Korvasvikarien är väldigt svag för smicker och jag gör därför salut och stämplar in. Efter redaktionsmötet med mig själv har jag svårt att bestämma vilka mörka hemligheter jag bör släpa fram ut i ljuset. Efter att jag lagt mitt veto mot ett par olika förslag, kände jag att tiden nu var mogen – det är dags att ni alla får veta den smutsiga sanningen om Korvaspappa. 

Du kanske, precis som jag, ha börjat bli lite väl trött på hela den här helylleimagen, myspappan och gull i gull. Om du också känner att den här perfekta bilden inte kan vara på riktigt då har du helt rätt. Den smutsiga sanningen om Korvaspappa är att han har varit storrökare i flera år och om han hade haft ett excelark med alla sina intima möten, så hade den filen blivit för stor för att skicka på mejl.  Vidare har han har supit som få vilket inte allt för sällan har inneburit att han har somnat på bussen och åkt runt runt (hela nätter). Eventuellt har han även en gång försökt sno en stol från hotell Clarion, men blev haffad av vakten då en tröttsam typ i kön tvångsmässigt skulle avslöja Korvaspappa och hans medhjälpare.

Jag vill att du tittar på den här killen. Är det någon som du skulle lita på? Kan denna person vara samma som Korvaspappa?

Senaste nytt är att vi kommer iväg till Grekland, och jag fattar egentligen inte vad jag gör uppe nu. Planet går om sex timmar och jag har inte ens börjat packa. En liten del av mig har nästan hoppats att strejker och vulkanaska ska hindra resan, därför att fjärilar stora som elefanter börjar flyga runt i min kropp, vid blotta tanken på att ställa mig på en scen, med ett enda rep i ryggen och drygt ett år sedan senaste spelningen. Men det är den rädda, fega delen av mig som hoppas på det. Den andra, lite modigare, säger ”nu kör vi!”.

Därmed kommer bloggen att ta en liten semester på fyra dagar, om inte Lisa får för sig att sätta sig vid rodret.

På återseende!

”Har du trixat med grekerna?” skrev jag en gång i ett sms till Lisa, innan vi hade träffats i verkliga livet. Hon bodde på andra sidan gatan och hade möblerat om i sitt fönster och det jag egentligen försökte säga var ”har du trixat med grejerna?”, men telefonen valde grekerna framför grejerna.

Nu är det omvänt – nu är det grekerna som trixar med mig. Och denna gång menar jag verkligen grekerna och inte grejerna. Tanken är att vi, i vårt ständigt döende band, ska åka på en liten turné i Grekland med start nu på torsdag. Men eftersom de håller på och strejkar är risken att planet vi ska åka med på torsdag morgon aldrig lyfter relativt stor. Parallellt med det flyger det stora askmolnet från vulkanen omkring dit vinden bär. Askmolnet kan man knappast klandra grekerna för, men inte desto mindre kan det sätta käppar i hjulet för vår resa.

Ett lustigt scenario vore om askmolnet befinner sig i ett dåligt läge, samtidigt som en pågående flygledarstrejk. Det skulle ju onekligen ta udden av strejken litegrann, om det inte får flyga några plan i alla fall.

För någon månad sedan blev vi intervjuade i en grekisk musiktidning på nätet. De undrade bland annat om det var lika glamoröst att vara rockstjärna som folk föreställde sig och om det kändes jobbigt att försumma sina familjer. Vi var otroligt roade av frågorna och valde att inte nämna att de enda tre spelningarna vi hade förra året, var de vi spelade i Grekland och de förmodligen enda spelningarna i år, och kanske någonsin, blir även de i Grekland. Om det nu blir några över huvud taget vill säga.

Men om det blir det är jag säker på att Lisa, Molly och Korvas inte kommer att känna sig försummade.

Vi tog en tur till kyrkogården igår, Korvas, Lisa och jag. Mamma dog den första maj, men eftersom det är demonstration då blir det en dålig dag för besök. Och eftersom mamma var död även den andra maj fungerar den dagen lika bra. Egentligen fungerar alla dagar lika bra och det känns inte jätteviktigt att gå dit över huvud taget. Jag tänker inte mer på henne där än någon annanstans, men det är en fin promenad dit och en fin ritual. Vi hade med oss varsin öl Lisa och jag, som vi drack i solen när vi kom fram. Det hade mamma gillat tror jag. Hon hade velat smaka.

