”Hej Daniel.
Det var vi som gjorde bilden på korvas och vi är otroligt ledsna för vad vi har gjort. Vi ber så hemskt mycket om ursäkt, vi hade inte tidigare läst din blogg och visste inte att Korvas var en flicka vilket gör det vi trodde var en oskyldig lek med ord väldigt mycket värre. Vi hoppas att du kan acceptera våran ursäkt, vi tänkte inte efter innan vi gjorde bilden men vi förstår att du blir sårad.”

Jag har alltså fått en ursäkt, som jag har accepterat, och nu tänkte jag förklara hur jag resonerade när jag lade upp bilden i min egen blogg.

Jag tyckte, efter att ha rådgjort med både Lisa och Sverker, att det fanns ett diskussionsvärde i var gränserna går – vad som är okej och inte okej. Bilden fanns redan på nätet och om den nu över huvud taget riskerade att göra någon skada, så skulle den skadan bli större om bilden fick leva sitt eget, okommenterade liv.

Läget hade varit annorlunda om jag hade uppfattat bilden som pornografisk. Då hade jag gjort en polisanmälan, skrivit om det, men valt att inte lägga upp bilden, för att minimera risken att den skulle hamna i fel händer. Nu uppfattade jag den inte så och har väldigt svårt att föreställa mig att bilden, oavsett i vilka händer den skulle kunna hamna, skulle kunna göra någon verklig skada för Korvas. Jag har också svårt att tro att det kommer att försätta Korvas i något större chocktillstånd om hon om tio år, mot all förmodan i den miljarddjungel av bilder som finns på nätet, lyckas googla upp den. Bilden är helt enkelt inte tillräckligt dramatisk för det. Och om hon, trots allt, skulle bli illa berörd är jag övertygad om att hon tycker att det är bra att frågan ventilerades istället för att ignoreras.

Jag tycker precis som de flesta andra verkar tycka, att det inte är okej att skicka den här sortens bilder. Att man då har gått över gränsen för vilka friheter man får ta sig. Det har nu ventilerats och dessutom väckt en tankeställare hos upphovsmännen och kanske hos fler – vad vet jag? Jag har svårt att se vad som skulle vara dåligt med det – vad man skulle ha vunnit på att ignorera.

Vidare anser jag att den ångestklump i magen som den här lilla cirkusen med största sannolikhet har genererat hos de ångerfulla och inte särskilt gamla upphovsmännen, räcker gott och väl. En polisanmälan känns lite överkurs. Och det är jag övertygad om att konstapel byxlös skulle ha hållit med om, om hon varit tillräckligt gammal.

Igår i kommentarfältet lämnades en länk till bilden här nedan. När jag såg den visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera och vet fortfarande inte hur jag ska tolka den.

Är den skickad som ett skämt med vänligt uppsåt, eller som ett illvilligt skämt med avsikt att, ja jag vet inte, driva med bloggen kanske?

En av anledningarna till att jag igår lutade mer åt att avsikten måste ha varit elak, var att jag precis hade fått ett mail, helt oberoende av bilden men som gjorde att jag var mer misstänksam och på min vakt mot allt som kom min väg, där det bland annat stod: ”SKAFFA DIG ETT LIV HERR PISS SLIDI”. Mailet skrevs inte i vänligt uppsåt, det framgick tydligt, även bortsett från det som jag förmodar var ett rasistiskt förlöjligande av mitt efternamn. Mailet skrattade jag dock åt, på det sätt man skrattar åt någon man tycker synd om för att den är så hopplöst dum i huvudet.

Hur som helst och åter till bilden. Ett problem var att jag, inte ens med Lisas och Sverkers hjälp riktigt kunde identifiera det ditsatta föremålet. Lisa föreslog falukorv och Sverker kabanoss, men vi är osäkra. Att det skulle vara en korv verkar ju rimligt – en lek med namnet Korvas. Jag skrattade inte ihjäl mig måste jag erkänna, men det behöver ju inte vara detsamma som att det inte var ett skämt. Alla kan ju inte skratta åt alla skämt. Men jag blev inte heller inte stött – snarare frågande.

