När jag sökte upp min dotter för att göra ett gripande reportage om en treårings vardag, satt hon ironiskt nog och läste. Och inte vilken bok som helst, utan en bok som har kommit att bli något av en het potatis här i Korvasbloggen.

En syn som faktiskt oroade mig. Inte så mycket för det anstötliga valet av bok, som för att hon tycktes ha tappat ett finger på vänsterhanden.

Hallå! Jag skrev ju ett skitbra inlägg här för några timmar sedan. Alltså jag kommer ju inte att vinna några priser för det eller så, men nog är det ett skapligt inlägg om jag får säga det själv. Språket flyter och det är späckat med samtidsreflektioner. Inte heller har jag glömt att försöka tillgodose dagsbehovet av tårar för de som har nära till gråten.

Törs man då be om lite reaktioner eller i alla händelser lite större entusiasm!?

För att inte tala om rubriken, ”Fyrtio mil mellan ögonen”, kanske min bästa någonsin. Fatta hur långt det är! Då är det inte ens snyggt längre.

Och hur ska jag kunna fortsätta att kasta mig in i diskussioner om näthatet, när jag inte får några kommentarer? Eller nätkärleken för den delen, vad hände med den?

Utan kommentarer och tummar, vad har jag då kvar? Förutom en stor lägenhet i centrala Stockholm, en i Sundsvall, ett landställe och en båt?

Tycker ni att jag är girig? Jasså!

MEN SÄG DET DÅ!

Jag läser en bok av Stig Claesson: Varsel om kommande tilldragelser. Så värst långt har jag inte kommit, men betydligt längre än förra gången jag försökte och tillräckligt långt för att jag med ganska stor säkerhet ska kunna säga att jag kommer att läsa ut hela. Om inget drastiskt och oanat inträffar kommer jag att läsa ut den. I livet menar jag då – om något drastiskt och oanat, som inte faller mig i smaken, inträffar i boken så har jag ändå läst för långt nu för att kunna känna mig tillfreds med att inte veta hur den slutar.

Den tydligaste skillnaden mellan nu och förra gången jag försökte läsa den här boken är att jag har blivit minst tio år äldre, vilket sannerligen inte är någon förklaring i sig till varför jag finner den mer intressant nu. Det är en skillnad, det är allt jag säger. Det är möjligt att det faktum att huvudpersonen är 70 år gammal inte tilltalade mig då. Och eftersom han lyckligtvis inte har blivit en dag äldre har vi närmat oss varandra i ålder. Jag säger inte att det är därför, bara att det är en möjlighet.

Dessutom har han inte mycket förståelse för trådlösa telefoner, snabel-a och www, och där känner jag igen mig lite. Alltså inte direkt i oförståelsen för just ovannämnda ting, men jag känner igen mig i det ganska reserverade förhållandet till tekniken. Även om jag också fascineras och ibland gläds av den, för det gör jag verkligen.

Jag menar hur fullständigt igenkalkad skulle man inte vara om man inte blev varm i kroppen av glädjen i sin dotters ansikte, då hon får se sin mamma som befinner sig i Sundsvall dyka upp på en skärm i arbetsrummet i Stockholm, tillsammans med möjligheten att kommunicera med henne?

Eller kanske det ännu starkare intrycket: en mamma i Sundsvall, som med fuktig blick kan lova sin dotter i Stockholm – öga mot öga, trots 40 mil emellan – att på torsdag, då ska hon ta henne till dagis och natta henne på kvällen.

Man blir påmind om att man är småbarnsförälder när man får frågan om man tror att någons väskor klarar flygets viktkrav och försöker avgöra saken genom att hålla bagaget i famnen och sedan kasta upp det i luften.

Som om hon visste att vi skulle vara aningen fördärvade dagen efter 30-årsfesten, väckte hon oss varsamt. Klappade mig på kinden och viskade att det var morgon. Klockan var åtta och fyra timmar tidigare hade Lisa och jag trillat ner i sängen.

Sen drog Lisa till Sundsvall och Korvas och jag till min syster i Sollentuna. Innan vi skildes åt berättade jag för Lisa om när jag åkte till min syster med pendel förra gången. Då hade jag glömt vilken linje det var och var tvungen att kolla på kartan och kom fram till att det var den mot Märsta. Och när jag skulle sms-betala frågade jag damen i luckan vad man skulle skriva för kod om man skulle till Märsta och så blev det skitdyrt fast jag bara skulle till Sollentuna. Min trötta hjärna hade liksom etsat fast Märsta bara för att jag hade läst det på kartan. Lisa fann historian mycket roande.

Tio minuter senare står Korvas och jag vid spärrarna till pendeltåget, den här gången med ett förköpshäfte, och jag hör mig själv säga ”Märsta” till mannen i luckan.

Jävla Märsta.