Innan vi gick hemifrån tittade min syster och hennes man förbi på en kopp kaffe och jag var sådär otroligt osocial som jag kan vara ibland – när inga ord kommer naturligt. Jag hade lite dåligt samvete över det sen, men jag var helt enkelt inte i någon bra social form. Lyckligtvis känner min syster mig tillräckligt väl för att inte ta illa upp – tror jag. Men jag kände ändå att jag ville meddela henne att jag var medveten om att jag var en trist typ igår, så jag skickade ett sms idag. För att krydda meddelandet lite skrev jag ”rapport från kyrkogården: av allt att döma är mamma fortfarande död”, vilket jag själv tyckte var väldigt roligt.

Men min syster har inte svarat.

Ack dessa tidiga morgnar, med bly i ögonlocken och med en pigg liten kropp hängandes på den äldre, trötta. För mig väntar en lång startsträcka, med timmar kvar tills kroppen har fått full rörlighet. I den mån den nu någonsin får det. Det första kraftprovet är att lyfta upp Korvas ur sängen, vilket görs med en rörelse som skulle få en anatomiskt okunnig åskådare att förutsätta att ryggen bars upp av en solid och spikrak stång. Korvas behöver ingen startsträcka – ville hon, skulle hon kunna gå ner i spagat före dagens första blöjbyte.

Jag halvligger i soffan och klipper med ögonen, medan Korvas drar fram plastburkar och sina älskade matlagningsmått – matskedar, teskeder och kryddmått. Hon hade en liten period då hon hade som krav att om hon skulle inta någon vätska över huvud taget så skulle den drickas ur en matsked. Lyckligtvis har hon börjat släppa lite på det nu. Då och då kommer hon fram och klappar mig på kinden och ibland lägger hon sig bredvid mig en liten stund och drar filten över sig. Så stannar hon i ungefär tjugofem sekunder innan det börjar rycka i benen på henne, och så ålar hon sig ner på golvet igen och fortsätter med sina bestyr.

Men så börjar kaffet så sakteliga att verka och ett visst mått av framtidstro fäster sig i sinnet. Då kan man ta itu med Korvas vällingflaska och den besvärliga delen av disken från igår, pannan och risbehållaren, som stått i blöt över natten. Det vill hon vara med på, Korvas. Jag tar pannan och risbyttan och Korvas tar itu med sin nappflaska.

Aldrig tidigare har något arbete utförts så grundligt.

Få människor kan presentera en så bländande statistik när det kommer till förstamajdemonstrationer, som Korvas. Det finns onekligen de som slår henne i antal, men i procent kan hon med sina hundra inte bli slagen. Oavgjort är det närmaste man kan komma.

Ironiskt nog är hon förmodligen totalt omedveten om sin bedrift.

Vi brukar kalla Molly för Fisen här hemma och oftast protesterar hon inte. Hon förstår nog att det är med kärlek. Man skulle ju aldrig kalla någon man inte tycker om för Fisen, det låter alldeles för kärvänligt på något vis. Prutten möjligtvis eller Fjärten, förmodligen inte ens det, men absolut inte Fisen. Om man verkligen tycker illa om någon vill man ge den ett smeknamn som på något sätt förmedlar personens brist på charm – något som inte låter snällt eller sympatiskt.  Och man kan säga vad man vill om fisar, men de är inte elaka eller osympatiska, utan förmedlar någon sorts oskyldig snällhet. Små oskuldsfulla misstag skulle man kunna kalla dem.

Då och då, om någon kompis till henne råkar höra när vi kallar henne för Fisen, reagerar hon och anmärker, men glömmer snart bort det igen. Men för någon vecka sedan, då Molly kom ner för trappan på morgonen, hade Korvas för första gången snappat att Molly hade fler namn än ett och välkomnade henne med ett stort och glatt ”heeej Fisen” och då fick Molly nog.

”Asså allvarligt, ni MÅSTE sluta kalla mig för Fisen. Att bli kallad för Fisen av sin lillasyster är INTE okej.”

Och någonstans förstår man ju vad hon menar Molly, att hon upplever att maktbalansen känns lite rubbad då.