En annan avgörande faktor för var på skalan, mellan roligt och osmakligt, bilden ska hamna är vad föremålet är tänkt att symbolisera. Har föremålet ritats dit som en snopp, eller vill upphovsmannen att man ska föreställa sig att korven, eller vad det nu är, är så att säga (det här känns lite jobbigt) instoppad. Det sistnämnda får mig att må illa, medan det förstnämnda placerar bilden som ett, i mitt tycke inte särskilt roligt men harmlöst, skämt. Därmed inte sagt att jag själv aldrig har fnissat åt snoppskämt, tvärtom, men då har det sällan rört sig om att främmande, anonyma människor har ritat dem på min dotter.

Jag är uppriktigt intresserad av vad ni, i egenskap av människor som inte är föräldrar till mitt barn, tycker om bilden och vad ni tror är drivkraften bakom? Om upphovsmannen själv vill svara så är det såklart välkommet, men jag är ändå intresserad, oberoende av upphovsmannens eventuella svar, hur en sådan här bild tolkas av människor som inte är Lisa, Sverker eller jag. 

Jag läser Klas Östergrens Gentlemen för andra gången. Det var femton år sedan jag läste den senast. Då var det en stor bok för mig – en stor upplevelse. Därför är det lite riskabelt att läsa den igen, om jag inte skulle känna lika starkt för den nu. Då smutsar jag ner den förra upplevelsen litegrann och det vore synd. Samtidigt, om jag skulle känna lika starkt, betyder det att jag inte har utvecklats alls på femton år? Eller betyder det att jag fortfarande är öppen i sinnet eller något, eller att jag älskar repriser, eller bara att det är en bra bok kort och gott?

Men om jag denna gång finner den dålig, vad betyder det då? Vad tycker jag då egentligen om boken? Då har jag ju två subjektiva uppfattningar om den, som är varandras motsatser. Och det jag som är jag nu är ju summan av alla mina tidigare jag, så allt jag tycker idag är påverkat av mina tidigare jag. Om jag nu då skulle påstå att den är dålig så är inte det trovärdigt, eftersom den uppfattningen delvis bygger på att jag en gång tyckte att den var bra. Då måste den vara bra för att kunna vara dålig och det kan ju inte vara helt igenom dåligt. Som ni förstår är det rena rama dynamiten jag håller i mina händer – en yin-och-yang-dynamit. Enklast vore det om jag även denna gång tycker att den är bra, det kan vi nog alla vara överens om. Eller ännu enklare:

Om jag gav fan i att läsa den två gånger.

Lisa är ett geni på ordkombinationer. Hon skapar, helt omedvetet, den ena klassikern efter den andra. Var och varannan dag föds nya ordspråk, talesätt och uttryck. Ni kanske kan föreställa er vilken fantastisk och explosiv duett hon, innovatören, och Sverker, språkfascisten, utgör tillsammans.

Jag har länge velat dokumentera min älskades alster men det har aldrig blivit av. Varje gång jag har tänkt på det har jag irriterats över hur många klassiker som jag har missat. Jag har, kan man säga, gråtit över spilld mjölk och på så sätt spillt ännu mer. Men häromdagen tänkte jag att det är nu eller aldrig, någon gång måste man börja. Och jag har all anledning att tro att Lisa inte kommer att, ens om hon skulle vilja, sluta producera dessa ordens smycken. Ordcollage är kanske den mest korrekta benämningen på den sortens förvaltning, eller förädling, av ord som hon hänger sig åt – utan att veta om det. Hon tar olika komponenter från andra kreatörer och skapar något alldeles eget och unikt.

Naturligtvis vill jag dela med mig av dessa skatter och har härmed nöjet att presentera det första ordcollaget på den lista, som med all säkerhet kommer att bli lång:

1. Mörpumpad
2. Fira med stompa och ståt

Korvas tömmer ur en glasburk med diverse småsaker och börjar arrangera. Det är ingenting vi tvingar henne att göra, hon vet själv att hon måste, det känns i hela hennes kropp. Hon har det i blodet – pappas flicka. Småskruven för sig – de lite längre kan ligga tillsammans med spikarna. Tavelkrokarna i en egen hög och de lite udda objekten får vänta till sist – kanske går det att göra en egen hög av dem sen.

