”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas.

Hennes uttal är inte perfekt, så är det, vilket Lisa och Molly ofta klankar ner på och som jag tar personligt och känner mig tvungen att försvara – som om mina gener blev anklagade för att försena vår dotters språkutveckling. Molly talade minsann mycket tydligare när hon var två – något som jag ställer mig tveksam till. Inte för att jag betvivlar Mollys förmågor, tvärtom, utan för att det var länge sedan och för att Lisa har en förmåga att kunna böja både tid och sanning på ett sätt som få kan mäta sig med. Lisa har tillexempel hävdat, på fullaste allvar, att hon vägde 95 kilo när hon var gravid med Molly. Ett påstående som varken släkt, vänner, eller gamla fotografier har velat styrka. Men Lisa var sexton år då och förmodligen kändes det som om hon vägde 95 kilo – minst. Faktum är att om man är höggravid när man är sexton är det snarare märkligt och oroande om ens mentala vikt understiger 95 kilo.

Men nu skulle det här inte handla om Korvas uttal eller om Lisas förmåga att kunna böja tid och sanning… Vi börjar om.

”Läcka lappa i kåge” var det första Korvas sa på skötbordet igår, när morgonblöjan skulle bytas. En mening som hon har yttrat många gånger sedan i lördags, då hon var med om någonting oerhört märkligt, omskakande och fascinerande – ett outplånligt minne. På vägen hem från skrattstockfestivalen på Långholmen ville bussen endast gå till Fridhemsplan, eftersom miljoner maratonlöpare (däribland, också det omskakande nog, halva min bekantskapskrets) barrikaderade stadens gator. Det var läggdags för Korvas, så för att spara tid hoppade vi över promenaden och tog istället tunnelbanan två stationer till Odenplan.

När tåget rullade in på perrongen var det mörkt i vagnarna – inte ett enda lysrör var tänt. Förr hände det jämt minns jag, men nu inträffar det ytterst sällan. Sen om det har att göra med de nya tågen, bättre lysrör, jämnare elförsörjning, eller någonting helt annat har jag ingen aning om. Mörkt var det i alla fall och nattsvart blev det i tunnlarna. Först tyckte Korvas att det var lite obehagligt, eftersom det var helt nytt för henne, men efterhand byttes obehaget mot fascination och en viss förtjusning. En upplevelse som har etsat sig fast så till den grad att hon pratar om det flera gånger varje dag.

Allt som krävdes för att Korvas skulle bli lugn i mörkret var att vi förklarade hur det låg till:

 ”De har släckt lampan i tåget.”

Det var skolavslutning för Molly idag. Vid frukostbordet berättade hon förvånat att hon inte riktigt kunde fatta att sommarlovet redan skulle börja. Det kändes ingenting i kroppen, som det brukar göra. Hon brukar vara pirrig och uppspelt, kanske rent av ha lite svårt att somna natten innan, men ingenting av det hände denna gång. Nu var hon bara trött, som vilken morgon som helst.

Då berättade jag för henne, samtidigt som jag insåg jag hur otroligt deppigt det lät, att detta var en försmak på hur det kan kännas när man blir vuxen. Att man minns hur man brukade känna vid olika tillfällen, som jular, födelsedagar, nyårsaftnar, skolavslutningar och så vidare, men inte känner någonting längre. Eller i alla fall en mycket mildare känsla. Jag kan inte minnas senaste gången jag hade svårt att somna inför en födelsedag, även om jag inte har några som helst problem att minnas ATT jag en gång var pirrig inför födelsedagarna. Molly däremot brukar börja prata om sin nästa födelsedag, dagen efter den förra.

Jag kände mig tvungen att förklara för Molly att man naturligtvis fortfarande känner starka känslor som vuxen – det gör man ju. Men det går inte att komma ifrån att känslorna sällan är lika rena och obefläckade nu som då. Oundvikligen är man mer avtrubbad.

Men det följer en logisk ordning, som ett mätinstrument för hur nära döden man har kommit. Om man blir kall när man dör är det väl rimligt att man svalnar på vägen?

Ni har rätt, det är vansinne att jämföra kubvikning med vikning av plastpåsar. Det senare är ju ett sätt att maximera utnyttjandet av hemmets utrymmen. Ren och skär platsbesparing kan man säga. När det kommer till kuben är det ju snarare tvärtom – man gör någonting platt och förvaringseffektivt till någonting skrymmande. Kanske är det så med vikning att oavsett av vilken anledning man en gång började kan man inte sluta, och själva ändamålet blir sekundärt. Så småningom kommer allt att handla om vikningen och ingenting annat.