En gång hette det hobbyrummet, men nu börjar vi lite trevande att kalla det för kontoret. Kontoret har genomgått många olika faser och agerat snickeri, skaparverkstad, lager, kontor, lekrum och vad-ska-jag-nu-lägga-den-här-skiten-nu-då-jag-lägger-den-här-så-länge-rum. Men nu är det andra bullar. Även om det finns saker kvar att göra kan man tydligt se att kontoret håller på att formas till någonting ganska bestående. Inneboende är på plats och det är dennes kontorsplats som tydligast syns i bilden, men även små hörn av Lisas och min är synliga. Bakom kameran gömmer sig Mollys plats, och till höger i bild kan man se halva Korvas kontorsplats.

Det jag snabbt insåg att jag skulle sakna allra mest från inneboendes rum var läshörnan med tillhörande tjusiga Audrey-Hepburn-tavlan. Ni kan säkert föreställa den glädje jag upplevde inombords när jag upptäckte att det gick att flytta hela den hörnan ner till kontoret.

Nu blev det mycket inredning här, men det tänker jag inte be om ursäkt för. Egentligen var det här från början tänkt att vara en inredningsblogg, det råkade bara komma en bebis emellan, varför fokus bitvis har hamnat på den – bebisen. Som förövrigt inte är en bebis längre, vilket säkert inte är någon överraskning för er som har läst här ett tag. Ni som inte har läst här för inredningens skull förstås och helt struntat i det lilla barnets utveckling. Ni har nog blivit besvikna rätt många gånger.

Till er vill jag säga grattis och tack för att ni orkade vänta!

Vi är krassliga Korvas och jag. Det är en dålig tid att vara krasslig nu, för det är fortfarande en massa jobb kvar med att flytta saker hit och dit. Dessutom får jag besök från London imorgon och då vill jag vara ett ganska hyfsat jag och inte något vrak.

Vi vilade på soffan och kollade på vargarna. En film som egentligen heter Princess Mononoke men som har vargar med i rollistan varför den har fått sitt alternativa namn. Filmen börjar väldigt dramatiskt med en jättestor vildsvinsgud som har drabbats av en förbannelse så att den ser mer ut som en enorm spindel med svarta ormliknande lågor som slår ut från kroppen. Grisen löper amok och välter träd och är på väg mot en by, där den med säkerhet kommer att orsaka stor förödelse. Men innan den hinner fram blir den skjuten med pilar i ögonen och faller ner till marken och ruttnar bort till ett skelett på två sekunder och dör, tillsammans med orden: ”you disgusting little creatures, soon you will all suffer as I have suffered…”

Slutet av ordet ”suffered” sägs som i en lång suck, och det är under den sucken som köttet bara rinner av kroppen på svinet, och bildar en stinkande pöl bredvid det stora skelettet.

Nu när jag skriver om det undrar jag om det verkligen är en barnfilm.

Efter en hel sommar av intensivt umgänge med min dotter – långa perioder bara hon och jag – kände jag mig understimulerad. Det kan vara synnerligen trist att vara ensam långa perioder med en treåring. Om man inte är tre år själv vill säga. En 37-åring som aldrig tröttnar på en treårings aktiviteter är antingen någon sorts geni eller en smula rubbad i huvudet. Jag vill tro att jag varken är det ena eller det andra…

Läs krönikan här!

Idag känns allt som inte är att ligga i soffan och inte göra någonting rätt motigt. Kroppen är lite trött från gårdagens maratondag. Husgerådsinköp i Sundsvall på morgonen och så bilåkning tillbaka till Stockholm, hämta sent på dagis, gå en liten stund till parken, bråka över att vi var i parken så liten stund, lämna Korv till Lisa (som är sjuk), lasta bilen som vi hade lånat av min syster med saker som skulle till min syster, tvätta bilen som blivit väldigt kladdig – som om någon hällt saft över den – efter att ha stått parkerad under ett träd, lasta av, äta mat, borra och skruva upp badrumskrokar i min systers badrum, köra tillbaka min mosters bil som vi lånat som ersättningsbil till min syster medan vi hade hennes som var större, bära upp saker på vinden och fortsätta rensa ur vår blivande inneboendes rum, sova.

Jag har skrivit allt i en enda mening för att tydligt illustrera att igår var en dag som inte rymde några direkta pauser. Och här är vi alltså idag. Lite trötta och oinspirerade.

Trötta och oinspirerade blogginnehavare kommer på delad första plats på listan över världens mest onödiga varelser.

Tillsammans med fästingarna.

Det har kommit till min kännedom att någon har klottrat ”Korvasbloggen” inne på en toalett på Mellowbar.

Till vederbörande vill jag bara säga: bra jobbat!

Samtidigt är det viktigt att understryka att det faktiskt är fel.