Det finns inte någon färsk rörlig dokumentation från snurran på gården – den jag skrev om i det förra inlägget. Däremot hittade jag den här filmen från förra året, när vi precis hade börjat använda snurran, men innan Korvas hade börjat uppskatta den ordentligt och fick nog redan från början.

Vi leker en ny lek på gården, trots att det nyss har regnat. Innan vi kan snurra i snurrmojängen får vi tömma den på blöta löv. Korvas lägger sig i den med blicken mot himlen och jag snurrar henne varv efter varv. 

Samtidigt frågar jag henne vad hon ser, och hittar på frågor allteftersom. Jag undrar om hon ser träd, fåglar, moln och katter. Lampor, drakar, fönster och pappor. Hon svarar ja på det hon ser och nej på det hon inte ser. Såhär långt är leken bekant, men nu tillförs ett helt nytt element, med en ny fråga som jag smyger in bland de andra. Ett element som också inbegriper Korvas jacka som jag står och håller i handen, eftersom hon verkligen inte vill ha den på sig. Och det är inte så kallt att det är värt att tvinga henne.

”Ser du… någonting?”, frågar jag och kastar jackan över hennes huvud, och hon skrattar det där skrattet som lägger sig som en stor varm sol över den trötta och regniga vardagen.

På vägen hem från lekplatsen på Hälsingehöjden stannar vi till hos lokatterna, som också de håller till uppe på kullen. Korvas pratar med djuren, smeker dem över nos och öron och ställer frågor till mig om deras situation. Det första hon undrar är om de lever. Jag berättar att dessa lokatter är gjorda av betong, vilket är nästan som sten och varken stenar eller betong lever…

Läs krönikan här!

Det var Mollys matdag och hon ville inte laga någonting med den köttfärs vi hade i frysen, utan skulle bestämma maträtt själv och bjuda en vän som är vegetarian på middag. Jag bad henne skriva ner allt på en lista så att jag kunde handla. När jag läste den såg jag att hon hade skrivit falafel, gräddfil och grönsaker till sallad. ”Vadå grönsaker till sallad!?”, sa jag. ”Det är ungefär som att skriva ’ingredienser till mat’ på inköpslistan.” Hon skrattade och förstod min poäng och gjorde ändringar i listan.

I affären såg jag att det nu stod sallad och rödlök på lappen istället.

När vi kom hem, lite senare som planerat, noterade Korvas att ”bredbandsbilarna” som har stått på gården de senaste dagarna inte var där. Jag sa att de nog hade slutat för dagen och att de förhoppningsvis var klara i vår lägenhet.

”Och ser du!”, sa jag. ”De har inte byggt någon lyftkran!”

”Sen ska de bygga lyftkran”, svarade hon då.

”Nej!”, sa jag.

”Jo!”, sa hon.

”NEJ, de ska aldrig bygga någon lyftkran. De här personerna bygger inte lyftkranar, de drar bara sladdar så att man kan titta på teve och använda datorn”, fortsatte jag.

”Och ipaden!”, sa Korvas och skrattade och himlade med ögonen, som att det var helt befängt att jag hade glömt att nämna den.

Vi smet iväg tidigt till dagis idag, Korvas och jag, för att undvika att de arbetare som ska dra fiberkabel i lägenheten skulle hinna storma in innan vi lämnat hemmet. Min dotter, som tidigare har sett dem både på gården och i trapphuset, är fast förvissad om att de ska bygga en lyftkran. Ingenting jag säger kan få henne att tro någonting annat, och hur förtjust hon än är i lyftkranar, vill hon under inga omständigheter ha någon i hemmet.

Om det sistnämnda är vi förvisso överens.

”Är inte din gröt som mammas?”, frågade Molly, när jag skulle sleva upp en portion till Korvas och mig. Det går i perioder det här med gröt till frukost och nu är vi inne i en sådan igen, efter en lång tid med yoghurt. Molly hänger än så länge kvar vid sin fil, men förmodligen såg hon att konsistensen på gröten inte var densamma som den hon var van vid. Jag berättade att jag nu efter många års försök att anpassa mig till Lisas sätt att göra gröten, med minst dubbelt så mycket gryn som anges på förpackningen, hade gett upp och börjat göra den på det vanliga viset igen. Helt enkelt för att jag tycker att det blir för torrt och mastigt på det andra sättet. Det har varit en process, men nu är jag mogen att erkänna det öppet.

”Jaså, jag som trodde att du var en av oss”, sa Molly, och jag fick känslan av att ha fört hela min familj bakom ljuset.

Samtidigt kan jag tycka att det är lite väl hårt att utesluta någon från grupptillhörigheten bara för att den råkar vilja ha sin gröt lite lösare.

Med anledning av den senaste händelsen på dagis har jag låtit Lisa frisera mig. Om de små fortfarande tycker att jag är ful så får det stå för dem. Ingen kan säga att jag inte försökte.

Redan vid två kom jag till dagis igår för att hämta Korvas. Morgonen startade illa och dagen innan hade hon varit ledsen, så jag ville försäkra mig om att om även den här dagen var en dålig dagisdag så skulle plågan åtminstone vara förhållandevis kort.

Efter att bara ha kikat runt hörnet på andra våningen backade jag och gick tillbaka ut igen, eftersom barnen precis hade börjat med sitt mellanmål. Det brukar bli oroligt i gruppen om man kommer då. Även om man sätter sig på huk för att smälta in är man ett störningsmoment, som kan förvandla barnen till små clowner som hellre lägger sina äppelbitar på näsan istället för i munnen. Därför satte jag mig på en bänk på gården och läste en bok i väntan på att måltiden skulle avslutas. De minsta barnen var ute och lekte och många kom fram till mig på bänken, ibland i grupp och ibland en och en, och bara tittade, som nyfikna lemurer.

När jag hade hämtat mitt glada barn, som haft en fin dag, och gått nerför trappan stod en annan liten grupp småbarn i hallen och väntade på att bli påklädda. Jag sa hej till en liten pojke, samtidigt som vi smet förbi honom för att komma ut i kapprummet. Min oskyldiga och vänligt menade hälsning visade sig vara för mycket för den lille, vars hela ansikte förvreds i ångest. Underläppen började darra och snart nog var hela rummet fyllt av ljudet av hans häftiga gråt.

”Är jag läskig?”, frågade jag Korvas i kapprummet, efter att vi hade stängt dörren mellan oss och den panikslagna lille pojken.

”Nej, du är fin”, sa hon då och jag blev tvungen att pussa henne över hela ansiktet för det underbara svaret.

Därefter sa hon någonting som fick mig att skratta så högt och så länge att hon till slut såg lite förlägen ut och sa att det inte var roligt.

”Vet du, de små tycker att du är ful, men du är glad i alla fall.”

Under några minuter satt vi ihop som om vi vore en och samma kropp. Aldrig har den varit så innerlig den där hämta-på-dagis-kramen, som när jag kom precis mitt i en tårdrypande attack av hemlängtan. Och aldrig har jag känt mig så mycket som en svikare som när jag fick höra att attacken bara var den sista i raden av många.