Men kuben har potential. Det är en byggsten med möjlighet att, i kombination med andra byggstenar, bilda i stort sett vad som helst. Dessutom utgör den vikta kuben en fantastiskt fin presentask, om man vill.

Någon bildserie kan jag tyvärr inte ge er, men ni får gärna ta del av samma youtube-klipp som jag använde mig av. Man kanske tror att det är skitenkelt bara för att man har en instruktionsvideo framför sig, men det är det inte. Inte för de allra flesta i alla fall, vågar jag gissa. Inte underlättar det att instruktören snurrar pappret än hit än dit hela tiden och dessutom gör fel vid ett tillfälle. Och så använder hon sig av papper som är randigt på ena sidan, vilket förenklar saker och ting en hel del – för henne.

För oss förenklar det ingenting. Vi sysslar inte med randigt papper. Vi viker snygga kuber av rena, blanka ark.

Ibland måste man gå vidare. Det betyder inte att man lämnar allt det gamla bakom sig, men att man tar sig an nya saker och låter de gamla gå på ren rutin. När jag började vika plastpåsar kändes det som ett kall – som om en vilsen del av mig hade hittat hem. Men allteftersom åren gick började jag vika påsarna med samma självklarhet och vanemässighet som man tvättar händerna eller borstar tänderna. Passionen var liksom borta.

Nu har jag hittat den igen, passionen, i den vikta kuben.

Jag trodde att tiden var förbi, då jag använde badbyxor som reservplagg till kalsonger, men jag hade fel. Nu sitter jag här igen med plastiga underkläder och väntar på att kläderna på trappräcket ska torka.  Imorgon blir en nystart.

Korvas och jag har äntligen fått hänga under två hela dagar och det behövde jag verkligen. Jag förstår att människor som aldrig får hudkontakt mår dåligt. För att må riktigt bra måste man fysiskt beröra och bli rörd med jämna mellanrum. När Korvas klappar mig i ansiktet känns det som att få vatten, efter dagar av torka.

Jag lät henne skriva i min kalender. In i det sista envisades jag med att skriva mina anteckningar i förra årets kalender, i de där minimala rutorna som ofta finns över nästkommande år. Men när till och med de tog slut var jag tvungen att köpa en ny, vilket innebar att halva den nya kalendern, fram till maj, var tom. Korvas verkade lite förbryllad över att hon bara fick rita på vissa sidor.

Förbryllad eller inte gjorde hon två viktiga anteckningar – en milstolpe i livet. För första gången någonsin skrev hon något som man, utan att behöva ha alltför livlig fantasi, faktiskt kunde tyda. Och eftersom hon samtidigt uttalade bokstävernas namn fanns det ingen tvekan.

”M” och ”o”.

Imorse övervägde jag att inte hälsa på Korvas alls innan jag gick. Jag hade bara några minuter på mig och det kändes så futtigt och så visste jag att det skulle bli extra jobbigt att gå hemifrån sen. Men det kändes ännu jobbigare att inte se henne över huvud taget, på en hel dag, och när jag hörde henne säga ”pappa jobbet” inifrån badrummet kände jag hur det knöt sig i magen och att jag bara måste träffa henne de där minuterna – hur jobbigt avskedet än skulle bli.

Jag pussade på henne och tänkte sätta på henne strumporna, men det fick jag inte, det skulle mamma göra. Sedan fick jag två minuter med henne i fåtöljen, då jag pressade näsan mot hennes tinning, i ett försök att suga i mig en dos så kraftig att den skulle räcka hela dagen.

När jag sa hejdå kom Korvas springande med öppna armar och sa ”pappa stanna” och då brast det bara, sådär tvärt och plötsligt, och i nästa ögonblick hade jag blött ner både mina kinder och min dotters hårbotten.

Jag vet ju inte hur hon tänker, eller hur hon uppfattar tiden, men hon har definitivt förstått att jag bara plötsligt, över en natt, slutade att vara med henne – bara försvann. Och det är någonting inom mig som dör när jag tänker på att hon kanske tror att det är såhär det ska vara nu

Se så jag vanvårdar min blogg. Hade det inte varit för den fantastiska Korvasvikarien hade den sannolikt gått en plötslig död tillmötes. Igår tänkte jag göra ett försök, då jag kom hem redan klockan nio, men i huvudet var det helt blankt.

De senaste dagarna har jag bara träffat Korvas en knapp halvtimme på morgnarna, innan jag har rusat iväg. När jag pratar med Lisa i telefon och hör Korvas röst i bakgrunden knyter det sig i magen på mig. Och den pappighet som jag hade lyckats bygga upp, sedan jag kom hem från Grekland är nu som bortblåst. Igår fick jag inte ens hjälpa henne att sätta på sig jackan – det skulle mamma göra. En liten tröst fick jag imorse, då hon började ta på sig skorna och ville följa med mig ut när jag skulle gå.