Nyckeln, den lilla detaljen till ett läderskärp och luftnyckeln har ju ingenting gemensamt direkt, annat än att de är lite udda i sammanhanget, men det är väl en gemensamhet såväl som någon – att vara lite udda, tänker hon. Inte för en sekund ger hon intrycket av att tycka att det är lite konstigt att så olika föremål har hamnat i en och samma burk. Hon har sett hur solglasögon får dela skål med vitlökar, så varför skulle hon höja på ögonbrynen över detta? Dessutom är de flesta föremål ganska små och gjorda av stål. Utom läderdetaljen förstås.

Plötsligt är det uppenbart! Luftnyckeln och nyckeln är ju båda nycklar – det hörs ju på namnet, även om de låser upp olika saker. Den vanliga nyckeln går till ett överlås på någon dörr (vilken dörr vet bara gud eller motsvarande) och luftnyckeln går till de flesta vattenburna element. Och är inte skärpet också, om inte en nyckel så i alla fall ett slags lås? Överlåset till ett par byxor skulle man kunna säga – om gylfen är underlåset. Det är så enkelt när man väl ser sammanhanget – äntligen kan vi gå vidare.

Efter att jag har råkat ställa en av de små skruvarna i vertikalt läge, vill Korvas göra samma sak med de andra, men det är en envis liten mässingsskruv som vägrar stå. ”Den kan inte stå, den har en rund fot och då tippar den” säger jag och plockar upp den och visar henne. Då tittar hon på mig, helt oförstående, och fortsätter sedan att försöka. ”Den kan inte stå – foten är rund” säger jag igen och vickar med den fram och tillbaka, i ett försök att illustrera fotens rundhet. Hon ger mig samma oförstående blick igen, innan hon fortsätter.

Efter en liten stund drar hon tillbaka sina små händer, på samma sätt som en konditor gör efter att han (eller hon) har lagt dit marsipanrosen på en prinsesstårta, och säger ”SÅ!”. När jag zoomar in med blicken på bordet ser jag att hon har ställt den upp, mässingsskruven – samma skruv som jag bara några ögonblick tidigare hade förklarat för henne inte kunde stå, på grund av sin fots rundhet. Och vad ska jag säga?

”Förlåt, pappa hade fel” säger jag och ger henne en stor puss på kinden och ryser av stolthet och beundran.

Här är den del av fotografiet som jag inte visade igår, av hänsyn till Sverker. Han fanns inte hemma då för att godkänna bilden före publicering, varför jag var tvungen att beskära den. Det var alltså inte, som många av er kanske trodde, av avundsjuka på alla de trånande kommentarer som en ansiktsbild eventuellt skulle generera.

Men nu har han sett den och rätt ska vara rätt.

Korvas och Sverker har trätt in i en ny fas – en fas som måste liknas vid en förälskelse. Allt oftare undrar hon var han är, om han inte syns till, och vill att han ska delta i olika aktiviteter. När Sverker jagar henne skrattar hon högre än när vi gör det.

Igår, när jag vände mig om efter att ha gjort i ordning hennes kvällsvälling, upptäckte jag att hon hade krupit upp i Sverkers famn. Då gav jag honom den ärofyllda uppgiften att ge henne vällingen, vilket sannerligen är få förunnat.

Något som kan vara intressant att notera är att Korvas inte håller i flaskan själv. I snart två år har hon konsekvent vägrat att hålla i flaskan. Hon gör det ibland när den är tom, som för att visa att hon faktiskt kan, men aldrig när det är dags att äta. Det är en lyx hon unnar sig och på så vis får hon händer över till att hålla i katter och annat. Ibland använder hon sina händer till att nypa kärleksfullt i armen på den som matar, eller klappa den på kinden eller försiktigt snurra med fingrarna i matarens polisonger (om den som matar har polisonger naturligtvis).

Korvas kände inte igen mig när kom för att hämta henne på dagis igår. Som en markering på att det var vår hade jag tagit på mig hatten, istället för den gula mössan. Hon kom körande över gården med en röd liten vagn och stannade till och tittade på mig länge, innan hon förstod att det var jag. Hon liksom vädrade, som en hund som väntar på att vinden ska vända så att lukten som avgör vän från fiende ska nå fram till den känsliga nosen.  När hon väl förstod att det var jag ryckte hon till och kom springande med ett stort leende i ansiktet.