”Det fungerar jättebra! Det känns som om hon alltid har gått här” sa personalen på den nya avdelningen, när jag hämtade Korvas på dagis igår. Hon stod med byxorna nere (Korvas alltså), i hallen när jag kom in. Jag kom nämligen mitt i en av dagens obligatoriska blöjbytarstunder, då hela laget, oberoende av fuktstatus, förses med torr beklädnad på underkroppen.

Korvas var verkligen i gasen och efter blöjbytet sprang hon runt som en vettvilling och snackade och skrattade och gömde sig och kom fram igen. Hon ville gå själv och vi var på väg i drygt tjugo minuter, innan vi verkligen kom iväg. Dessförinnan fick en av hennes favoriter i personalen på den gamla avdelningen, hon som jag i bloggen kallar för Annie men som egentligen heter någonting annat, fem avskedskramar. Varje gång vi närmade oss grinden vände sig Korvas om, vinkade och ropade ”hej då Annie” och så sprang hon över gården på sina stolpiga små ben, med armarna utsträckta – förberedd för en kram.

Hon såg lite ut som någon som just gjort mål i fotboll, där hon kom springande med vind i håret och med armarna som vingar. Även de brukar ju kramas – de som just gjort mål i fotboll. Visserligen kramas även de som inte just gjort mål i fotboll, men då kramas de med den som just gjort mål. Annars skulle det inte bli några kramar. Men det är glädjen som målet genererar som får fotbollsspelarna att vilja kramas och springa runt som flygplan. Det har de gemensamt med dagisbarnen. Men dagisbarnen är glada för att det är sol och vår i luften.

Vi köpte frukt på vägen hem. Vi skulle egentligen bara köpa mjölk, men Korvas började på egen hand att plocka bland frukterna i butiken, då jag själv kände ett plötsligt och häftigt begär efter frukt – som om jag inte skulle kunna leva många minuter till om jag inte fick frukt. Därför hejdade jag inte Korvas, utan höll istället fram Korgen och lät henne fylla den med bananer, äpplen, päron och apelsiner.

Korvas fick en banan på vägen hem, medan jag själv gick och suktade efter ett päron, men jag ville vänta tills vi kom fram. Inne på gården satte jag mig på en bänk och lyfte upp Korvas som ville sitta bredvid. Sen satt vi där i solen med varsitt saftigt päron. Vi sa inte så mycket till varandra då, vi smaskade mest, men jag vet att Korvas också märket det, lika tydligt som jag:

Att tiden stod helt stilla.

Just nu arbetar Korvaspappa med något som har att göra med en stor apelsinbil med bävernylonblad, en lerig åker och ett par stora heliumballonger, som inte behöver vara med egentligen. Det är i sådana lägen en Korvasvikarie får ställa upp. Det är då Korvasvikaren får en chans att lysa, en chans att stiga fram från sitt liv i skuggan av Korvaspappa. Det gäller inte bara på bloggen, det gäller även hemma och på dagis.

Nu är det vi som på morgonen vinkar hejdå till nappen i hallen. Sen tar vi oss fnissande vidare till dagis. Där vinkar jag hejdå, en avskedsprocess som även innefattar en puss och ett leende som bär mig genom dagen. Det är de här dagarna, alltså de dagarna då jag står i rampljuset, som jag möter Korvas skinande (och oftast smutsiga) ansikte när jag hämtar henne på dagis. Det är vi som går hem, sjunger sånger, kastar grus i håret och jagar katten på gården.   

Imorgon när Korvaspappa är tillbaka då är det bara att hoppa i uniformen igen och återgå till mitt liv i skymundan, men det är okej för det är en rosa uniform och han är mycket snyggare än jag.

Kanske har vi nått en brytpunkt nu, det känns nästan så. Häromdagen kom veckobrevet från dagis, där alla olika avdelningar finns representerade. I och med bytet av avdelning omnämndes Korvas på två olika ställen. Under rubriken för den avdelning som Korvas tillhörde fram till idag tackades Korvas för den tid som varit och det stod att hon skulle bli saknad, men att hon säkert skulle få det bra på den nya avdelningen. I samma veckobrev, under rubriken för den nya avdelningen, hälsades Edith varmt välkommen.

Är det så det kommer att bli, att Korvas blir Edith över en natt? ”Vem fan är Edith?” undrar ni som inte vet. Och det är precis det Korvas också undrar.

”Vem fan är Edith?”