Det här liknar mer en rapport, jag vet det och jag är inte ens säker på om korta rapporter av detta slag är bättre än ingenting alls. Det känns inte så när jag skriver dem, men i statistiken är de i alla fall värda lika mycket som vilket inlägg som helst. Och det måste ju vara värt någonting.

Mobilen vibrerar och piper redan klockan sex. Korvasfamiljen börjar vakna till. Jag och Korvaspappa drar oss för att stiga upp. En liten stund till i sängen bara. Snart hör vi hur Korvas i rummet intill, så sakteliga, också vaknar till. Sakteliga var en lögn. Det tar 30 sekunder så skakar hon galler och ropar:
-Maaamma, maamma, maaama.

När det inte funkar så ropar hon:
-Paaappa, pappa, papa, paaaaaappa.

Ofta ropar hon i omvänd ordning och ibland, när inget av dem funkar, slår hon till med ett farfar, morfar eller farmor.

Jag går ner och gör frukost till hela familjen och slutför den matsäck Molly föreberett kvällen innan, pastasallad. Till Korvaspappa gör jag bara en korvsmörgås den här morgonen, för jag vet att han måste springa iväg direkt.

Snart kommer han ner för trappan och dagens första meningsutbyte börjar:
-Din knäckemacka ligger där, säger jag trött.
-Jag hinner nog inte äta den. Måste iväg, svarar Korvaspappa samtidigt som han börjar göra kaffe.
-Om du hinner dricka kaffe hinner du väl äta en smörgås.
-Jag gör kaffe till dig.
-Du behöver inte göra det. Jag har allt planerat i mitt huvud (?).

Korvaspappa gör kaffe ändå, trots min sura uppsyn.

Strax därefter packar Korvaspappa ihop sina saker och gör sig redo att gå. Med skorna på och väskan över axeln grabbar han smörgåsen och stegar ut genom dörren.  Själv tar jag en kopp kaffe och sätter mig ner bredvid korvas vid köksbordet. Med nån timmes perspektiv så är det tydligt, även för mig. Det finns mycket kärlek hemma.

/Korvasvikarien

Ok, middagskonversationen var inte hysteriskt rolig. Men hur många vardagsmiddagskonversationer är det egentligen? 

Det är klart, ibland glänser Korvasfamiljen till, men mestadels är vi tråkiga. Så tråkiga att du hellre än att överhöra oss prata, frivilligt skulle lyssna på när klass 3b, fiolklassen, repeterar inför skolavslutningen. (Jag tar då förgivet att det finns en b-klass, som just är en fiolklass, och att de faktiskt ska uppträda på skolavslutningen. För det fanns en sån på min tid och det lät INTE bra alltså.)

Så ikväll, inatt och imorgon låter jag istället en bild säga mer än tusen ord. En bild från idag då Korvas på väg hem, stannade upp för att lukta på blommorna. Om och om och om igen och så länge att jag slutade tycka att det var gulligt ganska snabbt. 

(Korvaspappa hade förmodligen kunnat skriva poesi om Korvas blomdoftarstund, men som du kanske förstår så jobbar han. Lägesrapporten för 10 minuter sedan var att det fanns vissa problem med att frosta stora fönster med filmjölk. Dock går det åt mycket mindre filmjölk än vad man först kan tänkas tro. Korvaspappa själv, arbetade med att slipa isbitar.)

/Korvasvikarien

Korvaspappa jobbar – så vid middagsbordet återfinns bara Korvasvikarien, Molly och Korvas. Det är därför inte heller konstigt att det faller sig naturligt, att det är Korvasvikarien som berättar om vad man kan tänkas prata om, vid ett middagsbord – när Korvaspappa jobbar.

-Det är lite pinsamt att Korvas inte kan prata. Hon är ju två år nu, säger Molly när vi äter middag.
-Men hon pratar ovanligt långa meningar ju, försvarar jag Korvas som den plikttrogna Korvasvikarie jag är. Det är bara vi som inte förstår.
-Hon borde i alla fall sluta med blöjor, insisterar Molly.
-Vadå. Du skulle snart fylla fyra år när du slutade med blöjor, skrattar jag.
-Men det var ditt fel. Det är alltid föräldrarnas fel. Om inte de fixar det och lär sina barn att gå på toa skulle folk aldrig lära sig.
-Du menar att även vuxna skulle gå i blöja då? Att man inte själv skulle komma på tanken, eller orka?
-Ja, precis så.
-Ah då har du helt rätt. Det är bäst vi lär Korvas det omgående.
-Mmm

/Korvasvikarien