Väl hemma satte jag hatten på hennes huvud och istället för att, som tidigare, direkt kasta av sig den, sprang hon runt och skrattade med den på huvudet. Jag ville ta en bild och bad henne stå still en stund, men varje gång jag hade fått in henne i rutan och skulle trycka av ropade hon ”neeeeeej” och sprang skrattande till andra sidan lägenheten.

Sedan spelade vi Florens Valentins ”Spring Rico” (eller om den möjligen har en annan titel) i stereon. Det är en av Korvassons absoluta favoritlåtar och hon sjunger med i refrängen och innan de sista tonerna har hunnit ringa ut ropar hon högt ”mer giko!”. Så dansade vi i ring, hand i hand.

Lisa, jag och konstapel byxlös.

När jag satt och läste i min bok tidigare idag var det någonting i texten som fick mig att komma att tänka på när jag brukade natta Molly om kvällarna, för ett par år sedan. Vi brukade leka en lek som gick ut på att jag kastade en kudde i huvudet på henne och hon skulle försöka undvika att bli träffad. Hon satt upp i sängen, som en hockeymålvakt, och försökte läsa mina rörelser och kastade sig än hit än dit. Hon fick aldrig nog, och först efter att ha gjort ”en sista gång” ett tiotal gånger brukade jag avbryta det hela, under stora protester.

Jag satt med ett litet nostalgiskt leende på läpparna och fler minnen dök upp. Hur vi lekte norsk fylla (då man snurrar runt, runt varv efter varv tills man är helt groggy och sedan försöker springa rakt fram) i Tantolunden mitt i vintern. Och hur jag, också mitt i vintern med Molly som åskådare, kastade stenar och trädpinnar för att få ner en rockring som hängde tio meter upp i luften, på en gren i ett träd på långholmen. Jag hade sett den hänga där när jag satt på bussen över västerbron och tänkt att den där ska Molly ha. Vi jublade båda två när jag, efter en halvtimmes hårda ansträngningar, till slut lyckades träffa rockringen med en tjock trädpinne, med sådan kraft att den hoppade av från sin gren och föll till marken, utan att fastna på någon av de lägre grenarna.

Och hur vi skrev opassande låtar om bland annat bajskorvar. ”Jag måste gå på toa yeah, yeah, yeah, yeah och börja plötsligt oooaa yeah, yeah, yeah, yeah. För det gör ont när korven tränger fram yeah, yeah, yeah, yeah, yeah. Ja det gör ont när korven tränger fram…” När vi skulle spela in låten tyckte Molly att det var bättre att sjunga ”när korven kommer fram”, men jag berättade för henne att det var mycket roligare med ”tränger fram”. Hon förstod det, men tyckte att ”kommer fram” var mer rumsrent. Och det hade hon väl i och för sig rätt i. Men jag står på mig – än i dag tycker jag att ”tränger fram” är betydligt roligare. Det slutade hur som helst med att låten aldrig spelades in, därför att Molly inte var bekväm med att sjunga om bajskorvar och i och med det försvann också min ursäkt – mitt alibi. För att i min ålder, helt själv, spela in låtar om bajskorvar kändes inte rätt.

Mitt i min lilla nostalgiresa pep det till i telefonen av ett sms från Molly. ”Kan du lägga in en vit tvätt i maskinen” löd meddelandet. Och plötsligt var jag tillbaka i nutid, mitt i verkligheten. ”Jag är inte hemma och vitt är dessvärre inte det som står först i kön” svarade jag. ”Jo, annars har jag ingenting att ha på mig imorgon” svarade hon. Vi brukar bråka om att man inte ska köra en maskin med bara ett plagg i och nu fanns inga fler vita plagg, än det hon ville ha tvättat, i smutskorgen. Men jag lät bli att svara. Den här diskussionen brukar kunna köras rätt många varv utan att den leder någon vart. Om vår diskussion hade varit en tvättmaskin hade vilket nedsolkat plagg som helst blivit skinande rent innan vi kommit halvvägs. En såkallad jo-nej-jo-nej-jo-nej-jo-nej-diskussion. På det sättet är den lik den gamla nattningsproceduren med kudden, att den aldrig tycks ta slut.

Men den nya leken rymmer inte några skratt.

Ja, vad ska jag säga? Egentligen är det försent för att säga någonting över huvud taget. Men det finns stunder när till och med jag, en teknikens bakåtsträvare, blir lite sugen på att skaffa en iPhone.