på björnen. Men nu är gränsen nådd känner jag.

Och jag måste jag ta en paus innan jag kontaktar dem igen, för att få reda på lite mer om den där apan som också figurerar i familjealbumet.

Cici – vila i frid.

 

IMG_9649.JPG

Den sista färden

av Daniel

Lisa körde Gullrumpan och jag värmde Korvas fingrar som blivit kalla i den friska luften. Som den vanaste sjöbusen fotograferade Lisa oss samtidigt som hon körde båten, även om färden inte blev lika rak då som den hade blivit annars. Inte alls lika rak faktiskt. Men man får åka sicksack på hösten, för då har man hela havet för sig själv.

 

Photo1(3).jpg

Lösningen på ett problem

av Daniel

Vi ska till landet och lägga upp Gullrumpan på land nu, och datorn får stanna hemma.

Från och med nu ska jag alltid publicera den här bilden när jag av någon anledning inte kan få till något annat inlägg. Då kommer bilden att fungera lite som en informationsskylt, som inte behöver vidare förklaringar till varför den är där.

Dessutom är det en så stark bild att den förtjänar att publiceras många gånger. Om jag inte missminner mig är det här den tredje.

 

Skärmavbild 2011-11-12 kl. 08.48.20.png

Skuggan och Spöket Laban

av Daniel

”Titta, där är två skuggor som håller varandra i handen!”, ropar Korvas.

Hon är medveten om att det är hon och jag, och hon är extra intresserad av skuggor nu för att vi har lånat en Lilla-spöket-Laban-film på bilblioteket, och på den finns ett mycket spännande avsnitt, där Laban blir osams med sin egen skugga. Han tycker att skuggan är skitdålig på att göra skuggfigurer och kallar honom för världens sämsta skugga, vilket gör att skuggan blir vred och försvinner iväg. Då blir Laban ledsen och inser att han var dum och saknar sin skugga och letar efter honom i fängelsehålorna. När de plötsligt upptäcker varandra blir de båda vettskrämda, men blir sedan sams och kramas, och ordnar en sjuhelsikes skuggshow för Labolina och Prins Bus.

Allt det här diskuterar vi, Korvas och jag, och vi kommer fram till att vi inte är arga på våra skuggor. De sköter sig.

Även om de är härmapor och klänger fast vid oss som plåster.

 

IMG_9812.JPG

Nakenapan

av Daniel

Det märkvärdiga med babysimmet var inte simlektionerna i sig, utan närheten och nakentiden. Det fanns bara hon och jag i hela världen då, och under babysimmets intensiva halvtimme var vi klistrade mot varandra, hud mot hud…

Läs krönikan här!

Fotbollsspelet

av Daniel

Vi fick ett fotbollsspel av våra grannar som håller på och rensar i sina fyra förråd. Fyra förråd! tänker ni. De kan för bövelen inte vara kloka! Men då vill jag att ni ska veta att vi också har fyra förråd, vilket i och för sig antyder att vi inte heller är kloka, snarare än att fyra förråd skulle vara ett sansat och rimligt antal.

Det första dygnet förvarade vi spelet uppe på vårt vindsförråd. För det var på vinden det fruktfulla mötet med grannarna ägde rum, och jag tyckte att det var en god idé att förvara det där i väntan på att vi visste var vi skulle ställa det. Men Korvas kunde inte bärga sig mer än ett dygn och hoppade upp och ner av speliver, varför jag omvärderade situationen och beslutade att bära ner spelet på en gång.

Vi hann spela en stund före nattningen, Korvas och jag, och hon jublade och highfivade med inneboende varje gång jag sköt en boll i hennes mål. ”Ja, ja!” skrek hon, varför jag länge trodde att vi spelade på samma lag. Ända tills hon sa att jag inte ”vinde”, vilket antydde att vi ändå hade någon sorts tävling som min dotter uppenbarligen höll på att vinna. I så fall kunde hon gott styra sina egna spelare, tänkte jag.

Men jag sa inget.

 

IMG_9819.JPG

Kladdkakans dag

av Daniel

”Det är kladdkakans dag idag”, säger Molly och vänder bort blicken från datorn ett slag, för att fånga min.

”Det var fan det dummaste jag har hört”, säger jag och jagar upp mig en smula inombords över alla dessa bakelsedagar som poppar upp från ingenstans. 

Fettisdagen kan jag acceptera för att den har hängt kvar så länge. Våffeldagen accepterar jag för att påhittet är absurt – att vårfrudagen (jungfru Maria bebådelsedag) liknar ordet våffeldagen, varför somliga har börjat äta våfflor då istället. Det är onekligen komiskt och sannolikt är det mycket roligare att äta våfflor än att fira jungfru Marias havandeskap. Kanelbullens dag håller jag fortfarande på och processar om jag tycker att den borde få finnas eller inte, och det lutar åt ett rungande nej. Men oavsett åt vilket håll domen faller i den frågan så går min gräns där, vid kanelbullen, frågan är bara på vilken sida om gränsen bullen hamnar.

Men ostkakans dag och kladdkakans dag, vad är det med det!? Vi har inte dagar så att det räcker om alla maträtter och bakverk ska få en egen. Vill man äta bullar och sötsaker är det väl bara att köra på, man behöver ju inte skriva om hela almanackan för det.

”Asså, jag bara säger att det är kladdkakans dag idag, inget mer med det”, fortsätter min älskade dotter.

”Mm, det är bajskorvens dag imorgon”, säger jag, varpå vår inneboende kallar mig bitter.

Vattenförvaltaren

av Daniel

När jag rotade i skåpet där vi förvarar glasburkar och plastbehållare för mat och dryck, upptäckte jag att Korvas vattenflaska var borta. Hon har haft en egen vattenflaska som hon har styrt och ställt med, och nu när jag upptäckte att den var borta insåg jag att det har varit lugnt på den fronten en liten tid. Sannolikt finns det ett samband.

Korvas hade vanligt kranvatten i den, som hon fyllde på själv och behandlade som om det vore vin av ädlaste sort. Mån om att alla skulle få smaka erbjöd hon små skvättar till oss alla, men ve den som tog för mycket. En gång tog jag en hel klunk och fick en skarp blick riktad mot mig, tillsammans med kommentaren: ”OJ, du dricker så mycket, det måste räcka till alla!”

Det fick både mig och hushållets övriga medlemmar att brista ut i gapskratt, vilket inte heller sågs med blida ögon från den stränga vattenförvaltarens håll, varpå hon upplyste oss om att man inte fick skratta inomhus.

Vi hade väldigt strikta regler på den tiden.

Sida 13 av 118
  • Tjänstgörande redaktör: Love Isakson Svensén, Alex Rodriguez, Fred Balke
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB